28 Ahab

 

 

I flera dagars tid sedan vi lämnat Nantucket syntes det inte en skymt av kapten Ahab ovan däck. Styrmännen avlöste regelbundet varandra vid vakterna, och man kunde inte se annat än att de var de enda befälsper­sonerna på fartyget; det var bara ibland de kom upp från kajutan med så plötsliga och kategoriska order, att det ändå tydligt framgick att de endast var ställföreträdande befäl. Ja, deras överbefälhavare och diktator fanns där, om också dittills osedd av alla ögon som inte tilläts intränga i kajutans numera heliga fristad.

Varje gång jag kom upp på däck från mina frivakter kastade jag omedel­bart en blick akterut för att få se om något främmande ansikte var synligt, ty min första obestämda oro rörande den okände kaptenen höll i avskildheten på havet nästan på att bli en mental störning. Denna tilltog ibland på ett besynnerligt sätt, då trashanken Elias diaboliska svammel tid efter annan all­deles oombett föll mig i tankarna med en spetsfundig envishet som jag tidi­gare inte kunnat föreställa mig. Men jag hade svårt att värja mig för det, även om jag vid annan sinnesstämning nästan var färdig att le åt de allvarliga besynnerligheter den sällsamme profeten på kajen hade yttrat. Men vare sig det var ängslan eller olust - för att nu kalla det så - jag kände så föreföll det, närhelst jag råkade se mig omkring på fartyget, fullständigt oberättigat att hysa sådana känslor. Ty ehuru harpunerarna, liksom besättningen som hel­het, var en långtmer barbarisk, hednisk och brokig skara än något av de menlösa kofferdimanskap mina tidigare erfarenheter hade gjort mig bekant med, tillskrev jag detta - och tillskrev det med all rätt - det unika och våld­samma i själva naturen hos det skandinaviska yrke jag så hämningslöst hade gett mig in på. Men det var i första hand de tre befälspersonerna på far­tyget, styrmännen, som var ägnade att skingra dessa färglösa farhågor och inge förtroende och livsmod i alla resans skiften. Tre bättre och hyggligare sjöbefäl och människor, var och en på sitt sätt, vore det inte lätt att hitta, och alla tre var amerikaner, en från Nantucket, en från Vineyard och en från Cape Cod. Eftersom det var jul då fartyget lämnade hamnen hade vi en tid bitande kallt polarväder, fastän vi hela tiden länsade undan söderut och för varje grad och minut vi tillryggalade undan för undan lämnade den obarm­härtiga vintern och dess outhärdliga väder bakom oss. En av dessa mindre bistra men ändå ganska gråa och molniga mornar under övergångstiden, då fartyget för förlig vind plöjde vågorna med ett slags hämndlystna språng och svårmodig fart, kallades jag upp på däck till förmiddagsvakten och kände en rysning av obehag så snart som jag lyfte blicken mot hackbrädet. Verkligheten överträffade mina onda aningar; kapten Ahab stod på sitt halv­däck.

Det syntes inget tecken på vanlig kroppslig sjukdom hos honom, lika litet som på konvalescens från någon sådan. Han såg ut som en människa som skurits ned från pålen, sedan bålet härjat alla hans lemmar utan att förtära dem eller ta bort det allra minst av deras gamla robusta växt. Hela hans res­liga, bredaxlade gestalt var som gjord av solid brons och gjuten i en oför­änderlig form som Cellinis staty av Perseus. Med början i hans gråa hår syntes en smal, spöliknande strimma, blekvit till färgen, som fortsatte nedför ena sidan av hans brunbrända ansikte och hals tills den försvann innanför klä­derna. Den påminde om den lodräta fåra som ibland görs i den raka, höga stammen av ett stort träd, då blixten rasande följer den och utan att slita loss en enda kvist barkar och gräver ur den uppifrån och ned, innan den försvin­ner i marken och lämnar trädet grönt och levande men brännmärkt för alltid. Om detta märke funnits där från hans födelse eller om det var ärret efter ett fruktansvärt sår, det visste ingen med säkerhet. Genom en tyst överenskom­melse gjordes det under hela resan så gott som ingen anspelning på det, sär­skilt inte av styrmännen. Men en gång försäkrade skrockfullt en äldre släkting till Tashtego, en gammal gayhead-indian i besättningen, att Ahab inte blivit brännmärkt på detta sätt förrän han var fyrtio år fyllda, och då hade det inte drabbat honom under någon strid man och man emellan utan under elemen­tens kamp ute på havet. Emellertid jävades denna befängda antydan av vad en gråhårig karl från Isle of Man lät påskina, en gravallvarlig person som ald­rig förut seglat ut från Nantucket och aldrig tidigare sett skymten av den vilde Ahab. Icke desto mindre förlänade de gamla traditionerna till sjöss och den uråldriga godtrogenheten denne gamla öbo en övernaturlig urskillningsför­måga. Därför protesterade ingen vit sjöman på allvar, då han sade att om kap­ten Ahab någonsin skulle bli svept i lugn och ro - vilket dock knappast komme att inträffa, muttrade han - skulle den som gjorde den döde den sista tjänsten hitta ett födelsemärke på honom, som sträckte sig från hjässan till fotabjället.

