26 Riddare och väpnare I

 

 

Förste styrman på Pequod var Starbuck, infödd nantucketbo och kvä­kare till härstamningen. Det var en lång, allvarlig man, och fastän han var född på en bitande kall kust verkade han väl lämpad att tåla varma latituder, ty hans muskulatur var hård som dubbelgräddade skeppsskorpor. Om han förflyttades till Ostindien skulle hans blod inte surna som buteljerat öl. Han måste ha blivit född under en period av torka och hungersnöd eller på någon av de fastedagar för vilka hans hemort är beryktad. Endast ett tret­tiotal torra somrar hade han upplevt, och dessa somrar hade torkat ut allt fysiskt överflöd hos honom. Men hans magerhet tycktes lika litet härröra från tärande bekymmer och omsorger som den tycktes tyda på någon kroppslig svaghet. Den var helt enkelt en kondensering av hela mannen. Han såg på intet sätt klen ut, snarare tvärtom. Hans rena, strama hud hade ypperlig pass­form; och tätt insvept i den och balsamerad med invärtes hälsa och styrka som en återupplivad egyptier föreföll denne Starbuck beredd att härda ut under lång tid framåt och alltid stå bi som nu; ty antingen det rådde polarsnö eller brännande sol var hans inre vitalitet, liksom en patenterad kronometer, garanterad att stå rycken under alla luftstreck. När man såg honom i ögonen tycktes man där se de ännu kvardröjande bilderna av de tusen sinom tusen faror han lugnt stått ansikte mot ansikte med här i livet. En stadgad, pålitlig man, vars liv mestadels var en handlingskraftig pantomim och inte något slappt ordflöde. Men trots hans härdiga besinning och själsstyrka fanns det vissa egenskaper hos honom, som ibland påverkade och i vissa fall nästan uppvägde alla de andra. Ovanligt samvetsöm för att vara sjöman och begåvad med en djup medfödd fromhet hade han av den vindpinade ensamheten på havet blivit fallen för vidskepelse - om också sådan vidskepelse som hos vissa organismer, vad det nu beror på, snarare tycks härröra från intelligens än från okunnighet. Yttre varsel och inre föraningar var han van vid. Och om dessa företeelser emellanåt böjde det svetsade järnet i hans själ, så bidrog de hemkära hågkomsterna av hans unga hustru och lilla barn i Cape Cod än mer till att mildra den medfödda kärvheten i hans natur och göra honom öppnare för de latenta inflytanden, som hos renhjärtade män kan förhindra de utbrott av våghalsighet som andra så ofta visar prov på i valfångstens farligare skif­ten. ”Jag vill inte ha en enda man i min båt, som inte är rädd för val”, brukade Starbuck säga. Härmed tycktes han avse, inte bara att det tillförlitligaste och meningsfullaste modet bottnar i en riktig uppskattning av den aktuella faran, utan också att en absolut orädd man är en vida farligare kamrat än en rädd­hågad.

”Ja, ja”, sade Stubb, andre styrman, ”Starbuck där är den försiktigaste karl man kan träffa på i det här fiskeriet.” Men vi kommer inom kort att få se vad ordet ”försiktig” betyder när det användes av en man som Stubb eller snart sagt vilken annan valjägare som helst.

Starbuck var inte den som uppsökte faran; hos honom var modet ingen sin­nesstämning utan helt enkelt något han hade nytta av, och som alltid fanns till hands i livsfarliga situationer. Dessutom tyckte han kanske att modet i den verksamhet som bedrevs liksom kött och bröd var en av de stora stapel­varorna ombord på fartyget och inte fick slösas bort i onödan. Därför hade han inget sinne för att sätta en valbåt i sjön efter solnedgången eller för att fortsätta striden med en val som alltför envetet fortsatte striden med honom själv. Ty, tänkte Starbuck, jag befinner mig på detta riskfyllda hav för att döda valar för mitt uppehälle och inte för att bli dödad av dem för deras; och att hundratals män blivit dödade på det viset, det visste Starbuck mycket väl. Vil­ket olycksöde hade icke drabbat hans egen far? Och var i det bottenlösa dju­pet kunde han hitta sin brors sönderslitna lemmar?

