16 Fartyget

 

 

I sängen dryftade vi våra planer för morgondagen. Men till min förvåning och icke ringa oro lät Queequeg mig nu förstå att han flitigt hade rådfrågat Yojo - så hette ju hans lilla svarta gud - och Yojo hade två eller tre gånger sagt, och starkt understrukit det också, att i stället för att vi båda skulle gå ner till valfångstflottan i hamnen och i samförstånd välja ut vårt fartyg - i stället för detta föreskrev Yojo allvarligt att valet helt och hållet skulle åvila mig, försåvitt han avsåg att hjälpa oss och till den ändan redan hade valt ut en båt som jag, Ismael, oundvikligen skulle påträffa på egen hand, precis som om det hade skett av en slump; och på den båten skulle jag ofördröjligen mönstra på utan att för tillfället ta hänsyn till Queequeg.

Jag har glömt att nämna att Queequeg i många avseenden hade stort för­troende för Yojos välgrundade omdöme och förvånansvärda förutseende och hyste uppriktig vördnad för honom som en ganska god gud, som på det hela taget menade väl men inte alltid hade framgång i sina vällovliga syften.

Vad Queequegs, eller rättare sagt Yojos, plan rörande valet av vårt fartyg beträffar gillade jag inte alls denna plan. Jag hade tvärtom litat på Queequegs urskillningsförmåga när det gällde att peka ut den valfångare som var bäst lämpad att säkerställa oss och vår framgång. Men som alla mina invändningar förfelade sin verkan på Queequeg, blev jag tvungen att ge med mig och beredde mig följaktligen att ta mig an uppgiften med sådan energi och hand­lingskraft att detta lappri skulle stökas undan snarast möjligt. Tidigt nästa morgon lämnade jag därför Queequeg instängd med Yojo i vårt lilla sovrum - ty det såg ut att vara något slags fasta eller ramadan, så att Queequeg och Yojo skulle tillbringa dagen med späkning, botgöring och bön; hur det hela gick till fick jag aldrig reda på, ty trots att jag lade manken till flera gånger lyckades jag aldrig tillägna mig hans liturgi och trettionio artiklar. Som sagt var lämnade jag Queequeg att suga på sin tomahawkpipa och Yojo att värma sig vid sin offereld av spånor och begav mig ned till hamnen. Sedan jag gått omkring där länge och väl och hört mig för på måfå, fick jag slutligen veta att det fanns tre fartyg som förberedde treåriga resor - The Devil-Dam, The Tit­bit och The Pequod. Vad Devil-Dam leder sitt ursprung ifrån vet jag inte; Tit­bit är ju självklart; och Pequod var, som man torde erinra sig, namnet på en ryktbar indianstam i Massachusetts, numera lika utslocknad som de antika mederna. Jag undersökte och snokade omkring på Devil-Dam; från henne övergick jag till Tit-bit; och när jag slutligen gick ombord på Pequod behövde jag bara titta mig omkring ett ögonblick för att avgöra att det här var fartyget för oss.