Så starkt påverkades jag av Ahabs hela dystra uppsyn och det vita bränn­märke som strimmade den, att jag i första ögonblicket knappast insåg att icke så litet av denna högdragna dysterhet berodde på det barbariska vita ben på vilket han delvis stödde sig. Jag hade redan förut upplysts om att denna val­bensprotes hade tillverkats ute till havs av det polerade benet från en sper­macetivals käke. ”Jaja, han blev av med masten utanför Japan”, sade den gamle gayhead-indianen en gång. ”Men som sin avmastade båt gjorde han i ordning en ny utan att behöva segla hem efter den. Han har ett helt koger med såna.”

Jag frapperades av den säregna ställning han intog. På ömse sidor om Pequods akterdäck och helt nära mesanvanten fanns det ett borrhål i plankan, vidpass en halv tum djupt. Med valbensprotesen insatt i det hålet och med ena armen lyft så att han kunde hålla sig i ett vant stod kapten Ahab upprätt och blickade ut över fartygets oavlåtligt stampande förstäv. Det låg obegrän­sad själsstyrka, beslutsam, oeftergivlig självrådighet i denna oförskräckta och orubbligt framåtriktade blick. Inte ett ord yttrade han; inte heller sade hans styrmän någonting till honom, fastän alla deras åtbörder och ansiktsuttryck vittnade om att de på ett olustigt, för att inte säga pinsamt, sätt kände sig stå under sin skeppares misstrogna övervakning. Och inte bara det - den vresige Ahab stod framför dem med sitt anlete präglat av lidande, av en namnlös vån­das majestätiska, förkrossande värdighet.

Kort efter sitt första besök i friska luften drog han sig tillbaka till sin hytt. Men alltsedan den morgonen visade han sig varje dag för manskapet, antingen stående i sitt borrhål eller sittande på en valbenspall han hade eller tungt promenerande på däcket. När himlen blev mindre molnig, ja när det faktiskt började bli milt och skönt, höll han sig mindre och mindre för sig själv, precis som om det blott hade varit det enformiga, råkalla vintervädret ute på havet som fått honom att stänga in sig sedan fartyget lämnat hemma­hamnen. Och så småningom gick det därhän att han nästan oavbrutet var ute i det fria; men så litet som han sade eller av allt att döma gjorde på det sent omsider soliga däcket föreföll han tills vidare lika överflödig där som en extra mast. Pequod stävade emellertid endast framåt nu och kryssade inte i onödan; och nästan alla de förberedelser för valfångsten som behövde tillsyn var styr­männen fullt kompetenta att klara av, varför det var föga eller intet som Ahab i egen person behövde ta itu med eller engagera sig i och därmed för en stund driva bort de moln som i lager på lager flockades på hans panna, lik­som moln alltid väljer de högsta topparna att församla sig på.

Icke desto mindre tycktes den varma, sjungande övertalningsförmågan hos det behagliga semestervädret efterhand mildra hans sinnesstämning. Ty lik­som när de rödkindade, dansande flickorna April och Maj svävar hem till den vintriga, misantropiska skogen även den naknaste, skrovligaste och mest ask­splittrade gamla ek skickar ut åtminstone några gröna skott för att hälsa så gladlynta gäster välkomna, så lät sig till sist också Ahab påverkas av den flick­aktiga luftens lekfulla lockelser. Mer än en gång skymtade i hans uppsyn en antydan till blomning, som hos varje annan människa snart skulle ha slagit ut i ett leende.