121 Midnatt - relingen på backen

 

 

Stubb och Flask sitter uppflugna på den och bättrarpä surrningarna av de ankare som hänger där.

 

”Nä du, Stubb, du må banka på den där knopen allt vad du orkar, men aldrig att du slår i mig vad du sa nyss. Och hur länge sen är det du sa precis tvärtom? Sa du inte en gång att vilket fartyg Ahab än seglar med, så borde det fartyget betala litet extra på sin försäkringspre­mie, precis som om det vore lastat med kruttunnor i aktern och lådor med svavelstickor i fören? Var det inte så du sa kanske?”

”Ja, om jag nu gjorde det, så vad är det med det då? Jag har ändrat figur lite grand sen dess, så då kan jag väl ändra åsikt också? För resten - om vi nu är lastade med kruttunnor i aktern och svavelstickor i fören, så hur fan skulle tändstickorna kunna ta eld i den här flygande vätan? Gosse lilla, du har gan­ska rött hår, men här kan du inte ta eld. Ruska på dig; du är Aquarius eller Vattuman, Flask, du kan fylla flera handkannor bara från din rockkrage. Men vet du inte att sjöförsäkringsbolagen har särskilda garantier för särskilt risk­fyllda resor? Här finns det minsann vattenposter, Flask. Men hör på nu, så ska jag svara på det där andra också. Fast först måste du ta bort benet ditt från ankarringen så jag kan få in trossen. Sådärja. Nå, vad är nu den stora skillna­den mellan att hålla i åskledarn till en mast i oväder och att stå intill en mast som inte har nån åskledare alls? Begriper du inte, din träskalle, att den som håller i åskledarn inte kan komma till skada, om inte masten träffas först? Vad är det då du pratar om? Inte ett fartyg på hundra har åskledare, och Ahab - ja, vi allihop förstås - var såvitt jag förstår inte i större fara än andra besättningar på tiotusen fartyg som är ute och seglar. Men du din knekt, du vill förstås att varenda karl i hela världen ska gå omkring med en liten åskledare upp­stickande ur ett hörn av sin hatt som en lantvärnsofficers fastnålade fjäder och med resten släpande efter honom som hans gehäng. Varför tänker du dig inte för, Flask? Det är inte svårt att vara förnuftig, så varför är du inte det? Man kan vara blind och ändå ha sitt förnuft i behåll.”

”Jag vet inte det, Stubb. Du tycker det är svårt själv ibland.”

”Jodå, när man är alldeles genomvåt, då är det svårt att resonera förnuftigt, det stämmer. Och jag är blöt inpå bara kroppen av allt vatten som yr. Men strunt samma; lägg en törn till där och samsa den. Jag tycker vi surrar de här ankarna nu som om de aldrig skulle användas mer. Att binda de här båda ankarna, Flask, det är som att bakbinda händerna på en människa. Och såna stora och kraftiga händer det är sen! De är som järnnävar va? Och ett sånt grepp de har sen! Jag undrar om världen är förankrad nånstans, Flask; och om den är det, så ligger den och svajar för en ovanligt lång kabel. Banka ner den där knopen nu, så är vi färdiga. Sådärja; näst att gå i land är inget så skönt som att komma ner på däck. Du, kan du inte ta och vrida ur mina rockskört va? Tack. Det flinas åt såna här landgångskläder, Flask, men själv tycker jag man alltid ska ha en långskörtad rock i oväder ute till havs. Skört som hänger ner så där tjänar till att leda bort vattnet, förstår du. Samma sak med trekantiga hattar; hörnen blir till ett slags gavlar och takrännor. Inga fler sjömansjackor och sydvästar för min del; jag ska lägga mig till med svalstjärt och dra ner en kastorhatt över öronen. - Nä men hallå där, där flög min sydväst överbord! Herre min skapare, att vindarna som kommer från himlen ska bära sig så ohyfsat åt! Det här var mig en ruskig natt, gosse.”