Ni har säkert sett många originella flytetyg i ert liv, det förstår jag nog: tvär­tåiga loggertar, himmelssträvande japanska djonker, smörbyttsformade galio­ter och jag vet inte vad. Men tro mig, ni har aldrig sett en sådan makalös gam­mal skorv som den makalösa gamla Pequod. Hon var ett fartyg av den gamla stammen, förhållandevis litet och med något gammaldags och hållfast över sig. Sedan länge garvat och väderbitet i storm och stiltje på alla fyra haven hade hennes gamla skrov mörknat som huden hos en fransk grenadjär, som kämpat i både Egypten och Sibirien. Hennes aktningsvärda bog såg skäggig ut. Hennes master - huggna någonstans på Japans kust, sedan de ursprung­liga vräkts överbord i en storm - reste sig spikraka som ryggraderna på de tre gamla kungarna i Köln. Hennes åldriga däck var slitna och ärrade som den av pilgrimer vördade stenhäll i katedralen i Canterbury där Thomas Becket utgöt sitt blod. Men till alla dessa antikviteter kom nya och förbluffande egenheter som hänförde sig till den vilda verksamhet hon i mer än ett halvt århundrade hade bedrivit. Gamle kapten Peleg, i många år hennes förste styrman innan han fick befälet på ett eget fartyg, och numera pensionerad sjöbuss och en av de största delägarna i Pequod - denne gamle Peleg hade under sin styrmans­tid förstärkt hennes ursprungliga groteska utseende och smyckat hela skrovet med så pittoreska detaljer i fråga om både material och mönster att det inte hade sin like, om inte möjligen i Torkel Haks skulpterade sköld och prakt­säng. Hon var utstyrd som en barbarisk kejsare av Etiopien, vars hals tyngdes av hängsmycken av polerat elfenben. Hon bestod till stor del av troféer. En kannibal till båt, som pyntat sig med sina nedlagda fienders ben. Runt omkring pryddes hennes oinklädda, öppna reling likt en enda samman­hängande käke med spermacetivalens långa, vassa tänder, inslagna där i stäl­let för koffernaglar för att ge fäste åt hennes gamla muskler och senor av hampa. Och dessa senor löpte inte genom vanliga träblock utan var skickligt monterade i blockskivor av havets elfenben. Som hon ansåg det under sin värdighet att låta sitt vördnadsvärda roder vridas av ett styrhjul ståtade hon i gengäld med en rorkult; och denna rorkult var i ett enda stycke helt utsökt tillverkad av hennes arvfiendes långa, smala underkäke. Den rorgängare som styrde med den rorkulten måste känna sig som en tatar, när denne håller till­baka sin eldiga springare genom att gripa tag i dess mule. Ett ädelt fartyg, men på något sätt också melankoliskt! Allt ädelt här i världen har något sådant över sig.

När jag nu såg mig omkring på akterdäck efter någon befälsperson för att anmäla mitt intresse som besättningsman, såg jag till en början ingen alls; men jag kunde däremot inte undgå att lägga märke till en underlig sorts tält eller snarare wigwam som rests strax bakom stormasten. Tälthyddan såg ut att vara provisorisk och endast använd i hamn. Den var kägelformig, vidpass tio fot hög, och bestod av de långa, stora stavar av böjligt svart ben som tas från den mellersta och högsta delen av rätvalens käkar. Med den breda ändan mot däcket och hopbundna med snören lutade sig en cirkel av dessa stavar mot varandra och förenade sig upptill i ett knippe, där de lösa, håriga fibrerna vajade av och an som hårtofsen på någon gammal potawatomihövdings huvud. En trekantig öppning var vänd mot skeppets för, så att den som satt därinne hade fullständigt fri sikt framåt.

Och till hälften gömd inne i denna besynnerliga boning skymtade nu en person som av utseendet att döma tillhörde befälet, men som med hänsyn till att klockan var tolv på dagen och arbetet ombord låg nere tillfälligt var fri från sin befälsbörda. Han satt på en gammaldags ekstol, översållad med underliga sniderier och med en flätad sits av samma elastiska material som wigwamen var byggd av.

Annars var det kanske ingenting speciellt med utseendet hos den äldre man jag såg; han var brunbränd och muskulös som de flesta gamla sjömän och varmt klädd i mörkblått uniformskläde, tillklippt i kväkarstil. Men runt hans ögon fanns det ett fint och nästan mikroskopiskt nätverk av ytterst små ryn­kor, som måste ha tillkommit under hans ständiga seglatser i hårda stormar då han alltid vänt ansiktet mot vinden; ty detta orsakar att musklerna runt ögo­nen dras ihop. Sådana ögonrynkor bidrar verksamt till att man ser bister ut.

”Är det här kaptenen på Pequod?” sade jag och steg fram till tältdörren.

”Ifall det råkar vara kaptenen på Pequod, så vad vill du honom?” frågade han.

”Jag tänkte ta hyra.”

”Jaså, du tänkte det? Jag ser att du inte är från Nantucket - har du varit i nån sönderslagen båt förr?”

”Nej, sir, det har jag inte.”

”Så då vet du ingenting om valfångst alls, förstår jag - va?”

”Ingenting, sir; men jag tror nog jag kan lära mig det snart. Jag har gjort flera resor i kofferditjänst, och jag tror att -”

”Fan ta din kofferditjänst. Prata inte sån smörja med mig. Ser du det här benet? Det benet sätter jag i ändan på dig om du talar med mig om kofferdi­tjänst en gång till. Kofferditjänst! Du är väl stolt över att ha tjänstgjort på han­delsfartyg förstås. Men vid valens stjärt, karl, vad vill du ge dig ut på valfångst för? Verkar det inte lite misstänkt? - Du har väl inte varit pirat va? - Du har väl inte bestulit din sista kapten va? - Och du funderar väl inte på att mörda befä­let när du kommer ut på sjön?”

