130 Hatten

 

 

Och nu när Ahab på rätt tid och ställe, efter en lång och vidsträckt inle­dande kryssning då alla andra valvatten genomkorsats, tycktes ha dri­vit in sin motståndare i ett litet hörn av havet där han desto säkrare skulle kunna dödas; nu när han själv befann sig helt nära den latitud och longitud där han hade tillfogats sin invalidiserande skada; nu när han hade anropat ett fartyg som dagen innan verkligen träffat på Moby Dick; och nu när alla hans möten med olika skepp endast bidrog till att visa med vilken infernalisk kallsinnighet den vita valen sönderslet sina förföljare, vare sig de förtjänade eller inte förtjänade det - nu fanns det någonting i den gamle man­nens ögon som svagare själar knappast stod ut med att se. Liksom den aldrig nedgående polstjärnan under den halvårslänga arktiska natten oavlåtligt riktar sin genomträngande blick mot jorden, så lyste nu Ahabs fasta föresats över den dystra besättningens kompakta midnattsmörker. Den behärskade dem så helt att alla deras onda aningar, tvivel, betänkligheter och farhågor förträng­des till deras innersta och inte avsatte ett enda skott eller lov.

Under denna väntans och orons tid försvann också all glädje, tillkämpad eller naturlig. Stubb försökte inte längre framtvinga ett leende och Starbuck sökte inte längre förhindra det. Glädje och sorg, hopp och fruktan - allt var som söndermalt och pulvriserat till finaste stoft i Ahabs järnhårda andliga mortel. Som automater gick besättningsmännen tigande omkring på däck, ständigt medvetna om att gubbens despotiska ögon vilade på dem.

Men om man hade utrannsakat honom i hans mer hemliga och privata stunder, då han trodde att ingen annan blick än en enda följde honom - då hade man upptäckt att precis som Ahabs ögon skrämde besättningen, så skrämde den outgrundlige parserns blick Ahab; åtminstone blev han ibland på något vettlöst sätt påverkad av den. En liknande prägel av smygande främ­lingskap började nu också drabba Fedallah; han skakades av sådana oupp­hörliga rysningar att männen kastade misstänksamma blickar på honom, uppenbarligen ovissa om han verkligen var en mänsklig varelse eller en skäl­vande skugga som något osynligt väsen kastade på däcket. Och den skuggan höll alltid till där. Ty ingen visste med säkerhet om Fedallah sov eller gick under däck ens om natten. Han kunde stå stilla i timmar men satte sig aldrig och lutade sig aldrig mot något, och hans mörka och mystiska ögon utsade tydligt: ”Vi båda väktare vilar aldrig.”

Lika litet kunde sjömännen numera, om natten eller om dagen, komma upp på däck utan att Ahab redan var där och då antingen stod i sitt tapphål eller gick fram och tillbaka mellan två oföränderliga gränsmärken - stormasten och mesanmasten. Eller också såg de honom stå i nedgången till kajutan med sin levande fot placerad på däcket liksom för att ta steget upp och med hatten neddragen över ögonen, så att hur orörlig han än stod och hur dagar och nät­ter än följde på varandra utan att han gungat i sin hängkoj, så kunde ingen för slokhattens skull avgöra huruvida han faktiskt slöt ögonen ibland eller oav­vänt höll uppsikt över dem, medan han en hel timme i sträck stod i kajut­kappen och nattfukten samlades i daggpärlor på hans rock och hatt, som var som huggna i sten. De kläder som blivit våta under natten torkade i följande dags solsken på hans kropp, och dag efter dag och natt efter natt gick han inte längre ner under däck. Var det någonting han behövde från kajutan så skickade han efter det.

Han åt likaså ute i det fria, det vill säga bara två måltider, frukost och mid­dag, eftersom han aldrig rörde någon kvällsvard. Inte heller klippte han sitt skägg, som växte mörkt och tovigt likt de uppryckta rötterna till ett omkull­blåst träd, som fortsätter att växa från en naken rotvälta, fastän den grön­skande kronan är förvissnad. Men ehuru hela hans liv nu hade blivit en enda däcksvakt, och ehuru parserns vakthållning liksom hans egen var utan avbrott, såg dessa båda aldrig ut att samtala - som man till man - om inte någon oviktig tillfällighet med långa mellanskov gjorde det nödvändigt. Även om de båda i hemlighet tycktes förenas av någon mäktig trollkraft, gjorde de på den skräckslagna besättningen öppet intryck av att stå lika långt från var­andra som två poler. Råkade de på dagen yttra ett eller annat ord, var båda dödstysta hela natten åtminstone i fråga om normalt samspråk. Ibland stod de timme efter timme vitt åtskilda i stjärnljuset utan att någonsin anropa var­andra, Ahab i sin kajutkapp, parsern vid stormasten, och stirrade likväl oav­vänt på varandra som om Ahab i parsern hade sett sin egen skugga och par­sern i Ahab sitt övergivna väsen.

Och ändå tycktes Ahab - när det gällde hans rätta jag, som dagligen, stund­ligen och i varje ögonblick befallande framträdde för hans underordnade - vara den självtillräcklige herren och parsern bara hans slav. Återigen var det som om de varit sammanokade och pådrivna av en osynlig tyrann, den smala skuggan sida vid sida med det massiva spantet. Ty vad parsern än var, så var det den kraftfulle Ahab som var spant och köl.

