13 Skottkärran

 

 

Sedan jag nästa morgon, en måndag, avyttrat det balsamerade huvudet till en hårfrisör att nyttjas som perukstock, klarerade jag min egen och min kamrats räkning, visserligen med min kamrats pengar. Den flinande värdshusvärden verkade liksom de andra gästerna häpnadsväckande road av den plötsliga vänskap som hade uppstått mellan mig och Queequeg - i syn­nerhet som Peter Coffins rövarhistorier om honom förut gjort mig så för­skräckt i fråga om den person jag nu sällskapade med.

Vi lånade en skottkärra och lastade på våra saker, inklusive min egen stackars sjösäck och Queequegs segeldukssäck och hängmatta, och så bar det iväg till The Moss, den lilla i Nantucket hemmahörande postbåt, en skonare, som låg förtöjd vid kajen. Folk glodde på oss där vi drog fram, inte så mycket för Queequegs skull - ty de var vana vid att se kannibaler som han på sina gator - utan därför att de såg att han och jag stod på så förtrolig fot. Men vi brydde oss inte om dem utan gick på och turades om att skjuta kärran, och Queequeg stannade då och då och rättade till det fodral som skyddade hul­lingarna på harpunen. Jag frågade varför han tog med sig ett så besvärligt föremål i land, och om inte alla valfångstfartyg hade sina egna harpuner. Härpå svarade han i huvudsak att fastän mina påpekanden var riktiga, så var han särskilt förtjust i sin egen harpun, därför att den var av pålitligt material, väl beprövad i mången farofylld dust och djupt förtrogen med valarnas hjär­tan. Kort sagt, liksom så många skördemän och slåtterkarlar i inlandet som går ut på böndernas ängar med sina egna liar - fastän de på intet vis är tvungna att hålla sig med sådana - så föredrog även Queequeg av personliga skäl sin egen harpun.

När han övertog kärran från mig berättade han en lustig historia om den första skottkärra han någonsin hade sett. Det var i Sag Harbor. Ägarna till hans fartyg hade tydligen lånat honom en kärra, så att han skulle kunna köra sin tunga kista till sitt pensionat. För att inte verka obekant med denna tingest - ehuru han i realiteten inte hade en aning om hur den skulle hanteras - sätter Queequeg sin kista på flaket, surrar fast den där och tar sedan hela kärran på ryggen och marscherar uppåt kajen. ”Nej men Queequeg”, sade jag, ”nog tycker man att du skulle ha vetat bättre än så. Skrattade inte folk?”

Då berättade han en annan historia. Invånarna på hans ö Kokovoko tycks vid sina bröllopsfester pressa ut den välluktande saften ur unga kokosnötter i en stor färgad kalebass, som liknar en toddybål; och denna bål utgör alltid det centrala prydnadsföremålet på den flätade matta där festen försiggår. Nu råkade ett stort handelsfartyg en gång angöra Kokovoko, och dess befälhavare - enligt samstämmiga uppgifter en synnerligen formell och värdig herre, åtminstone för att vara sjökapten - inbjöds till bröllopsfesten för Quee­quegs syster, en helt ung prinsessa, nyss fyllda tio år. Nå - när nu alla bröl­lopsgästerna hade samlats i brudens bambuhydda kom kaptenen inmarsche­rande, tilldelades hedersplatsen och slog sig ned mitt framför kalebassen och mellan översteprästen och hans majestät konungen, Queequegs far. Sedan bordsbönen lästs - ty dessa människor har sin bordsbön precis som vi, fastän de enligt vad Queequeg omtalade i motsats till oss, som ju tittar ned i våra tall­rikar, härmar ankorna och blickar uppåt mot den store Givaren av alla fester - sedan bordsbönen alltså blivit läst, öppnar översteprästen banketten med den på ön uråldriga ceremonin, det vill säga genom att doppa sina helgade och helgande fingrar i skålen innan den välsignade drycken börjar cirkulera. Pla­cerad bredvid översteprästen iakttar kaptenen ceremonin, intalar sig att han - som ändå är kapten på ett fartyg - har företräde framför en enkel ökonung, särskilt i kungens eget hus, och börjar helt ogenerat tvätta händerna i toddybålen, som han antagligen tar för en väldig sköljkopp. ”Jaha”, sade Queequeg, ”vad du tro nu? - Skratta’ inte vårt folk?”

När överfarten var betald och bagaget instuvat befann vi oss slutligen ombord på skonaren. Den hissade segel och gled nedför Acushnet. På ena sidan höjde sig New Bedford med sina terrasserade gator, och deras frostpud­rade träd glittrade i den klara, kalla luften. Väldiga kullar och berg av tunnor och åter tunnor var uppstaplade på kajerna, och sida vid sida låg de världsomseglande valfångstfartygen tysta och sent omsider fast förtöjda; medan det från andra hörs slammer av timmermän och tunnbindare, blandat med fräsan­det av eldar och ässjor där becket smälts, allt varslande om att nya sjöfärder förbereds, och att så snart som den ena långa och farofyllda resan slutförts en andra skall börja, och att så snart som den andra avslutats en tredje skall inle­das, och så vidare och så vidare i evig tid. Sådan är all jordisk ävlan i sin oänd­lighet, för att inte säga olidlighet.