Jag bedyrade min oskuld i samtliga avseenden. Jag såg ju att den gamle sjö­mannen bakom dessa halvt humoristiska antydningar som trångsynt kväkare och nantucketbo var full av insulära fördomar och ganska misstrogen mot alla främlingar, såvida de inte kom från Cape Cod eller Martha’s Vineyard.

”Men vad får dig då att ge dig ut på valjakt? Det vill jag ha reda på innan jag låter dig mönstra på.”

”Jo, sir, jag vill se hur valfångst går till. Jag vill se mig om i världen.”

”Jaså, du vill se hur valfångst går till? Har du sett kapten Ahab?”

”Vem är kapten Ahab, sir?”

”Det var väl det jag trodde. Kapten Ahab är kapten på den här båten.”

”Då har jag väl tagit fel. Jag trodde jag talade med kapten själv.”

”Du talar med kapten Peleg - det är honom du talar med, unge man. Det är jag och kapten Bildad som ska se till att Pequod är utrustad för resan och för­sedd med allt vad hon behöver, inklusive besättning. Vi är delägare och agenter. Men som jag just tänkte säga - vill du få reda på hur valfångst går till, som du säger, så kan jag laga att du får det innan du binder dig för det och inte kan backa ur. Kasta en blick på kapten Ahab, unge man, så ser du att han bara har ett ben.”

”Vad menar ni, sir? Har det andra tagits av en val?”

”Tagits av en val! Kom närmare, unge man - det blev uppätet, tuggat i bitar och sönderkrasat av den vidunderligaste spermacetival som nånsin har kros­sat en båt - ack och ve!”

Jag blev lite skrämd av hans intensitet, kanske också lite rörd över den djupa sorg som röjdes i hans avslutande utrop, men sade så lugnt jag kunde: ”Vad ni säger är säkert sant, sir; men jag kunde ju inte veta att just den där valen var särskilt vildsint, fast jag kanske borde ha dragit den slutsatsen redan av själva olyckan.”

”Hör på nu, unge man, du är lite för len i munnen; du försöker väl inte lura mig? Är det säkert att du har varit till sjöss förut; alldeles säkert?”

”Men, sir”, sade jag, ”sa jag inte att jag har gjort fyra resor i kofferdi -”

”Nu tiger du med det där! Kom ihåg vad jag sa om kofferditjänst - reta mig inte - det finner jag mig inte i. Men låt oss nu bli på det klara med varann. Jag har gett dig en aning om vad valjakt är; känner du dig fortfarande hågad för det?”

”Ja, sir.”

”Bra. Nå, är du en sån som kan kasta en harpun rakt ner i svalget på en levande val och sen själv hoppa efter? Svara på det!”

”Det är jag nog, sir, ifall det vore absolut nödvändigt. Jag menar ifall det inte kunde undvikas, fast det tror jag inte vore så säkert.”

”Bra igen. Men du ville ju inte ge dig ut på valjakt bara för att av egen erfa­renhet få veta hur jakten går till, utan du ville också se dig om i världen? Var det inte så du sa? Jag tyckte i alla fall det. Men gå då rakt fram och kasta en blick över lovarts bog och kom sen tillbaka till mig och tala om vad du har sett.”

Ett ögonblick var jag lite häpen över denna egendomliga begäran och visste inte riktigt om jag skulle ta den på skämt eller allvar. Men kapten Peleg samlade alla kråkfötter runt ögonen till en enda bister min och skickade iväg mig.

Sålunda gick jag för ut och blickade ut över lovarts bog, varvid jag märkte att fartyget, som svängde med ankaret efter tidvattnet, nu pekade snett ut mot öppna havet. Synfältet var obegränsat men särdeles enformigt och avskräckande; inte minsta omväxling såvitt jag kunde se.

”Nåå, vad har du att säga?” sade Peleg då jag kom tillbaka. ”Vad har du sett?”

”Inte mycket”, svarade jag - ”ingenting annat än vatten; fast utsikten är ju vidsträckt, och så undrar jag om det inte är en snöby på väg.”

”Nåå, vad säger du då om att se dig om i världen? Vill du runda Kap Horn för att få ser mer av den? Kan du inte se världen där du befinner dig nu?”

