124 Nålen

 

 

Nästa morgon rullade det ännu inte stillnade havet i långa, långsamma, mäktigt svallande dyningar, som följde i Pequods sorlande kölvatten och sköt på henne bakifrån som utbredda jättehänder. Den starka, ihållande brisen fyllde rymden så att himmel och luft tedde sig som väldiga, svällande segel; hela världen brusade i vinden. Insvept i det mättade morgon­ljuset syntes solen bara som en intensivt lysande fläck, varifrån de bajonettlika strålarna stack ut i knippen. En färgprakt som ledde tanken till krönta baby­loniska kungar och drottningar rådde överallt. Havet var en degel med smält guld, som bubblade och sjöd av ljus och värme.

Länge försjunken i hänförd tystnad stod Ahab där för sig själv. Och varje gång det gungande fartyget sänkte sitt bogspröt vände han sig ditåt och betraktade de klara solstrålarna föröver; och när hon sedan sjönk djupt ner med aktern vände han sig åt det hållet och såg solen stå akteröver och samma gula strålar smälta ihop med hans oeftergivligt raka kölvatten.

”Ha ha, mitt skepp! Nu skulle du kunna tas för solens seglande triumfvagn. Ohoj, alla nationer framför min bog, här kommer jag med solen till er! Spänn för de avlägsna böljorna; jag kör mitt tandemspann över havet!”

Men plötsligt var det en annan tanke som slog honom, och han haltade bort till rodret och frågade med skrovlig röst vilken kurs fartyget höll.

”Ostsydost, sir”, sade den förskräckte rorsmannen.

”Det ljuger du!” Och han slog till honom med knytnäven. ”Styra österut så här dags på morgonen och ha solen i aktern?”

Nu blev varenda man förbryllad, ty det fenomen Ahab lagt märke till hade oförklarligt nog undgått alla andra, vilket måste ha berott på att det var så paradoxalt påtagligt.

Ahab stack in halva huvudet i nakterhuset och kastade en blick på kompas­serna; hans lyfta arm sänktes långsamt; ett ögonblick såg det nästan ut som om han hade vacklat till. Starbuck kikade över axeln på honom, och se, de båda kompasserna pekade österut, medan Pequod lika omisskännligt höll västlig kurs.

Men innan den första paniska förskräckelsen hann sprida sig bland besätt­ningen utropade den gamle mannen med ett bistert skratt: ”Nu har jag det! Sånt här har hänt förut. Mr Starbuck, åskvädret i natt har svängt om våra kom­passer - så ligger det till. Du har säkert hört talas om sånt tidigare.”

”Jodå; men aldrig förut har jag varit med om det själv, sir”, sade den bleke styrmannen dystert.

Här bör det med nödvändighet tilläggas att olyckshändelser som denna i mer än ett fall har drabbat fartyg under våldsamma oväder. Den magnetiska energi som utvecklas i skeppskompassen är, som alla vet, väsentligen den­samma som den elektricitet som alstras i rymden; och det är därför inte att undra på att dylika fataliteter kan inträffa. I sådana fall då blixten verkligen träffat fartyget så att delar av rundhult och rigg rivits ned har nålen ibland utsatts för ännu mer ödesdiger påverkan; all dess magnetism har förintats, så att det förut magnetiska stålet icke varit till större nytta än en gammal gummas strumpsticka. Och i ingetdera fallet kan nålen av sig själv återfå den ursprung­liga kraft som försämrats eller gått förlorad; och om kompasserna i nakter­huset påverkats, går det likadant med alla andra som till äventyrs kan finnas ombord på fartyget, även om den lägsta vore insatt i själva kölsvinet.

Den gamle mannen, som tankfull blivit stående framför nakterhuset och betraktat de missvisande kompasserna, tog nu med kanten av sin utsträckta hand den exakta bäringen på solen och ropade sedan, övertygad om att nålarna var helt omsvängda, ut sina order om att fartygets kurs skulle läggas om i enlighet därmed. Rårna brassades dikt bidevind, och än en gång vände Pequod sin oförskräckta bog rakt mot vinden, ty den förmenta medvinden hade bara varit ett bedrägeri.

