23 Läkusten
Några kapitel tidigare talades det om en viss Bulkington, en högväxt, nyss ilandstigen sjöman, som jag träffade på värdshuset i New Bedford.
När Pequod denna huttrande kalla vinternatt med sin hämndlystna bog klöv de illvilliga vågorna, vem fick jag se stå vid rodret om inte Bulkington! Jag betraktade med välvillig respekt och fruktan den man som mitt i vintern hade landat efter fyra års farofylld resa och ändå ofördröjligen underkastade sig en ny stormig period. Landbacken tycktes bränna under fötterna på honom. De underbaraste upplevelserna går aldrig att återge; ovanskliga minnen avkastar inga epitafier; detta korta kapitel är Bulkingtons av ingen minnesvård smyckade grav. Låt mig endast säga att det gick med honom som med det stormpiskade skeppet som hjälplöst driver längs en vindskyddad kust. Hamnen skulle gärna ge skydd; hamnen är barmhärtig; i hamnen finns det trygghet, trevnad, spiselhäll, kvällsmat, varma filtar, vänner - allt som är behagligt för oss människor. Men i den storm det gäller är hamnen, landbacken, den största fara som lurar på skeppet; hon måste undfly all gästfrihet; minsta landkänning, om den så bara snuddade vid kölen, skulle få henne att rysa från för till akter. Med sina sista krafter sätter hon alla segel utanför kusten och strider därvid mot själva de vindar som gärna skulle blåsa henne hemåt; söker ånyo de skumpiskade vågornas landlöshet; störtar sig för räddningens skull förtvivlat i faran; hennes enda vän hennes bittraste fiende!
Inser du det nu, Bulkington? Glimtar tycks du urskilja av den dödligt outhärdliga sanningen att allt djupt och allvarligt tänkande endast är själens oförskräckta strävan att bibehålla sitt havs öppna oberoende, medan himlens och jordens häftigaste vindar sammansvär sig för att kasta henne mot den förrädiska, förslavande kusten.
Men som i landlösheten allena den högsta sanningen är tillfinnandes, strandlös, oändlig som Gud själv - så är det bättre att gå under i denna vinande oändlighet än att föga ärofullt slungas mot läkusten, även om den innebure räddningen! Ty ack, vem skulle fegt vilja krypa i land som en mask? Men fasa över alla fasor - är all denna vånda förgäves? Repa mod, repa mod, o Bulkington! Uppträd som den halvgud du är! Från din skummande undergång i världshavet går din himmelsfärd raka vägen mot höjden!