Jag var lite betänksam, men ut på valfångst måste jag och skulle jag; och Pequod var ett lika bra fartyg som trots något - enligt min mening det bästa - och allt detta upprepade jag nu för Peleg. Och när han fann mig så beslutsam förklarade han sig vara villig att låta mig mönstra på.

”Och du kan lika gärna skriva på papperen med en gång”, tillade han, ”så följ med mig bara.” Och med dessa ord förde han ner mig under däck och in i kajutan.

På själva häckbalken satt det någon som föreföll mig vara en högst ovanlig och överraskande figur. Det visade sig vara kapten Bildad, som jämte kapten Peleg var en av de största delägarna i fartyget; de andra lotterna innehades, som ibland är fallet i dessa hamnar, av en hel mängd gamla livräntetagare: änkor, faderlösa barn och omyndiga personer, av vilka var och en ägde det ungefärliga värdet av en timrad knagg, en fot plank eller ett par naglar i far­tyget. Folk på Nantucket placerar sina pengar i valfångstfartyg på samma sätt som andra placerar sina i officiellt godkända statsobligationer, som ger god ränta.

Nu var Bildad, precis som Peleg och många andra nantucketbor, kväkare, eftersom ön ursprungligen hade koloniserats av denna sekt; och än idag beva­rar invånarna i ovanligt stor omfattning kväkarnas egenheter, ehuru på olika och oberäkneliga vis förändrade av alltigenom främmande och heterogena tillsatser. Ty vissa av dessa kväkare är de blodtörstigaste av alla sjömän och valjägare. De är stridbara kväkare; de är kväkare så att det räcker och blir över.

Det finns sålunda exempel på män bland dem, som fastän de har bibliska namn - ett särdeles vanligt bruk på ön - och under barndomen naturligtvis insupit kväkaridiomets högstämt dramatiska thee och thou, till följd av sin senare livsförings oförvägna, våghalsiga och gränslösa äventyr på ett underligt sätt blandar dessa aldrig avlagda egenheter med tusen djärva karaktärsdrag, som inte vore ovärdiga en skandinavisk sjökonung eller en poetisk romersk hedning. Och när dessa egenskaper förenas hos en man med överlägsen naturlig styrka, med sfärisk hjärna och tungt hjärta, en man som av tystnaden och avskildheten under många långa nattvakter på de avlägsnaste vatten och under stjärnbilder som aldrig skådats här i norr har lärt sig att tänka otraditio­nellt och självständigt och tagit emot alla naturens blida eller grymma intryck direkt från hennes eget jungfruliga, givmilda och förtroendefulla bröst och huvudsakligen därigenom, ehuru med någon hjälp av tillfälliga favörer, tilläg­nat sig ett djärvt och upphöjt språk - så är den mannen unik i en hel nation, en lysande gestalt, som skapad för ädla tragedier. Inte kommer det heller från dramatisk synpunkt att förringa honom, om han antingen av födsel eller andra omständigheter i djupet av sitt väsen har något som ser ut som halvt uppsåtlig och allt behärskande sjuklighet. Ty alla tragiskt stora människor har blivit sådana på grund av vissa sjukliga anlag. Var förvissad, o unga ärelyst­nad, om att all mänsklig storhet endast är sjukdom. Men hittills har vi inte att göra med någon sådan utan med en helt annan, och likväl med en man som, om han också är säregen, endast härleder sin säregenhet från en annan fas hos kväkaren, modifierad av personliga förhållanden.

Liksom kapten Peleg var kapten Bildad en välbärgad, pensionerad val­fångare. Men i motsats till kapten Peleg - som inte brydde sig ett dyft om vad som kallas livets allvar och i själva verket ansåg detta vara det oviktigaste av allt lappri - hade kapten Bildad icke endast från början uppfostrats enligt den strängaste insulära kväkaranda, utan hela hans följande marina liv och åsynen av många oklädda, intagande varelser på öarna bortom Kap Horn hade inte det ringaste påverkat denne barnfödde kväkare, ja, hade inte så mycket som ändrat en detalj i hans klädedräkt. Men trots denna oföränderlighet fanns det en viss brist på vanlig konsekvens hos den aktningsvärde kapten Bildad. Fastän han av samvetsbetänkligheter vägrade att bära vapen mot invaderande fiender i land, hade han själv i obegränsad omfattning invaderat Atlanten och Stilla havet; och fastän han var en svuren fiende till mänsklig blodsutgjutelse hade han i sin rakskurna rock utgjutit tunna på tunna av leviatans blod. Hur den gudfruktige Bildad nu på sitt livs kontemplativa afton i minnet fick dessa motsatser att förenas vet ju inte jag; men det tycktes inte bekymra honom mycket, och antagligen hade han för länge sedan kommit till den kloka och förnuftiga slutsatsen att en människas religion är en sak och den faktiska värl­den en helt annan. Ty den här världen ger utdelning. Från en liten hyttuppas­sare i urvuxna byxor av det snusbrunaste kläde hade Bildad avancerat till har­punerare i storväst av kväkarmodell och därifrån till förste man i en valbåt, förste styrman och kapten och slutligen till skeppsredare. Sedan hade han, som tidigare antytts, avslutat sin äventyrliga bana genom att vid den ansenliga åldern av sextio år dra sig tillbaka från all aktiv verksamhet och ägna sina återstående dagar åt att i godan ro uppbära sin välförtjänta inkomst.

