18 Hans bomärke

 

 

När vi kommit till slutet av kajen och närmade oss fartyget, Queequeg med sin harpun i handen, ropade kapten Peleg med sin barska röst på oss från sin wigwam, sade att han inte hade anat att min vän var kan­nibal och tillkännagav att han icke släppte några kannibaler ombord på båten, försåvitt de inte i förväg tog fram sina papper.

”Vad menar kapten Peleg med det?” sade jag och svingade mig över relingen, medan min kamrat fick stå kvar på kajen.

”Jag menar bara”, svarade han, ”att han måste visa sina papper.”

”Jajamän”, sade kapten Bildad med sin ihåliga röst och stack fram huvudet bakom Pelegs i öppningen till wigwamen. ”Han måste visa att han är omvänd. - Du mörkrets son”, tillfogade han och vände sig till Queequeg, ”till­hör du för närvarande något kristet kyrkosamfund?”

”Javisst”, sade jag, ”han är medlem av Första kongregationalistiska kyrkan.” Här måste det tilläggas att många tatuerade vildar, som seglar med fartyg från Nantucket, till sist brukar anslutas till olika kyrkosamfund.

”Första kongregationalistiska kyrkan!” utropade Bildad. ”Är det inte den som håller gudstjänst i diakon Deuteronomeon Colemans bönehus?” Med dessa ord tog han fram sina glasögon, putsade dem med sin stora gula snus­näsduk och satte dem omsorgsfullt på sig, varefter han kom ut ur wigwamen, mödosamt lutade sig över relingen och tog sig en noggrann titt på Quee­queg.

”Hur länge har han varit medlem?” sade han sedan och vände sig till mig. ”Inte särskilt länge, tycker jag mig förstå, unge man.”

”Nej”, sade Peleg, ”och inte kan han vara riktigt döpt heller, annars skulle väl litet av det där satans blåa i hans ansikte ha tvättats bort.”

”Säg nu som det är”, skrek Bildad, ”är den här filistén en regelbundet när­varande medlem av diakon Deuteronomeons församling? Jag har aldrig sett honom gå dit, och jag går ändå förbi där varenda söndag.”

”Jag vet ingenting om diakon Deuteronomeon eller hans församling”, sade jag. ”Det enda jag vet är att Queequeg här är född som medlem av Första kon­gregationalistiska kyrkan. Queequeg är faktiskt diakon själv.”

”Unge man”, sade Bildad strängt, ”du driver visst med mig - förklara dig nu, unge hettit. Vilken kyrka menar du? Svara på det.”

Som jag nu var hårt trängd svarade jag: ”Jag menar, sir, samma gamla all­männeliga kyrka som ni och jag och kapten Peleg där och Queequeg här, ja, som alla vi söner och själar av en mor tillhör - den stora och eviga Första kon­gregationen av hela den gudsdyrkande världen. Den tillhör vi alla, fast en del av oss numera har vissa underliga idéer i fråga om den stora tron; i den kan vi alla förenas.”

”Splitsas ihop, du menar förstås splitsas ihop”, utropade Peleg och kom närmare. ”Unge man, du borde segla ut som missionär i stället för som vanlig matros; jag har aldrig hört en bättre predikan. Diakon Deuteronomeon, ja, fader Mapple själv skulle inte kunna överträffa den, och han anses ändå vara nånting särskilt. Kom ombord, kom ombord; vi struntar i papperen. Säg åt den där Quohog - var det inte så du kallade honom? - säg åt Quohog att bara kliva på. Vid själva storankaret, en sån harpun han har! Det är en rejäl sak, och han kan nog hantera den också. Hör du Quohog, eller vad det nu är du heter, har du nånsin stått i fören på en valbåt? Har du nånsin tampats med en fisk?”

Utan att säga ett ord tog Queequeg på sitt våldsamma sätt ett språng upp på relingen och därifrån till förstäven på en av de valbåtar som hängde sidledes; och stödd på vänstra knät vägde han sedan harpunen i handen och ropade ungefär så här:

”Kapten se liten tjärdroppe på vatten där? Ni se honom? Anta honom vara valöga, och titta nu!” Han siktade noga och slungade sedan harpunen rakt över gamle Bildads bredskyggiga hatt och tvärs över fartygets däck och träf­fade den skimrande tjärfläcken så att den försvann.

”Sådärja”, sade Queequeg och halade lugnt in linan, ”anta honom vara val­öga, så den val död nu.”

