10 En trofast vän

 

 

När jag från kapellet återvände till värdshuset Spruthålet, fann jag Queequeg där alldeles ensam; han hade lämnat kapellet en liten stund före välsignelsen. Nu satt han på en bänk framför elden med fötterna på härden och höll med ena handen sin lilla negergud tätt intill ansiktet, synade den noga och putsade försiktigt näsan på den med en fällkniv, medan han på sitt hedniska sätt gnolade för sig själv.

Men sedan han nu blivit avbruten ställde han undan avgudabilden, gick strax därpå bort till bordet, tog upp en stor bok, lade den i sitt knä och bör­jade räkna sidorna med noga övervägd regelbundenhet; vid var femtionde sida - föreföll det mig - gjorde han ett litet uppehåll, såg sig frånvarande omkring och lät höra en långt utdragen skrockande vissling av förundran. Sedan tog han itu med nästa femtiotal och tycktes varje gång börja med siffran ett, som om han inte kunde räkna längre än till femtio, och tydligen var det det stora antalet sammanhängande femtiotal som väckte hans förvåning över mångfalden av sidor.

Jag satt och iakttog honom med stort intresse. Visserligen var han vilde och - åtminstone för min smak - hiskligt vanställd i ansiktet, men det fanns likväl något i hans utseende som ingalunda var obehagligt. Själen går det ju inte att dölja. Bakom alla hans mystiska tatueringar tyckte jag mig se spåren av ett enkelt och ärligt hjärta; och i hans stora, djupt liggande ögon, eldigt svarta och oförskräckta, skönjdes en ande som kunde trotsa tusen djävlar. Och för­utom allt detta fanns det hos denne hedning en viss ädel hållning, som inte ens hans okultur helt kunde överskyla. Han såg ut som en människa som ald­rig hade krupit för någon och aldrig hade haft en fordringsägare. Huruvida det också berodde på att hans huvud var rakat och pannan därför framstod i friare och klarare relief och såg större ut än den eljest skulle ha gjort, det låter jag vara osagt; men hans huvud var i alla händelser anmärkningsvärt från fre­nologisk synpunkt. Det verkar kanske löjligt, men det påminde mig om gene­ral Washingtons huvud sådant det framstår på de vanliga bysterna av honom. Det hade samma långdragna, regelbundet sluttande form ovanför ögon­brynen, som likaså var mycket framträdande och liknade två långsträckta uddar, tätt bevuxna med skog. Queequeg var George Washington i kanni­balisk omgestaltning.

Medan jag sålunda ingående granskade honom, samtidigt som jag halvt om halvt låtsades se på ovädret genom fönstret, tog han ingen notis om min närvaro och brydde sig inte ens om att ge mig så mycket som ett ögonkast, utan föreföll helt upptagen med att räkna sidorna i den märkvärdiga boken. Med tanke på hur förtroligt vi hade sovit tillsammans natten innan, och sär­skilt med tanke på den kärleksfulla arm jag funnit lagd över mig då jag vak­nade på morgonen, tyckte jag att denna likgiltighet var mycket underlig. Men infödingar är underliga varelser; ibland vet man inte riktigt hur man skall behandla dem. I början är de imponerande; deras lugna och naturliga självtillit erinrar om sokratisk visdom. Jag hade också lagt märke till att Queequeg inte alls eller i varje fall mycket litet umgicks med de andra sjö­männen på värdshuset. Han gjorde över huvud taget inga närmanden och tycktes inte ha någon önskan att utvidga sin bekantskapskrets. Allt detta fann jag högst egendomligt, men vid närmare eftertanke var det något näs­tan storslaget i det. Här var en man vidpass tjugotusen sjömil hemifrån, via Kap Horn räknat - den enda väg han kunde ta sig dit - och utkastad bland människor som var lika främmande för honom som om han varit på plane­ten Jupiter; och ändå verkade han fullkomligt ogenerad och bevarade den mest påfallande sinnesfrid, nöjd med sitt eget sällskap och i varje avseende sig själv. Detta var med säkerhet något av filosofiskt vett, fastän han utan tvi­vel aldrig hade hört talas om någonting dylikt. Men för att vara sanna filoso­fer bör vi människor kanske inte vara medvetna om hur man lever eller vinnlägger sig om att leva filosofiskt. Så snart som jag hör att den eller den personen ger sig ut för att vara filosof, drar jag slutsatsen att han liksom den magsjuka gamla gumman måste ha ”fått tunntarmen ur led”.

