123 Musköten

 

 

Under tyfonens häftigaste angrepp hade mannen vid Pequods rorkult av valkäkben flera gånger vinglat till och slungats i däck av dess ryck och kast, även om borgtaljor hade monterats på den - visserligen alltför slackt, eftersom rorkulten måste ha ett visst svängrum.

I en våldsam storm som denna, då fartyget bara är en lekboll för vinden, är det ingalunda ovanligt att emellanåt se kompassnålarna snurra runt. Så var det också med Pequods nålar; vid snart sagt varje vindstöt hade rorsmannen lagt märke till med vilken fart de virvlat runt på kompasskivorna. Och det är en syn som knappast någon kan se utan stark olust.

Några timmar efter midnatt avtog tyfonen så mycket att tack vare Starbucks och Stubbs oförtrutna ansträngningar - den ene föröver och den andre akter­över - de skörade resterna av klyvaren samt fockmärs- och stormärsseglen kunde skäras loss från spirorna och därmed fladdra iväg i lä som fjädrarna på en albatross, som ibland sprids för vinden när den stormdrivna fågeln är på flykt.

Tre nya segel av motsvarande typ blev nu påstuckna och revade, och längre akterut sattes ett särskilt stormsegel så att fartyget snart klöv vågorna med viss stadga igen; och den kurs - för tillfället ostsydost - rorsmannen om möjligt skulle hålla blev än en gång angiven. Under den våldsamma stormen hade han nämligen enbart styrt efter dess växlande förlopp. Men när han nu höll fartyget så nära hennes kurs som möjligt och samtidigt höll ett öga på kompassen, så se vilket gott omen! Vinden tycktes svänga och komma akter­ifrån, så att motvinden i själva verket blev förlig!

Rårna brassades genast fyrkant till den upplivande sången ”Hej och hå, för­lig vind, hi och hej vad det går!”, som besättningen sjöng i rena glädjen över att en så lycklig slump så snart hade kommit tidigare onda förebud på skam.

I enlighet med sin befälhavares stående order - att ofördröjligen och när som helst under dygnets tjugofyra timmar rapportera varje viktigare föränd­ring i rutinerna på däck - hade Starbuck nätt och jämnt, därtill motvilligt och dystert, brassat rårna efter vinden förrän han av gammal vana gick ned för att underrätta kapten Ahab om denna åtgärd.

Innan han knackade på dörren till kaptenens privata hytt blev han ofrivilligt stående framför den ett ögonblick. Lampan i kajutan - som långsamt svängde fram och tillbaka - brann med ostadigt sken och kastade flackande skuggor på den gamle mannens reglade dörr - en tunn sådan med spjälluckor insatta i stället för de övre dörrspeglarna. Kajutans ensliga läge under däck gjorde att det rådde ett slags susande tystnad där, fastän den runt omkring var omvärvd av elementens vrål. De laddade musköterna i gevärsstället blänkte iögon­fallande där de stod lutade mot det förliga skottet. Starbuck var en hederlig och rättskaffens man; men i samma ögonblick som han fick syn på muskö­terna dök underligt nog en ond tanke upp inom honom, ehuru så blandad med neutrala eller välvilliga tankar att han för ögonblicket knappast kom underfund med den själv.