”Raska på, Bildad”, sade Peleg till sin kompanjon, som bestört över det nära grannskapet till den flygande harpunen hade dragit sig tillbaka till kajut­kappen. ”Raska på nu, Bildad, och ta fram skeppspapperen. Vi måste ha den här Hedgehog, Quohog menar jag, i en av våra båtar. Och du, Quohog, vi ska ge dig en nittiondel av vinsten, och det är mer än en harpunerare från Nan­tucket nånsin har fått.”

Därmed gick vi ner i kajutan, och till min stora glädje var Queequeg snart inmönstrad i samma fartygsbesättning som jag själv tillhörde.

När alla förberedelser var vidtagna och Peleg hade gjort i ordning allt för underskrift, vände han sig till mig och sade: ”Quohog där kan förstås inte skriva. Quohog, din satan, skriver du ditt namn eller sätter du dit ditt bomärke?”

Men Queequeg, som ett par tre gånger förut hade varit med om liknande ceremonier, blev inte alls generad över frågan. Han tog den framsträckta pen­nan och ritade på rätt ställe på papperet en exakt motsvarighet till det besyn­nerliga runda emblem som var tatuerat på hans arm, så att det på grund av kapten Pelegs envisa missuppfattning av hans egennamn kom att stå ungefär följande:

 

Quohog hans OO bomärke

 

Under tiden satt kapten Bildad med blicken allvarligt och stadigt fäst på Queequeg för att slutligen resa sig, rota i de stora fickorna på sin bred­skörtade gråbruna rock, ta upp en bunt traktater och välja ut en med titeln ”Den yttersta dagen är nära, eller Ingen tid att förlora”. Den satte han i hän­derna på Queequeg, fattade sedan både dem och traktaten med båda sina, såg honom allvarligt i ögonen och sade: ”Mörkrets son, jag måste göra min plikt gentemot dig. Jag är delägare i det här fartyget och har ansvar för hela besättningens själar; Om du fortfarande håller fast vid dina hedniska sedvän­jor, vilket jag tyvärr befarar, så besvär jag dig att inte för alltid förbli en Belials slav. Avsvär avguden Bel och den vederstyggliga draken; undfly den kom­mande vreden; ta dig till vara; och håll för guds skull undan för den brin­nande sjön!”

Någonting av havets sälta fanns ännu kvar i gamle Bildads språk, ogenerat blandat med bibliska och vardagliga uttryck.

”Stopp där, stopp där, Bildad, låt bli att fördärva vår harpunerare”, utbrast Peleg. ”Fromma harpunerare blir aldrig bra sjöfarare - det tar övermodet ur dem, och ingen harpunerare är värd en vitten som inte är övermodig. Tänk på unge Nat Swaine, som en gång var den djärvaste båtsförmannen på hela Nan­tucket och Martha’s Vineyard; han gick med i församlingen och dög sen aldrig nånting till. Han blev så orolig för sin förbaskade själ så han höll sig på sin kant och girade undan för valarna av rädsla för obehagliga efterräkningar, för den händelse att han gick i kvav och sjönk till havets botten.”

”Peleg! Peleg!” sade Bildad och upplyfte både ögon och händer. ”Du såväl som jag har upplevt mången farofylld stund, och du vet vad det är att hysa fruktan för döden, Peleg. Hur kan du då prata på detta ogudaktiga vis? Du motsäger ditt eget hjärta, Peleg. Minns du när Pequod här miste alla tre mas­terna i den där tyfonen på den japanska kusten, samma resa då du seglade styrman med kapten Ahab; tänkte du inte på döden och yttersta domen då?”

”Hör på honom, hör så han går på”, skrek Peleg och gick av och an i kaju­tan med händerna djupt nedstoppade i fickorna, ”hör på honom alle man. Tänka på sånt då! När vi i varje ögonblick trodde att skeppet skulle gå under! Döden och yttersta domen va? När alla tre masterna slog emot skrovet så att det dånade, och vareviga sjö spolade över oss i både för och akter. Tänka på döden och yttersta domen då? Ånä, då hade vi inte tid att tänka på döden! Livet, det var vad kapten Ahab och jag tänkte på - och hur vi skulle rädda hela besättningen - hur vi skulle få upp nödmaster - och hur vi skulle ta oss till närmaste hamn; det var det enda jag tänkte på.”

Bildad sade ingenting mer utan knäppte sin rock och gick långsamt upp på däck, dit vi strax följde honom. Där stod han och övervakade lugnt några segelmakare, som höll på att laga ett märssegel på mellandäck. Då och då böjde han sig ner och tog upp en tygbit eller räddade en tjärad repstump, som eljest skulle ha gått till spillo.