Vid den första svaga skymten av gryning hördes hans järnstämma från aktern - ”Manna utkikarna!” - och dagen i ända till efter solnedgången och efter skymningen hördes samma röst varje timme då rorgängarens klocka slog: ”Ser ni nånting? Håll skarp utkik!”

Men när tre, fyra dagar hade förflutit efter mötet med den Rachel som letade efter sina barn och ingen valblåst ännu hade siktats, var det som om den monomane gamle mannen hade börjat misströsta om nästan hela sin besättnings trohet, möjligen med undantag av de hedniska harpunerarna; ja, han tycktes rentav misstänka att Stubb och Flask avsiktligt blundade för den syn han ville se. Men om han verkligen hyste sådana misstankar avhöll han sig försiktigtvis från att uttrycka dem i ord, även om han i handling antydde att de fanns där.

”Jag vill själv få se den första skymten av valen”, sade han. ”Det är Ahab som ska ha dublonen!” Och så riggade han med sina egna händer till ett slags korg av flätade boliner, skickade upp en man för att fästa en ensam block­skiva i stormasttoppen, tog sedan emot båda tamparna av den nedsläppta linan och knöt fast den ena i sin korg samtidigt som han gjorde i ordning en tärs för att därmed fästa den andra i relingen. När det var gjort ställde han sig med den senare tampen i handen bredvid tärsen, såg sig omkring bland besättningen, lät blicken vandra från den ene till den andre och särskilt länge vila på Daggoo, Queequeg och Tashtego, medan han däremot förbigick Fedallah; varefter han med blicken förtroendefullt fäst på förste styrmannen sade: ”Ta repet, sir - jag anförtror det i dina händer, Starbuck.” Sedan satte han sig i korgen och gav order om att bli upphissad till sin utkikspost, medan Starbuck blev den som till sist gjorde fast repet och efteråt höll sig i närheten av det. Och sålunda skådade Ahab med ena handen fastklamrad vid röjel­stången många sjömil ut över havet - föröver, akteröver, åt den ena sidan och åt den andra - inom den vittomfattande cirkel han kunde överblicka från en så ansenlig höjd.

När sjömannen skall arbeta med sina händer på något högt beläget och nästan isolerat ställe i riggen som inte erbjuder något fotfäste, hissas han ute till havs upp till den platsen och hålls kvar där med en göling; i en sådan situation åläggs alltid en annan man att hålla särskild uppsikt över den vid däcket fastgjorda tampen. I virrvarret av löpande tågvirke, där de inbördes förhållandena uppe i masterna inte alltid kan bedömas med ledning av vad som syns från däcket, och där de nedtill fastgjorda tamparna riskerar att när som helst lossna från sina fästpunkter, skulle det nämligen vara lätt hänt, om vakt icke kontinuerligt hölles, att den upphissade sjömannen av oaktsamhet från besättningens sida släpptes loss och störtade huvudstupa ned i havet. Ahabs försiktighetsåtgärder därvidlag var alltså inga­lunda ovanliga, och det enda underliga med dem var att Starbuck, snart sagt den ende som någonsin vågat opponera sig mot honom i fråga om något som närmade sig ett avgö­rande, och dessutom en av dem vilkas pålitlighet i utkiken han i någon mån tycktes ha betvivlat - det underliga var att det var just den mannen han skulle välja till vaktkarl och därmed frivilligt anförtro sitt liv i händerna på en i andra avseenden misstrodd person.

Första gången Ahab befann sig däruppe hade han inte varit där i tio minu­ter förrän en av de rödnäbbade fregattfåglar, som så ofta på dessa latituder fly­ger så obehagligt nära valfångstfartygens mannade masttoppar, kom kret­sande och skrikande runt hans huvud i snabba och labyrintiskt tilltrasslade varv. Därefter steg den som en pil tusen fot rakt upp i luften och sänkte sig sedan i spiraler för att ånyo kretsa runt hans huvud.

Men med blicken riktad mot den töckniga och fjärran horisonten föreföll Ahab inte att lägga märke till den kringvirvlande fågeln, och lika litet skulle väl någon annan ha fäst sig särskilt mycket vid den, eftersom det ingalunda var någon ovanlig företeelse. Men numera såg nästan det minst vaksamma öga något slags hemlig innebörd i snart sagt allt som hände.

”Er hatt, er hatt, sir!” ropade plötsligt den sicilianske sjö­mannen, som var posterad i mesanmasttoppen och stod alldeles bakom Ahab, ehuru på ett något lägre plan och med ett djupt svalg av luft emellan.

Men redan snuddade den sobelfärgade vingen vid den gamle mannens ögon och den långa, böjda näbben vid hans huvud; och med ett skrik stack den svarta fågeln iväg med sitt rov.

En örn flög tre gånger runt Tarquinius’ huvud, tog hans mössa och satte på den igen, och därefter förklarade Tanaquil, hans gemål, att Tarquinius skulle bli konung i Rom. Men det var bara för att mössan sattes tillbaka som detta bedömdes som ett gott omen. Ahabs hatt blev aldrig återlämnad. Vildfågeln flög längre och längre bort med den, långt framför fartygets bog, och försvann till sist, och på det ställe där den försvann urskildes otydligt en liten svart prick som från hög höjd singlade ned i havet.