Ute på mer öppet vatten tilltog den uppfriskande brisen i styrka; vår lilla Moss skakade skummet från förstäven som en unghäst sin saliv. Så jag anda­des in den berusande luften! Så jag föraktade den kringgärdade landbacken och allfarvägen med alla dess avtryck av slavbundna hälar och hovar och fyll­des av beundran för det storslagna havet, som inte bevarar några spår!

Ur samma skummande källa tycktes Queequeg dricka och berusa sig till­sammans med mig. Hans mörka näsborrar vidgades och drogs isär; han visade sina filade och spetsiga tänder. Framåt och framåt flög vi, och när vi kom ut i rum sjö betygade Moss sin vördnad för blåsten, krökte sig och dök med stäven före som en slav inför sultanen. När hon krängde åt sidan följde vi med; vartenda kabelgarn klirrade som en metallsträng; de båda höga mas­terna böjdes som bamburör för en storm inne i land. Där vi stod vid det dykande bogsprötet var vi så uppfyllda av denna rullande scen, att vi till en början inte lade märke till de hånfulla blickarna från några andra passagerare, en samling landkrabbor som inte begrep hur två medmänniskor kunde vara så goda kamrater - som om en vit man vore något förmer än en hedervärd neger. Det var särskilt ett par tölpar och drumlar där, som var så påfallande gröna att de måste ha kommit från all grönskas kärnpunkt och centrum. Queequeg fick tag i en av dessa unga spolingar, som spelade apa bakom ryg­gen på honom. Jag trodde att drummelns sista stund var kommen. Den muskulöse vilden släppte sin harpun, slog armarna om honom, kastade med näs­tan mirakulös skicklighet och styrka upp honom i luften och gav honom mitt i saltomortalen en dask i baken så att han kippande efter andan kom ner på fötterna, varefter Queequeg vände ryggen åt honom, tände sin tomahawk­pipa och räckte den till mig för att jag skulle dra ett bloss.

”Kapten! Kapten!” gastade drummeln och sprang bort till denna befälsper­son. ”Kapten, kapten, den där är ju fan själv!”

”Hallå där”, skrek kaptenen och närmade sig försiktigt Queequeg, ”vad i helskotta tar ni er till? Begriper ni inte att ni kunde ha dödat pojken?”

”Vad han säga?” sade Queequeg och vände sig stillsamt till mig.

”Han säger”, sade jag och pekade på den alltjämt darrande gröngölingen, ”att du höll på att döda honom där”.

”Döda”, skrek Queequeg medan hans tatuerade ansikte förvreds till en kus­lig grimas av förakt, ”asch, han bara småfisk. Queequeg inte döda småfisk; Queequeg döda stor val.”

”Lyssna nu på mig”, gormade kaptenen. ”Jag dödar dig, din kannibal, om du ställer till mer trassel här ombord, så akta dig noga.”

Men just då slumpade det sig så att det var hög tid för kaptenen själv att ta sig till vara. Det våldsamma trycket på storseglet hade kommit lovartsskotet att brista, och den väldiga bommen flög nu från sida till sida och sopade full­komligt rent på hela akterdäcket. Den stackars krake som Queequeg hanterat så omilt sveptes överbord; alla greps av panik; och att försöka få grepp om bommen och stanna den verkade komplett vansinnigt. Den flög från höger till vänster och så tillbaka igen, nästan som pendeln på en klocka, och föreföll att när som helst kunna gå i bitar. Ingenting gjordes, och ingenting såg ut att kunna göras; alla på däck rusade bort mot fören och stod och stirrade på bommen som om den varit underkäken på en uppretad val. Men mitt i all denna förvirring kastade sig Queequeg smidigt på knä, kröp under den svängande bommen, fick tag i en tross, gjorde fast ena ändan vid relingen, svingade den andra som en lasso och lyckades få den runt bommen då den kom svepande över huvudet på honom; och i nästa sekund var bommen på det viset infångad och faran avvärjd. Skonaren gick upp i vind, och medan besättningen lossade häckbåten störtade sig Queequeg, avklädd till midjan, med ett långt, spänstigt huvudhopp över relingen. I tre minuter eller mer såg man honom simma som en hund, kasta de långa armarna rakt framför sig och växelvis lyfta de muskulösa axlarna över det iskalla skummet. Jag följde den storvuxne och ståtlige mannen med blicken men kunde inte upptäcka den som skulle räddas. Gröngölingen hade sjunkit. Queequeg hävde sig nu lod­rätt upp ur vattnet, såg sig omkring ett ögonblick, tycktes uppfatta hur läget var, dök ned och försvann. En liten stund efteråt dök han upp igen och sim­made kraftfullt med den ena armen, medan han med den andra släpade en livlös gestalt efter sig. Båten tog snart upp dem båda. Den stackars tölpen kvicknade till. Alle man kallade Queequeg en rejäl karl, och kaptenen bad om ursäkt. Från den stunden hängde jag fast vid Queequeg som en igel - ända tills stackars Queequeg gjorde sin sista långa dykning.

Har det någonsin funnits motsvarande omedvetenhet? Han tycktes inte ha en tanke på att han var förtjänt av en medalj från någon av de ideella och humanitära stiftelser som utdelar sådana. Han bad bara om vatten - färsk­vatten - så att han kunde skölja av sig saltet; och när det var gjort satte han på sig torra kläder, tände sin pipa och tycktes där han lutade sig mot relingen och välvilligt betraktade de kringstående säga till sig själv: ”Det är en gemen­sam, kollektivt ägd värld på alla breddgrader. Vi kannibaler måste hjälpa de kristna.”