Under tiden yttrade Starbuck inte ett ord, vad han än tänkte i hemlighet, utan verkställde endast tigande alla nödvändiga order, precis som Stubb och Flask - som annars i någon mån tycktes dela hans känslor - lydde order utan att protestera. Vad besättningen i övrigt beträffar knorrade några i tysthet, men deras rädsla för Ahab var större än deras fruktan för ödet. De hedniska harpunerarna däremot förblev som alltid tillförne nästan opåverkade; eller om de påverkades skedde det endast genom en viss magnetism, som från den obeveklige Ahab spreds till deras befryndade hjärtan.

En stund gick den gamle mannen fram och tillbaka på däcket, försjunken i böljande drömmerier. Men så råkade han slinta med sin valbensprotes och fick syn på de sönderslagna mässingsrören till kvadranten, som han dagen innan hade kastat i däcket.

”Du stackars högfärdiga himlaskådare och sollots! Igår var det jag som kvaddade dig, och idag var det kompassen som sånär hade kommit mig att haverera. Så går det. Men än är Ahab herre över den magnetiska kraften. Mr Starbuck - en lans utan skaft, en måkare och den finaste av segelmakarns nålar! Och fort!”

I det företag Ahab nu tänkte ta itu med ingick det kanske vissa förtänk­samma motiv, vilkas syfte torde ha varit att ingjuta nytt mod hos besättningen genom att visa prov på hans skarpsinne och skicklighet då det gällde att lösa ett så invecklat problem som de spegelvända kompasserna. Dessutom visste den gamle mannen mycket väl att även om det i nödfall ginge för sig att styra efter missvisande kompassnålar, så var det ingenting som vidskepliga sjömän underkastade sig utan bävan och onda aningar.

”Gossar”, sade han och vände sig direkt till besättningen då styrmannen räckte honom de saker han hade sagt till om, ”kära gossar, åskan har vänt ut och in på gamle Ahabs kompassnålar; men av den här stålbiten kan Ahab göra en egen nål, som visar lika rätt som nån annan.”

Förlägna blickar av respektfull undran växlades mellan sjömännen då detta yttrades, och de motsåg storögda och fascinerade alla trollkonster som var att vänta. Men Starbuck tittade bort.

Med ett slag av måkaren fick Ahab bort stålspetsen från lansen och räckte sedan den återstående långa järnhylsan till styrmannen och sade till honom att hålla den rakt upp utan att den snuddade vid däcket. Sedan han upp­repade gånger bultat till övre delen av hylsan med måkaren, placerade han den trubbiga nålen ända mot ända på toppen och gav den en rad lättare ham­marslag medan styrmannen höll kvar hylsan som förut. Därefter gjorde han några små underliga rörelser med den - huruvida de var absolut nödvändiga för stålets magnetisering eller huvudsakligen avsedda att öka besättningens respekt är ovisst - och bad sedan om linnetråd, varpå han gick till nakter­huset, tog bort de båda missvisande nålarna och hängde upp segelnålen i vågrätt läge över en av kompasskivorna. Först snurrade stålet bara runt runt och skälvde och vibrerade i båda ändarna, men till slut stannade det på sin plats. Då drog sig Ahab, som med spänd uppmärksamhet hade inväntat resul­tatet, frankt tillbaka från nakterhuset, pekade med sin utsträckta arm på det och utropade: ”Titta nu själva efter om Ahab inte är herre över den magne­tiska kraften! Solen står i öster, och den här kompassen bekräftar det!”

Den ene efter den andre kikade in, ty ingenting annat än deras egna ögon kunde övertyga en sådan okunnighet som deras, och en efter en smög de sig sedan därifrån.

I Ahabs ögon, lågande av hån och triumf, återspeglades då hela hans ödes­digra högmod.