Tyvärr måste jag erkänna att Bildad hade rykte om sig för att vara en oför­bätterlig gammal smulgråt och för att under sin tid till sjöss ha varit en hård och fordringsfull uppdragsgivare. Det berättades på Nantucket, fast det ju låter som en konstig historia, att när han seglade den gamla valfångaren Categut, så måste hans besättning vid hemkomsten så gott som mangrant bäras i land och till sjukhuset, så utmattade och utslitna var de. För att vara en from man, i synnerhet kväkare, var han milt uttryckt ganska hårdhjärtad. Vis­serligen sägs det att han aldrig svor åt sina mannar; men på något sätt fick han dem ändå att uträtta omåttligt mycket hårt och renodlat grovarbete. När Bil­dad var förste styrman och spände sina gulbruna ögon i en besättningsman, blev denne ifrån sig av nervositet tills han fick tag i någonting, en hammare eller en märlspik, och började arbeta som en galning med det ena eller det andra, sak samma vad det var. Slöhet och lättja försvann i hans närvaro. Hans egen person var hans utilistiska karaktär förkroppsligad. På sin långa, magra lekamen hade han inget överflödigt hull, inget onödigt skägg, ty hans haka hade bara ett mjukt, ekonomiskt ludd, erinrande om den slitna luggen på hans bredskyggiga hatt.

Sådan var alltså den person jag såg sitta på häckbalken då jag följde med kapten Peleg ner i kajutan. Utrymmet mellan däcken var snålt tilltaget, och där satt gamle Bildad, spikrak som han alltid brukade sitta och utan att luta sig bakåt för att spara på rockskörten. Den bredskyggiga hatten låg bredvid honom; benen var stelt korsade; den gråbruna rocken var knäppt upp till hakan; och med glasögon på näsan såg han ut att vara försjunken i läsningen av en diger volym.

”Bildad”, ropade kapten Peleg, ”håller du på nu igen, Bildad? Du har stu­derat den heliga skrift i tretti års tid nu, det vet jag alldeles säkert. Hur långt har du kommit, Bildad?”

Som om Bildad sedan länge varit van vid sådant världsligt tal från sin gamle skeppskamrat fäste han sig inte särskilt vid hans vanvördnad utan tittade lugnt upp, fick syn på mig och kastade en frågande blick på Peleg.

”Han säger att han är vår man, Bildad”, sade Peleg, ”och att han vill ta hyra.”

”Görer du det?” sade Bildad med ihålig röst och vände sig om mot mig.

”Ja, det görer jag”, sade jag ofrivilligt, han var en så ivrig kväkare.

”Vad säger du om honom, Bildad?” sade Peleg.

”Han duger nog”, sade Bildad med en granskande blick på mig och återgick sedan till att stava sig igenom sin bok med mumlande men fullt hörbar stämma.

