24 Försvararen

 

 

Som Queequeg och jag nu helhjärtat engagerat oss i valfångsten, och som denna valfångst av någon anledning bland landkrabbor kommit att betraktas som en opoetisk och vanhedrande hantering, är jag mycket angelägen om att övertyga er landkrabbor om den orättvisa som därmed vederfars oss valjägare.

Först och främst kan det synas ganska överflödigt att framhålla att bland folk i allmänhet valfångsten inte anses stå på samma nivå som de så kallade fria yrkena. Om en främmande man introducerades i en brokigt sammansatt storstadssocietet, skulle det endast obetydligt främja den allmänna uppfatt­ningen om hans förtjänster, ifall han presenterades för sällskapet som låt oss säga harpunerare. Och om han i ädel tävlan med sjöofficerarna satte bok­stäverna S. V. F. (Spermaceti-val-fiskeriet) på sitt visitkort, skulle ett sådant till­tag betraktas som i högsta grad arrogant och löjligt.

En viktig anledning till att världen vägrar att hedra oss valfångstmän är utan tvivel att man tycker att vårt yrke i bästa fall innebär en sorts slakt, och att vi under det aktiva utövandet av denna omges av alla möjliga föroreningar. Slak­tare är vi, det är sant. Men slaktare, och slaktare av den blodigaste typ, har också alla härförare varit som världen oföränderligt betygar sin vördnad. Och vad vår verksamhets förmenta orenlighet beträffar skall läsaren snart ställas inför vissa hittills ganska obekanta fakta, som på det hela taget kommer att i triumf placera spermacetivalfångsten och dess fartyg bland de renligaste före­teelserna på vår prydliga jord. Men även om man utgår från att anklagelsen i fråga är sann - vilka nedsölade och slippriga valfångardäck kan jämföras med all vämjelig död och förruttnelse på de slagfält, från vilka så många soldater återvänder för att njuta av alla damers bifall? Och om det är tanken på livs­faran som ger ökad glans åt den populära föreställningen om soldatens yrke, så kan jag försäkra att mången veteran, som modigt marscherat upp mot ett batteri, hastigt skulle dra sig tillbaka vid åsynen av spermacetivalens väldiga stjärt, som fläktar luften över hans huvud till virvlar. Ty vad är människans fattbara fasor i jämförelse med Guds sammansmältning av fasor och under­verk!

Men fastän världen ringaktar oss valjägare bringar den oss ändå omedvetet den största hyllning, ja, överflödande vördnadsbetygelser. Ty snart sagt alla vaxstaplar, lyktor och ljus som brinner runt hela jorden brinner, liksom for­dom så många helgedomar, till vår ära!

Men låt oss se på saken från andra synpunkter, anlägga alla tänkbara måttstockar, undersöka vad vi valfångare är och har varit.

Varför hade holländarna på de Witts tid amiraler för sina valfångstflottor? Varför lät Ludvig XVI av Frankrike på sin personliga bekostnad utrusta och bemanna valfångstfartyg i Dunkerque och till denna stad artigt inbjuda flera tiotal familjer från vår egen ö Nantucket? Varför betalade Storbritannien mel­lan åren 1750 och 1788 över en miljon pund i värvningspengar till sina val­fångare? Och sist men icke minst - hur kommer det sig att vi amerikanska val­fångare nu är fler än alla andra valfångstmän i världen tillsammans och har en flotta om mer än sjuhundra båtar, bemannade med adertontusen man till en årlig kostnad av fyra miljoner dollar? Fartygens värde uppgår för närvarande till tjugo miljoner dollar, och varje år införs till våra hamnar en fullmogen skörd till sju miljoner dollars värde. Hur kommer sig allt detta, om det inte vore något betydelsefullt med valfångsten?

Ändå är detta inte ens halva sanningen; hör bara!

Jag dristar mig påstå att den kosmopolitiske tänkaren inte för sitt liv kan peka på ett enda fredligt inflytande, som under de senaste sextio åren star­kare har påverkat hela världen än det upphöjda och mäktiga näringsfång som valjakten utgör. På det ena eller andra sättet har det givit upphov till händel­ser, som i sig själva är så remarkabla och har fått så viktiga följdverkningar att valfångsten med rätta kan liknas vid den där egyptiska modern, som födde avkomlingar som själva utgick gravida ur hennes liv. Det vore en hopplös och oändlig uppgift att katalogisera alla dessa företeelser, varför det får räcka med några få. Sedan många år tillbaka har valfångstfartyget varit den pionjär som upptäckt de avlägsnaste och minst kända delarna av jorden. Det har utforskat hav och arkipelager som inte funnits på något sjökort, och där ingen Cook eller Vancouver någonsin seglat. Om amerikanska och europeiska örlogsmän nu fredligt rider för ankar i en gång farliga hamnar, så borde de ge salut till heder och ära för det valfångstfartyg som ursprungligen visade vägen och först tjänstgjorde som tolk mellan dem och infödingarna. De må gärna så mycket de vill hylla upptäcktsresornas hjältar, en Cook, en Krusenstern; men jag vidhåller att tjogtals anonyma kaptener har seglat ut från Nantucket, som varit lika stora som er Cook och er Krusenstern, ja, ännu större. Ty med sin ohjälpliga tomhänthet har de i hedniska och förrädiska vatten och på strän­derna av aldrig registrerade, fientligt sinnade öar kämpat med jungfruliga underverk och fasor, som Cook trots alla sina marinsoldater och musköter inte frivilligt skulle ha trotsat. Allt som det görs sådant väsen av i de gamla reseskildringarna från Söderhavet har varit rena vardagligheter för våra hjälte­modiga nantucketbor. Äventyr som Vancouver ägnar tre kapitel åt ansåg dessa män ofta inte värda att ens införas i fartygets loggbok. Ack, en sådan värld! O, en sådan värld!

