129 Kajutan

 

 

Ahab reser sig för att gå upp på däck; Pip tar honom i handen föra tt få följa med.

 

”Gosse lilla, jag säger ju att du inte får följa med Ahab nu. Den stund närmar sig då Ahab visserligen inte vill skrämma bort dig men ändå inte vill ha dig med. Det finns nånting hos dig, stackars gosse, som jag känner är alltför välgörande för min sjukdom. Lika botas med lika; och inför den här jakten blir min sjukdom min mest önskvärda hälsa. Stanna du kvar härnere, där du ska bli betjänad som om du vore kaptenen själv. Just det, pojke, du ska sitta här i min egen fastskruvade stol, så du själv blir en ny skruv i den.”

”Nej, nej, nej! Ni är inte alls frisk och färdig, sir; använd bara stackars mig i stället för ert förlorade ben. Det är bara att trampa på mig, sir; jag begär inte bättre än att få vara en del av er.”

”Miljoner skurkar till trots får det här mig att tro på människans oförgäng­liga trofasthet - och ändå en svarting och en tosing! Men ’lika botas med lika’ gäller nog honom med; han blir säkert klok igen.”

”Det sägs att Stubb en gång övergav stackars lilla Pip, sir, vars drunknade ben nu lyser vita, fast han var så svart i skinnet när han levde. Men jag ska ald­rig göra som Stubb, sir, och överge er. Jag måste få följa med.”

”Fortsätter du att prata så där, så vänder du upp och ner på vad Ahab har föresatt sig. Därför säger jag nej igen; det går inte.”

”Snälla husbond, snälla, snälla!”

”Börjar du lipa så mördar jag dig! Akta dig du, för Ahab är galen han med. Lyssna bara, så kommer du då och då att få höra min valbensfot på däcket, så du vet att jag är kvar där. Och nu måste jag lämna dig. Din hand! - Sådärja. Trofast är du, pojke, som periferin mot sin medelpunkt. Gud välsigne dig nu och alltid; och går det därhän - så Gud bevare dig för evärdlig tid, vad som än händer.”

 

(Ahab går; Pip tar ett steg framåt.)

 

”Här stod han alldeles nyss. Jag står i samma luft som han - men jag är ensam. Det skulle jag stå ut med till och med om stackars Pip vore här, men han är borta. Pip! Pip! Ding, dong, ding! Är det nån som har sett Pip? Han måste vara däruppe; jag ska försöka med dörrn. Va? Inget lås, ingen regel, ingen bom, och ändå går den inte att öppna. Det måste vara trolleri; han sa ju åt mig att stanna här, javisst, och så sa han att den här fastskruvade stolen var min. Då sätter jag mig väl då, med ryggen mot akterspegeln, mitt i fartyget, med hela hennes köl och alla tre masterna framför mig. Här, säger gamla sjöbjörnar, sit­ter ibland storamiraler till bords i sina svarta sjuttifyrapundare och kommenderar hela rader av kaptener och löjtnanter. Ha, vad är det här? Epåletter, epå­letter, epåletter i långa banor! Låt vinkarafferna gå runt. Trevligt att se er; fyll på era glas, munsjörer! Vilken konstig ordning när en svart pojke är värd för vita herrar med guldgaloner på rockarna! - Munsjörer, har ni sett en viss Pip - en liten negerpojke, fem fot lång, som ser slokörad och ynklig ut? Han hop­pade i från en valbåt en gång - har ni sett honom? Inte det! Fyll på era glas igen då, kaptener, så vi får dricka skam över alla fega stackare! Jag nämner inga namn. Men skam och vanära över dem! Lägg ena foten på bordet. Skam över alla ynkryggar! - Hysch, jag hör valben däruppe. - O herre, herre! Jag blir djupt bedrövad när du går så där ovanför mig. Men här ska jag stanna, om så fartyget går på grund, och akterspegeln slås sönder och ostronen strömmar in till mig.”