Jag tyckte att han var den underligaste gamle kväkare jag någonsin sett, i synnerhet som Peleg, hans gamle vän och skeppskamrat, föreföll att vara en sådan skrävlare. Men jag sade ingenting utan såg mig bara uppmärksamt omkring. Peleg öppnade nu en kista och tog fram fartygets mönstringsrulla, placerade bläck och penna framför sig och slog sig ned vid ett litet bord. Jag började tycka det var på tiden att göra upp om de villkor på vilka jag skulle följa med på resan. Jag var redan på det klara med att det i valfångsthanteringen inte betalades några hyror, utan att hela besättningen, inklusive kaptenen, fick vissa andelar av vins­ten som kallades provision, och att denna provision stod i pro­portion till betydelsen av de arbetsuppgifter befäl och besättning utförde. Jag var också medveten om att jag som oerfaren inom valjakten inte kunde få särskilt hög provision; men med hänsyn till att jag var van vid sjön, kunde styra ett skepp, splitsa ett tåg och det ena med det andra betvivlade jag inte efter allt vad jag fått höra att jag skulle bli erbjuden en tvåhundrasjuttiofemtedel i pro­vision - det vill säga en tvåhundrasjuttiofemtedel av resans nettointäkter, vad de nu kunde uppgå till. Och fastän en tvåhundrasjuttiofemtedel var vad som kallas en ganska long lay, en andel på längre sikt, var det ju ändå bättre än ingenting; och om vi gjorde en lyckosam resa räckte det nästan till att betala de kläder jag skulle slita ut under tiden, för att inte tala om mina tre års mat och husrum, som jag inte behövde ge en styver för.

Man kan ju tycka att detta var ett dåligt sätt att spara ihop till en furstlig för­mögenhet - och det var det ju också, ett synnerligen dåligt sätt. Men jag hör till dem som aldrig mönstrar på för några furstliga förmögenheters skull utan är fullt belåten om världen vill ge mig kost och logi, medan jag tar in på det dystra värdshuset Åskmolnet. I stort sett tyckte jag att en tvåhundrasjuttio­femtedel i provision vore ganska rimligt men skulle inte ha blivit förvånad om jag hade erbjudits en tvåhundradel, med tanke på att jag var av bredaxlad kroppsbyggnad.

Emellertid var det en sak som gjorde mig lite misstrogen i fråga om den del av vinsten jag kunde påräkna. I land hade jag nämligen om både kapten Peleg och hans egendomlige gamle kumpan Bildad fått höra att som de var huvudägarna till Pequod, så anförtrodde de andra, mer oansenliga och spridda ägarna så gott som hela skötseln av fartygets affärer åt dessa två. Och såvitt jag förstod hade den snåle gamle Bildad mycket att säga till om i fråga om den påmönstrande besättningen, i synnerhet som jag nu fann honom ombord på Pequod, väl hemmastadd i kajutan där han satt och läste sin bibel som om han suttit framför sin egen spis. Medan Peleg förgäves sökte spetsa en penna med sin fällkniv, fortsatte gamle Bildad till min icke ringa överrask­ning - ty han måste ju ändå vara intresserad av dessa förehavanden - att utan hänsyn till oss mumla för sig själv ur sin bok: ”1 skolen icke församla eder ägodelar på jordene, där mal och rost -”.

”Jo, kapten Bildad”, avbröt honom Peleg, ”vad tycker du vi ska ge den här unge mannen för provision?”

”Det vet du bäst”, kom svaret med gravlik röst, ”en sjuhundrasjuttiosjunde­del skulle väl inte vara för mycket, eller vad säger du? - ’där mal och rost för­därvar dem, utan församlen eder’-”.

Församlen eder, tänkte jag, på en sådan provision - en sjuhundrasjuttio­sjundedel! Ja, gamle Bildad, du är tydligen fast besluten att åtminstone inte jag skall församla mig några ägodelar härnere, där mal och rost fördärvar dem. Det var verkligen en provision på särdeles lång sikt, det där; och ehuru det höga talet till en början kan lura en landkrabba, så säger ändå ringaste efter­tanke att även om sjuhundrasjuttiosju är en ganska hög siffra, så märker man när man tjänar en tiondel av den att en sjuhundrasjuttiosjundedel av en farthing är vida mindre än sjuhundrasjuttiosju gulddubloner; och det var vad jag tänkte just då.

”Tusan bövlar, Bildad”, utropade Peleg, ”du vill väl inte lura den här unge mannen! Han måste få mer än så.”

”En sjuhundrasjuttiosjundedel”, upprepade Bildad utan att se upp och fort­satte sedan att mumla; ’Ty där edre ägodelar äro, där är ock edert hjärta.’ ”

”Jag tänker sätta upp honom för en trehundradel”, sade Peleg, ”hör du det, Bildad! En trehundradel, säger jag.”