Innan valfiskeriet dubblerade Kap Horn bedrevs det ingen handel och knappast någon samfärdsel annat än den rent koloniala mellan Europa och den långa raden av rika spanska besittningar på kusten av Stilla havet. Det var valfångarna som först bröt igenom den spanska kronans svartsjuka politik i fråga om dessa kolonier; och om utrymmet tilläte, skulle det vara lätt att påvisa att det var från dessa valfångare Perus, Chiles och Bolivias befrielse från det gamla Spaniens ok slutligen utgick, liksom grundläggandet av den eviga demokratin i dessa trakter.

Det stora andra Amerika på motsatta sidan av klotet - Australien - var det likaså valfångarna som skänkte åt den upplysta världen. Sedan det av en slump upptäckts av en holländare skydde alla andra fartyg länge dess kuster som pestförande och barbariska; men valfångstfartyget angjorde dem. Valfångstfartyget är den nu så mäktiga kolonins sanna moder. Under den för­sta australiska koloniseringens barndom räddades invandrarna dessutom upprepade gånger från svält av den välgörande skeppsskorpan från ett fartyg som lyckligtvis kastat ankar i deras vatten. De oräkneliga öarna i hela Polyne­sien bär samma vittnesbörd och gör kommersiell heder åt det valfångstfartyg som öppnade vägen för missionären och köpmannen och i många fall förde de första missionärerna till deras tidigaste mål. Om Japan bakom sina dubbla lås någonsin blir gästvänligt är det uteslutande valfångstfartyget som skall till­godoräknas förtjänsten därav; ty det befinner sig redan på tröskeln.

Men om någon ställd inför allt detta ändå gör gällande att valfångsten inte har några estetiskt tilltalande sidor, då är jag beredd att bryta femtio lansar med honom och varje gång vräka honom ur sadeln med kluven hjälm.

Valen har ingen berömd författare och valfångsten ingen berömd krönikör, säger någon.

Har valen ingen berömd författare och valfångsten ingen berömd krö­nikör? Vem skrev den första berättelsen om vår leviatan? Vem om inte den store Job? Och vem avfattade den första skildringen av en valfångstresa? Ingen mindre än en furste som Alfred den store, som med sin egen kungliga penna nedtecknade vad han hört av Ottar, den norske valjägaren från den tiden! Och vem höll ett glödande lovtal i parlamentet? Vem om inte Edmund Burke!

Det är visserligen sant, men valfångstmännen själva är ena fattiga satar; de har inget fint blod i sina ådror.

Inget fint blod i sina ådror? De har någonting bättre än kungligt blod i dem. Benjamin Franklins mormor var Mary Morrel, sedermera genom sitt giftermål Mary Folger, en av de gamla nybyggarna på Nantucket och anmoder till en lång rad skeppare och harpunerare - alla släktingar till den ädle Benjamin - som än idag slungar järnet med hullingarna i alla delar av världen.

För all del; men alla erkänner likväl att valfångst inte är någon aktningsvärd verksamhet.

Valfångst inte aktningsvärd? Valfångst är en furstlig verksamhet! I gammal engelsk lag förklaras valen vara ”en kunglig fisk”.

Men det är ju bara nominellt! Valen själv har aldrig framträtt på något impo­nerande sätt.

Har valen aldrig framträtt på något imponerande sätt? I ett av de ståtliga triumftåg som hölls av en romersk härförare, då han intågade i världens huvudstad, var benen av en val som forslats hela vägen från den syriska kusten det mest uppmärksammade föremålet i hela den cymbalklingande proces­sionen.

Det är väl så då, eftersom ni åberopar det; men säga vad man vill, så saknar valfångsten i alla fall värdighet.

Ingen värdighet i valfångsten? Värdigheten i vårt yrke garanteras av själva himlen. Cetus, Valfisken, är en stjärnbild på södra halvklotet. Det må väl räcka. Ta av er hatten i tsarens närvaro, och lyft på den för Queequeg! Jag känner en man som har fångat trehundrafemtio valar i sitt liv. Och jag anser den mannen vara mer hedervärd än den fältherre under antiken, som skröt med att ha intagit lika många befästa städer.

Och vad mig själv beträffar, så om det möjligen finns någon hittills oupp­täckt god egenskap hos mig; om jag någonsin kommer att förtjäna verklig berömmelse i denna lilla ihjältigna värld, vilket jag kanske inte hyser någon större längtan efter; om jag i fortsättningen kommer att göra något som en människa på det hela taget hellre vill ha gjort än lämnat ogjort; och om efter min död mina testamentsexekutorer eller snarare mina fordringsägare finner några värdefulla manuskript i mitt skrivbord - så tillskriver jag här eventuellt valfångsten all heder och ära härav, ty ett valfångstfartyg har varit mitt Yale College och mitt Harvard.