”Han kunde ha skjutit mig häromdan”, mumlade han. ”Ja, där står muskö­ten som han siktade på mig med, den där med den metallbeslagna stocken. Nu ska jag ta i den - lyfta upp den. Underligt att jag som har hanterat så många dödliga lansar, ska darra så nu. Laddad? Jag måste titta efter. Jajamän, och fängkrut i pannan - det är inte bra. Bäst att spilla ut det? Nej, vänta ett tag. Jag måste reda ut det här. Jag ska ta ett fast grepp om musköten medan jag tänker. -jag har kommit för att rapportera förlig vind. Men förlig på vad sätt? Förlig till död och undergång - förlig till Moby Dick. Det är en förlig vind som bara leder till den där fördömda fisken. - Den här pipan var det han siktade på mig med - just den här, den här jag håller i nu; han kunde ha dödat mig med just det vapen jag har i min hand. - Han skulle gärna ta död på hela sin besättning. Sa han inte att han inte stryker en enda rå hur det än stormar? Har han inte slagit sönder sin gudomliga kvadrant? Försöker han inte leta sig fram i dessa farliga vatten enbart genom död räkning efter den bristfälliga loggen? Och svor han inte mitt i den här tyfonen på att han inte tänkte ha några åsk­ledare? Men ska den här galne gubben utan motstånd få dra med sig en hel fartygsbesättning i undergången? - Ja, det skulle göra honom skyldig till över­lagt mord på mer än tretti man, ifall det här fartyget gick under; och gå under kommer det att göra, det säger mig min inre röst, om Ahab får sin vilja fram. Men om han i detta nu - röjdes ur vägen, då skulle han inte begå ett sånt brott. Ha! Pratar han inte i sömnen? Jo, just där - därinne ligger han och sover. Sover? Javisst, men lever gör han, och snart är han vaken igen. Och då kan jag inte motstå dig, gamle man. Inga förnuftsskäl, inga invändningar, inga böner lyssnar du till utan avvisar dem bara med hån och förakt. Obetingad lydnad för dina diktatoriska order, det är det enda du kräver. Ja, och så säger du att mannarna har svurit samma ed som du själv, att var och en av oss är en Ahab. Fast det förbjude Gud. - Men finns det inget annat sätt, inget lagligt sätt? - Ta honom till fånga och föra hem honom? Fast vem kan hoppas vrida den man­nens levande kraft ur hans egna levande händer? Bara en dåre skulle våga sig på det. Ponera att han vore bakbunden, insnärjd i rep och kättingar, fjättrad vid ringbultar på kajutgolvet! Då skulle han vara hemskare än en tiger i bur, och jag skulle inte kunna uthärda hans åsyn, inte kunna undfly hans rytan­den; allt välbefinnande, själva sömnen, det ovärderliga förnuftet skulle överge mig under den långa, outhärdliga resan. Vad återstår då? Land finns det bara på hundratals sjömils avstånd, och det stängda Japan ligger närmast. Jag står ensam här på öppna havet med två världshav och en kontinent mellan mig själv och lagen. - Ajaj, så är det. - Är himlen en mördare, ifall dess blixt träffar en tilltänkt mördare i hans bädd och bränner upp både lakan och hud? – Och skulle jag bli en mördare då, ifall -” Och långsamt, förstulet, halvt sneglande åt sidan satte han den laddade muskötens pipa mot dörren.

”1 den här höjden gungar Ahabs hängmatta därinne, och åt det här hållet har han huvudet. En enda tryckning, så kanske Starbuck överlever och får omfamna sin hustru och sitt barn igen. – O Mary, Mary! - min son, min son, min son! - Men om jag inte gör kål på dig, gubbe, vem vet då i vilka olodade djup Starbucks lik och hela besättningen sjunker idag åtta dar? Gode Gud, var finns du? Ska jag? Ska jag? - - - Vinden har avtagit och ändrat riktning, sir; fockmärs- och stormärsseglen är revade och satta; hon håller kursen.”

”Alle man akterut! Å, Moby Dick, nu har jag äntligen grepp om dig!”

Så löd de ord som nu sluddrades fram ur den gamle mannens plågade sömn, som om Starbucks röst hade fått den länge tysta drömmen att tala.

Den alltjämt lyfta musköten skakade som en drinkares arm mot dörr­spegeln. Starbuck såg ut att brottas med en ängel; men så vände han om, satte tillbaka det dödliga vapnet i gevärsstället och gick därifrån.

”Han sover för djupt, mr Stubb. Du får gå ner och väcka honom och rap­portera sen. Själv måste jag ta hand om däcket. Du vet vad du ska säga.”