Bildad lade ifrån sig sin bok, vände sig med allvarlig uppsyn till honom och sade: ”Kapten Peleg, du har ett givmilt hjärta; men du måste tänka på din plikt gentemot de andra delägarna i fartyget - många av dem änkor och föräldra­lösa barn - och besinna att om vi belönar den här unge mannens arbete allt­för frikostigt, så tar vi kanske brödet ur munnen på änkorna och de föräldra­lösa. En sjuhundrasjuttiosjundedel i provision, kapten Peleg.”

”Nä nu, Bildad!” vrålade Peleg och flög upp och började klampa omkring i kajutan. ”Fan ta dig, kapten Bildad, hade jag följt ditt råd i såna här frågor, så hade jag för länge sen haft ett samvete att släpa på som hade varit tillräckligt tungt för att sänka det största fartyg som nånsin har rundat Kap Horn.”

”Kapten Peleg”, sade Bildad lugnt, ”ditt samvete må pumpa tio tum vatten eller tio famnar, det vet jag inte; men som du är en obotfärdig karl, kapten Peleg, så fruktar jag storligen att ditt samvete är gistet och till sist kommer att dra ner dig i den brinnande sjön, kapten Peleg.”

”Den brinnande sjön! Den brinnande sjön! Du förolämpar mig, karl, för­olämpar mig djupare än den mänskliga naturen finner sig i. Det är en satans skymf att säga till en medmänniska att hon är på väg till helvetet. Blixt och dunder! Säg om det där, Bildad, så ska jag vid min själs salighet - så ska jag - ja, jag ska svälja en levande get med ragg och horn, det ska jag. Ut ur kajutan, din skenheliga, gulbruna son av en träbössa - och det på momangen!”

Medan han vrålade detta rusade han på Bildad, men denne kastade sig med en beundransvärt snabb och undanglidande rörelse åt sidan och lyckades den här gången undgå honom.

Förfärad över detta fruktansvärda utbrott mellan fartygets båda ansvariga redare och halvt om halvt hågad att förkasta tanken på att segla med en båt som hade så tvivelaktiga ägare och provisoriskt befäl, gick jag bort från dör­ren för att lämna plats åt Bildad, som enligt min mening var ytterst angelägen om att undkomma Pelegs vrede. Men till min förvåning satte han sig lugnt ner igen på häckbalken och såg inte ut att ha en tanke på att försvinna. Han tyck­tes vara van vid den oförbätterlige Peleg och hans uppträdande. Och vad Peleg beträffar tycktes det inte finnas någon vrede kvar hos honom sedan han givit luft åt den, och även han satte sig from som ett lamm, låt vara att det ryckte litet i honom som om han alltjämt varit nervöst upphetsad. ”Husch!” pustade han till sist - ”snöbyn har lagt sig, tror jag. Bildad, du som var så bra på att vässa en lans, spetsa den här pennan, är du hygglig. Min fällkniv här behöver slipas. Tack ska du ha, Bildad. Och du, unge man, Ismael heter du visst, sa du inte det? Ja, då är du antecknad här för en trehundradel i provi­sion, Ismael.”

”Kapten Peleg”, sade jag, ”jag har en vän med mig som också vill mönstra på - ska jag ta med honom i morgon?”

”Förvisso”, sade Peleg. ”Ta med honom hit, så ska vi titta på honom.”

”Vad vill han ha för andel då?” jämrade sig Bildad och såg upp från boken, som han åter hade fördjupat sig i.

”Äsch, bry dig inte om det, Bildad”, sade Peleg och tillade vänd till mig: ”Har han varit med om valfångst förut?”

”Han har dödat fler valar än jag kan räkna, kapten Peleg.”

”Ja, men ta med honom hit då.”

Och efter att ha skrivit under papperen gav jag mig iväg, helt förvissad om att jag uträttat ett gott arbete den morgonen, och om att Pequod var precis samma fartyg som Yojo hade utsett till att föra Queequeg och mig runt Kap.

Men jag hade inte gått långt förrän jag började tänka på att jag ännu inte hade sett den kapten jag skulle segla med; låt vara att i många fall ett val­fångstfartyg blir fullständigt utrustat och tar ombord hela sin besättning, innan kaptenen dyker upp för att ta befälet. Ty ibland är dessa resor så långvariga och mellanskoven i land så ytterligt korta, att om kaptenen har familj eller någon liknande angelägenhet som upptar honom, så befattar han sig inte mycket med sitt fartyg i hamnen utan överlåter det åt ägarna tills allt är klart för avfärd. Emellertid är det alltid bäst att kasta ett öga på honom innan man oåterkalleligen överlämnar sig i hans händer. Jag vände alltså om, fick tag i kapten Peleg igen och frågade var kapten Ahab var anträffbar.

