30 Pipan

 

 

När Stubb hade gått stod Ahab en stund och lutade sig över relingen, varefter han, som han hade haft för vana på sistone, ropade till sig en av de matroser som hade vakten och skickade ner honom efter sin valbenspall och likaså sin pipa. Efter att ha tänkt pipan på nakterhuslampan och satt pallen på lovartssidan av däcket slog han sig ned där och rökte.

På den fornnordiska tiden var de havsälskande danska kungarnas troner enligt traditionen gjorda av narvalens betar. Hur kunde man då se Ahab sitta på den där tripoden av ben utan att sätta honom i samband med den kunga­makt den symboliserade? Ty en däckets khan, en havets konung och en leviatans storman, det var Ahab.

Några minuter gick, under vilka den tjocka röken bolmade ut ur hans mun i snabba och täta bloss, som blåste tillbaka i ansiktet på honom. ”Vad nu då”, sade han slutligen till sig själv och lade bort pipan, ”att röka lugnar inte längre. Å, min pipa, illa måste det vara ställt med mig, om din tjusning är borta! Här har jag omedvetet suttit och arbetat i stället för att njuta - just det, och har ovetande rökt i lovart hela tiden, i lovart och med så nervösa puffar som om mina sista ångstrålar, precis som den döende valens, vore de starkaste och mest påfrestande. Vad har jag med den här pipan att göra? En tingest som är avsedd för att i lugn och ro skicka upp mjuka vita ångor bland mjukt vitt hår, inte bland toviga järngrå testar som mina! Nu ska jag inte röka mer -”.

Han kastade den ännu brinnande pipan i vattnet. Glöden fräste till i vågorna, och i samma ögonblick strök fartyget förbi bubblan efter den sjunkande pipan. Med tillknycklad hatt linkade Ahab fram och tillbaka på däcket.