Med hågkomster som dessa inom sig och därtill som sagt fallen för en viss vidskepelse måste denne Starbuck ha haft ett sjusärdeles mod, och det kunde fortfarande komma till uttryck. Men det var ju inte rimligt och naturligt att en så beskaffad person, med sådana fruktansvärda erfarenheter och minnen som han hade - det var inte rimligt annat än att det hos honom skulle i lönndom skapas ett element, som under därför lämpliga omständigheter skulle bryta sig ut ur sitt fängelse och förtära allt hans mod. Hur djärv han än var rörde det sig huvudsakligen om den hos vissa oförskräckta män förekommande djärv­het som i allmänhet står bi i konflikten med vågor, vindar, valar eller andra av världens vanliga irrationella faror, men inte orkar stå emot det ännu ohygg­ligare mentala skräckvälde som ibland hotar från en ursinnig och mäktig mans rynkade panna.

Men om den fortsatta berättelsen i något enstaka moment komme att avslöja det totala sammanbrottet av stackars Starbucks själsstyrka, skulle jag knappast ha hjärta att skriva ned den, ty det är sorgligt, ja uppskakande, att blotta hur ett mänskligt mod raseras. Män kan verka avskyvärda som aktie­bolag och nationer; det kan finnas bedragare, dårar och mördare; män kan ha tarvliga och andefattiga fysionomier. Men mannen som ideal är en så ädel och så briljant, en så storslagen och strålande uppenbarelse, att om han får någon vanprydande fläck på sig alla hans bröder bör komma ilande med sina kost­baraste klädnader. Den obefläckade manlighet vi förnimmer inom oss själva, så djupt inom oss att den förblir intakt även om dess yttre kännetecken tycks vara försvunna, den blöder av bittraste smärta vid den ohöljda åsynen av en man som förlorat sitt mod. Inte heller kan själva medlidandet vid anblicken av sådan förnedring helt undertrycka sina förebråelser mot de stjärnor som till­städjer den. Men den upphöjda värdighet jag här talar om är inte värdigheten hos kungar och klädnader utan den allestädes förekommande värdighet som inte bär någon yttre skrud. Du skall se den lysa från den arm som svingar en hacka eller slår i en spik - denna demokratiska värdighet som överallt i oänd­lighet utstrålar från Gud själv! Den store och allsmäktige guden! All demokra­tis centrum och periferi! Hans allestädesnärvaro, vår gudomliga jämlikhet!

Om jag sålunda framdeles kommer att tillskriva de simplaste sjömän, avfäl­lingar och parias upphöjda om också mörka egenskaper och dikta in en tra­gisk tjuskraft hos dem; om även den eländigaste, måhända den djupast för­ödmjukade av dem alla ibland kommer att stiga till sublima höjder; om jag kommer att snudda vid en arbetares arm med en glimt av översinnligt ljus och välva en regnbåge över hans olycksaliga solnedgång - ge mig då rätt mot alla dödliga kritiker, du jämlikhetens rättfärdige Ande, som har brett ut en kunga­mantel av mänsklighet över hela mitt släkte! Ge mig rätt, du store demokra­tiske Gud som icke förmenade den mörke straffången Bunyan poesins bleka pärla, du som beklädde gamle Cervantes’ stympade och försvagade arm med dubbelt hamrade blad av finaste guld, du som lyfte upp Andrew Jackson ur gruset, som satte honom på en stridshäst och som gav honom ett högre säte än en tron! Du som bland alla dina jordiska storverk ständigt hämtar dina utvalda stridsmän från gemene man, det konungsliga folket - ge mig rätt, o Gud!