21 Inskeppningen
Klockan var närmare sex, men det var bara grå och disig halvdager då vi närmade oss kajen.
”Det springer visst några sjömän framför oss, om jag ser rätt”, sade jag till Queequeg, ”för det kan inte vara skuggor. Förmodligen kastar hon loss i soluppgången, så kom nu!”
”Håll an där”, ropade en röst, vars ägare i samma ögonblick hann upp oss och lade händerna på våra axlar, varefter han trängde sig in emellan oss, stod lätt framåtlutad i det töckniga gryningsljuset och tittade så underligt från Queequeg till mig. Det var Elia.
”Ska ni gå ombord?”
”Bort med tassarna”, sade jag.
”Hör du du”, sade Queequeg och skakade på sig, ”ge dig iväg!”
”Så ni tänker inte gå ombord då?”
”Jo, det tänker vi”, sade jag, ”men vad har ni med det att göra? Förstår ni inte, mr Elia, att jag tycker ni är lite påflugen?”
”Nej, nej, nej, det tänkte jag inte på”, sade Elia och tittade långsamt och undrande från mig till Queequeg med det egendomligaste uttryck i ögonen.
”Elia”, sade jag, ”ni gör min vän och mig en tjänst om ni försvinner. Vi är på väg till Indiska oceanen och Stilla havet och vill ogärna bli uppehållna.”
”Jaså, är ni det? Kommer ni tillbaks före frukost?”
”Han är vrickad, Queequeg”, sade jag, ”kom så går vi.”
”Håll an”, ropade den stillastående Elia igen och hejdade oss då vi hade gått några steg.
”Bry dig inte om honom”, sade jag, ”kom nu, Queequeg.”
Men Elia kom framtassande till oss igen, lade plötsligt handen på min axel och sade: ”Såg ni några som såg ut som människor vara på väg till det där fartyget för en stund sen?”
Slagen av denna enkla och sakliga fråga svarade jag: ”ja, jag tyckte jag såg fyra eller fem personer; men det var för skumt för att jag skulle vara säker.”
”Mycket skumt, mycket skumt”, sade Elia. ”Godmorgon på er.”
Än en gång gick vi ifrån honom; men än en gång kom han tyst efter oss, vidrörde min axel igen och sade: ”Pröva om ni kan hitta dem nu - gör det.”
”Hitta vilka då?”
”Godmorgon på er! Godmorgon på er!” upprepade han och drog sig ånyo tillbaka. ”Se, jag tänkte varna er för - men strunt i det, strunt i det - det kvittar och är så ömtåligt också. - Kallt väder idag, inte sant? Farväl med er. Vi ses nog inte så snart, gissar jag - om inte möjligen inför högre rätt.” Och med dessa stolliga ord gick han slutligen sin väg och lämnade mig för tillfället i icke ringa förundran över hans vanvettiga påflugenhet.
När vi till slut gick ombord på Pequod fann vi allting tyst och stilla, och inte en levande själ rörde sig. Dörren till kajutan var låst inifrån; alla skeppsluckor var stängda och belamrade med rullar av tågvirke. När vi gick framåt skansen upptäckte vi att kappluckan var fråndragen, och som vi såg ljus tränga ut gick vi ner men hittade bara en gammal riggare där, insvept i en trasig sjömansjacka. Han låg utsträckt i hela sin längd på två kistor, med ansiktet nedåtvänt och dolt av de korslagda armarna. Han var försänkt i den djupaste slummer.
”De där sjömännen vi såg, Queequeg, vart kan de ha tagit vägen?” sade jag och betraktade tveksamt den sovande. Men det visade sig att Queequeg nere på kajen inte alls hade lagt märke till dem jag nu syftade på; därför skulle jag ha trott att jag själv fallit offer för en synvilla därvidlag, om det inte hade varit för Elias annars oförklarliga fråga. Men jag slog bort det hela, uppmärksammade åter den sovande och lät skämtsamt Queequeg förstå att vi kanske gjorde klokt i att vaka över liket, och att han skulle inrätta sig därefter. Han lade då handen på den sovandes bakdel, liksom för att känna efter om den vore mjuk nog, och slog sig därefter utan vidare omständigheter ner där.
”Jisses, Queequeg, sitt inte där”, sade jag.
”Uj, mycket bra plats”, sade Queequeg. ”Göra så hemma; inte skada hans ansikte.”
”Ansikte!” sade jag. ”Kallar du det hans ansikte? En mycket välvillig uppsyn i så fall. Men så tungt han andas; han kippar efter andan; gå ner därifrån, Queequeg, du är för tung, du krossar den stackarn. Gå ner, Queequeg, annars skakar han dig av sig. Konstigt att han inte vaknar.”
Queequeg flyttade sig till andra sidan av den sovandes huvud och tände sin tomahawkpipa. Själv satte jag mig vid fötterna. Vi lät pipan gå från den ene till den andre över den sovande. Under tiden frågade jag ut Queequeg, och han lät mig då på sitt brutna språk förstå att i hans land, där man saknade kanapéer och soffor av alla de slag, brukade kungen, hövdingarna och fint folk i allmänhet göra medlemmar av de lägre klasserna till ottomaner; och för att möblera ett hus bekvämt behövde man bara köpa åtta, tio slöfockar och lägga dem runt omkring i fönsternischer och alkover. Dessutom var det mycket praktiskt på utflykter, mycket bättre än sådana där fällstolar som kan vikas ihop till promenadkäppar. När så tarvades behövde en hövding bara kalla till sig sin tjänare och säga åt honom att fungera som kanapé under ett skuggigt träd, kanske på ett fuktigt och sankt ställe.
Medan Queequeg berättade detta för mig svingade han varje gång han fick tomahawken av mig yxbladet över den sovandes huvud.
”Vad gör du så där för, Queequeg?”
”Ganska lätt döda; uj, ganska lätt!”
Han fortsatte med några vilda hågkomster av sin tomahawkpipa, som tydligen hade fyllt det dubbla syftet att både slå in skallen på hans fiender och vederkvicka hans själ, då vår uppmärksamhet ånyo riktades mot den sovande riggaren. Den starka röken, som nu fyllde hela det trånga utrymmet, började bekomma honom illa. Han andades flåsande, tycktes sedan vara täppt i näsan, vred och vände på sig ett par gånger och satte sig upp och gnuggade sig i ögonen.
”Hallå där!” flämtade han till sist. ”Vad är ni för ena rökare?”
”Vi är påmönstrade”, svarade jag. ”När seglar hon?”
”Jaså minsann, ni ska följa med? Jo, hon seglar idag. Kaptenen kom ombord igår kväll.”
”Vilken kapten då - Ahab?”
”Ja, vem annars?”
Jag skulle just ställa några andra frågor till honom beträffande Ahab, då vi hörde oväsen uppe på däck.
”Sådärja! Nu är Starbuck i farten”, sade riggaren. ”Det är ett energiknippe till förste styrman det; hygglig karl annars och gudfruktig med; men nu väsnas han däruppe, så det är bäst att jag hugger i.” Och med dessa ord gick han upp på däck, och vi följde efter.
Solen höll nu på att gå upp. Snart kom besättningen ombord, två och tre i taget; riggarna återupptog sitt arbete; styrmännen hade fullt upp att göra; och flera av människorna på stranden höll på att bära de sista förnödenheterna ombord. Men kapten Ahab var alltjämt inlåst i sin hytt och visade sig inte.