När jag satt där i det nu så ensliga rummet - medan elden falnade och var i det milda skick då den efter att med sin första hetta ha värmt upp luf­ten endast består av en glöd att stillsamt betrakta; medan aftonens skuggor och fantomer samlades utanför fönstren och blickade in på oss två tysta och ensamma män; och medan stormen dånade därute i högtidliga svall - när jag satt där började jag erfara underliga känslor. Det var som om någon­ting smälte inom mig. Mitt splittrade hjärta och min ursinniga hand var inte längre riktade mot denna värld av vargar. Denne fridsamme vilde hade åter­löst den. Där satt han nu, och själva hans likgiltighet röjde en natur där det inte rymdes något civiliserat hyckleri och förbindligt svek. Vilde var han, och en sällsam syn att skåda; och ändå började jag känna mig hemlighets­fullt dragen till honom. Och just sådant som skulle ha verkat frånstötande på de flesta andra var de magneter som drog mig. Jag skall pröva en hed­nisk vän, tänkte jag, eftersom den kristna vänskapen har visat sig vara endast innehållslös artighet. Jag flyttade min bänk närmare honom och gjorde några vänliga tecken och åtbörder samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att tala med honom. Först fäste han sig föga vid dessa närmanden; men efter en liten stund, då jag hänsyftade på hans välvilja under den gångna natten, lyckades han få fram frågan om vi skulle bli sängkamrater en gång till. Jag svarade ja och tyckte då att han såg belåten ut, kanske rentav lite smickrad.

Sedan bläddrade vi i boken tillsammans, och jag försökte förklara för honom syftet med det tryckta ordet och meningen med de få bilder som fanns där. På det viset väckte jag snart hans intresse; och därefter övergick vi till att så gott sig göra lät småprata om allt som var värt att se i denna välkända stad. Snart föreslog jag en gemensam rökpaus, och han tog då fram sin tobakspung och sin tomahawk och erbjöd mig stillsamt ett bloss. Och sedan satt vi där och blossade på hans fantastiska pipa och lät den regelbundet gå från den ene till den andre.

Om det fanns kvar någon is av likgiltighet gentemot mig i hedningens bröst, så töade den snart bort under den behagliga och gemytliga rökningen, så att vi kände oss som goda vänner. Han tycktes känna samma naturliga och självklara sympati för mig som jag kände för honom; och när vår rökpaus var över tryckte han sin panna mot min, slog armarna om midjan på mig och sade att hädanefter var vi gifta, vilket på hans modersmål betydde att vi var de bästa vänner; han skulle med glädje dö för mig, om det behövdes. Hos en landsman skulle denna plötsligt uppflammande vänskap ha verkat alltför överilad och väckt mycken misstro; men på denne enkle vilde kunde sådana gamla regler inte tillämpas.

Efter kvällsmaten och ännu en angenäm stund av prat och rökning gjorde vi sällskap till vårt rum. Han gav mig det balsamerade huvudet i present, tog fram sin väldiga tobakspåse, grävde bland tobaken och fick fram ungefär tret­tio dollar i silver; dem bredde han ut på bordet, delade dem mekaniskt i två lika delar och sköt till mig den ena och sade att den var min. Jag var på väg att protestera, men han tystade mig genom att stoppa ner dem i mina byxfickor, och där lät jag dem ligga. Sedan tog han itu med sin aftonandakt, tog fram sin avgudabild och flyttade bort den mönstrade eldskärmen. Av vissa tecken och antydningar att döma verkade han angelägen om att jag skulle deltaga; men väl medveten om vad som skulle följa övervägde jag ett ögonblick om jag skulle samtycka eller ej, ifall han nu inbjöd mig.

Jag var en god kristen, född och uppfostrad i den ofelbara presbyterianska kyrkans sköte. Hur skulle jag då kunna förena mig med denne vilde avguda­dyrkare i tillbedjan av ett stycke trä? Men vad är gudsdyrkan? tänkte jag. Tror du verkligen, Ismael, att den högsinte Guden över himmel och jord - hed­ningar och alla andra inkluderade - kan bli svartsjuk på en värdelös bit svart trä? Omöjligt! Men vad är gudsdyrkan? Att göra Guds vilja - det är guds­dyrkan. Och vad är Guds vilja? Att handla mot min nästa som jag vill att han skall handla mot mig - det är Guds vilja. Nu är Queequeg min nästa. Och vad vill jag att denne Queequeg skall göra mot mig? Jo, förena sig med mig i min presbyterianska form av tillbedjan. Följaktligen måste jag förena mig med honom i hans; ergo måste jag bli avgudadyrkare. Sålunda antände jag spånorna, hjälpte till med att ställa upp den harmlösa lilla avgudabilden, offrade en bränd skeppsskorpa åt honom tillsammans med Queequeg, bugade mig för honom två eller tre gånger och kysste honom på näsan. Och sedan det var gjort klädde vi av oss och gick till sängs, i frid med våra egna samveten och hela världen. Men vi somnade inte utan att prata en liten stund till.

Hur det kommer sig vet jag inte; men det finns inget bättre ställe än en säng för förtroliga avslöjanden vänner emellan. Man och hustru påstås där öppna sina själars skrymslen för varandra; och vissa gamla par ligger ofta och pratar om gamla tider tills det är nästan morgon. På samma sätt låg jag och Quee­queg i våra hjärtans smekmånad - ett gemytligt, älskande par.