”Och vad vill du kapten Ahab? Allting är ju klart, och du är påmönstrad.”

”ja, men jag skulle ändå vilja träffa honom.”

”Det tror jag inte går för sig just nu. Jag vet inte riktigt vad det är med honom; men han håller sig inomhus, är visst sjuk, fast han inte ser så ut. Egentligen är han inte sjuk, men han är inte frisk heller. Hur som helst, unge man, är han inte alltid villig att träffa mig, så då tror jag inte han släpper in dig heller. Det är en konstig kropp, kapten Ahab - det anser somliga - men en hedersman också. Du kommer att tycka bra om honom, tro inte annat. Han är en ståtlig, ogudaktig, gudomlig man, kapten Ahab; säger inte mycket, men när han säger nånting är det värt att lyssna på. Och en sak ska du komma ihåg: Ahab är ingen vanlig människa; Ahab har legat vid högskolor och vistats bland kannibaler; är van vid större underverk än böljan och har satt sin eldiga lans i mäktigare och underligare fiender än valar. Hans lans ja! Ackack, det är den vassaste och säkraste på hela vår ö! Han är ingen kapten Bildad, nänä, och han är ingen kapten Peleg; han ärAhab, min gosse; och den forne Ahab var, som du vet, en krönt konung.”

”Ja, och en mycket ondskefull sådan. När den där orättfärdige kungen var dräpt, så slickade inte hundarna i sig hans blod?”

”Kom hit till mig - närmare, närmare”, sade Peleg med en menande blick i ögat som nästan skrämde mig. ”Hör på här, gosse; säg aldrig nånting sånt ombord på Pequod. Säg det ingen annanstans heller. Kapten Ahab har inte döpt sig själv. Det var en narraktig, okunnig nyck av hans tokiga mor, som var änka och dog när han bara var ett år gammal. Och ändå sa den gamla squawn Tistig i Gay Head att namnet på något vis skulle visa sig vara profetiskt. Och andra tokstollor kommer kanske att säga detsamma. Så jag vill varna dig. Det är lögn. Jag känner kapten Ahab väl; jag seglade med honom som styrman för många år sen; jag vet vad han är - en bra karl - inte en from och bra karl som Bildad utan en bra karl som använder svordomar - ungefär som jag - fast han är vida överlägsen mig. Ja, ja, jag vet att han aldrig är särskilt gladlynt, och jag vet att han på hemresan inte var sig själv en tid; men det var de genom­trängande smärtorna i hans blödande benstump som åstadkom det, det kunde vem som helst förstå. Jag vet ju också att ända sen den där fördömda valen tog hans ben på den förra resan har han varit liksom vresig av sig - för­tvivlat dyster och ibland våldsam; men det kommer att gå över. Och låt mig en gång för alla säga och försäkra dig, unge man, att det är bättre att segla med en bra kapten som är på dåligt humör än med en dålig kapten som skrat­tar. Så adjö med dig nu - och misstänkliggör inte kapten Ahab för att han har råkat få ett eländigt namn. För resten är han gift, min pojke - för mindre än tre resor sen - med en söt och hängiven flicka. Tänk på det, att med den där söta flickan har den gamle mannen ett barn; då kan du väl inte tro att det är så hopplöst illa ställt med Ahab? Nej, nej, gossekarl, Ahab må vara härjad och olycksdrabbad, men han har sina mänskliga sidor!”

När jag gick därifrån var jag verkligen grubbeltyngd; vad jag tillfälligtvis fått veta om kapten Ahab fyllde mig med stark men obestämd vånda för hans skull. Och på något sätt kände jag just då deltagande och medlidande med honom, fast jag inte visste för vad, såvida det inte var den grymma förlusten av hans ben. Och på samma gång kände jag en egendomlig fruktan för honom, men en fruktan som jag inte kan beskriva och som egentligen inte var fruktan, fastän jag inte vet vad den skall kallas. Likväl kände jag den, och den gjorde mig inte antipatiskt inställd till honom, ehuru jag erfor en viss irritation över det som föreföll mystiskt hos honom, hur bristfälligt jag då än kände honom. Emellertid leddes mina tankar sent omsider i andra riktningar, så att den mörke Ahab för tillfället föll mig ur minnet.