32 Cetologi

 

 

Vi är redan långt ute på havet, och snart ska vi vara prisgivna åt dess strandlösa, hamnlösa oändlighet. Men innan detta inträffar; innan Pequods sjögräsbevuxna skrov rullar sida vid sida med leviatans långhalsbesatta, är det inledningsvis rimligt att ta upp ett ämne som är nästan oundgängligt för en närmare förståelse av alla de mer speciella avslöjanden och hänsyftningar i fråga om leviatan, som här ska följa.

Det är en systematiserad framställning av valen och dess olika arter jag skall försöka framlägga. Men det är ingen lätt uppgift. Vad som här skall veder­vågas är ingenting mindre än en klassificering av komponenterna i ett kaos. Lyssna till vad de bästa och senaste auktoriteterna har fastslagit.

”Ingen gren av zoologin är så invecklad som den så kallade cetologin”, skriver kapten Scoresby år 1820.

”Även om det stode i min förmåga, är det icke min avsikt att gå in på spörs­målet om den riktiga metoden att indela cetacea i grupper och familjer. - - - Det råder ytterlig förvirring bland de historiska författarna rörande detta djur” (spermacetivalen), skriver doktor Beale år 1839.

”Det är omöjligt att fullfölja vår forskning på så omätliga djup.” - ”En oge­nomtränglig slöja döljer vårt vetande om cetacea.” - ”Ett område bestrött med törnen.” - ”Alla dessa ofullständiga indikationer tjäna blott till att plåga oss naturforskare.”

Sålunda talar om valen den store Cuvier, John Hunter och Lesson, dessa zoologins och anatomins snillen. Men även om det finns föga av verkligt vetande här i världen, finns det ändå en uppsjö av böcker; och så är det i viss mån även med cetologin eller vetenskapen om valarna. Många är de perso­ner, små och stora, gamla och nya, landkrabbor och sjöfarare, som utförligt eller knapphändigt har skrivit om valen. Här skall endast några få uppräknas: Bibelns författare, Aristoteles, Plinius, Aldrovandi, sir Thomas Browne, Ges­ner, Ray, Linnaeus, Rondeletius, Willoughby, Green, Artedi, Sibbald, Brisson, Marten, Lacépède, Bonneterre, Desmarest, baron Cuvier, Frédéric Cuvier, John Hunter, Owen, Scoresby, Beale, Bennett, J. Ross Browne, författaren till Miriam Coffin, Olmstead och pastor T. Cheever. Men vilka generella resultat alla dessa har kommit till omvittnas av de ovan citerade utdragen.

Av namnen på denna förteckning över valförfattare har endast de som föl­jer efter Owen någonsin sett levande valar; och endast en av dessa har varit yrkesmässig harpunerare och valfångare. Jag syftar på kapten Scoresby. I fråga om grönlandsvalen eller rätvalen är han den bästa existerande auktori­teten. Men Scoresby visste ingenting och har heller ingenting att säga om den stora spermacetivalen, i jämförelse med vilken grönlandsvalen knappast är värd att nämnas. Och må det här sägas att grönlandsvalen är en inkräktare på havens tron. Han är inte ens på långt när den största av valarna. Men på grund av den långa prioritet han kan göra anspråk på och den djupa okun­nighet som ända till för ett sjuttiotal år sedan omgav den mytiska och fullstän­digt okända spermacetivalen - en okunnighet som än idag råder överallt utom i några få vetenskapliga reservat och valfångsthamnar - har denna usur­pation i alla avseenden varit total. En hänvisning till så gott som alla anspel­ningar på leviatan hos de stora skalderna i gångna tider övertygar en om att grönlandsvalen för dem var havets oinskränkte härskare. Men nu är tiden änt­ligen inne för en ny kungörelse. Detta är Charing Cross, så hör på, gott folk: Grönlandsvalen är avsatt - den stora spermacetivalen regerar!

Det finns bara två böcker som försöker ge en bild av den levande sperma­cetivalen och i någon ringa mån lyckas med företaget. Dessa böcker är skrivna av Beale och Bennett, båda på sin tid skeppsläkare på engelska val­fångstfartyg i Söderhavet och båda noggranna och pålitliga män. Den fram­ställning av spermacetivalen som återfinnes i deras böcker är med nödvändig­het kortfattad; men i sitt begränsade format är den av utmärkt kvalitet, ehuru inskränkt till en vetenskaplig beskrivning. Hittills har spermacetivalen emel­lertid inte fått någon fullständig skildring i litteraturen, vare sig vetenskapligt eller poetiskt. I vida högre grad än vad som gäller om andra jagade valar är hans biografi oskriven.

Nu kräver de olika valarterna en allsidig och populär klassificering, om också för närvarande enbart en ytlig och skissartad sådan, som sedermera kan i detalj kompletteras av kommande forskare. Som ingen mer kompetent per­son tycks vilja åta sig denna uppgift framlägger jag här mina egna blygsamma försök. Jag garanterar ingen fulländning; ty allt mänskligt, som utger sig för att vara fulländat, blir just av denna anledning oundvikligen bristfälligt. Jag vågar mig inte heller på någon ingående anatomisk beskrivning av de olika arterna eller - i varje fall inte här - på någon beskrivning över huvud taget. Mitt syfte är helt enkelt att ge ett utkast till systematisering av cetologin. Jag är arkitekt, inte byggmästare.

Likväl är det en maktpåliggande uppgift, som ingen vanlig brevsorterare vid postverket går i land med. Att leta efter valarna på havets botten, att treva sig fram bland denna världs obeskrivliga grundvalar, bland revben och bäcken - det är någonting fruktansvärt. Vem är jag att jag skulle försöka sätta en krok i nosen på denne leviatan? De hemska glåporden i Jobs bok gör mig förfärad. ”Menar du att du kan göra ett förbund med honom” (leviatan)? - ”Si, hans hopp skall fela honom!” Men jag har simmat genom bibliotek och seglat över oceaner; jag har handskats med valar med mina egna händer; jag menar allvar, och jag tänker försöka. Men det är vissa förutsättningar som måste anges.

För det första: Den cetologiska vetenskapens osäkra och ostrukturerade till­stånd framgår redan inledningsvis av att det på vissa håll alltjämt är en omtvis­tad fråga huruvida valen är en fisk. I sin Systema naturae av 1776 förklarar Linnaeus: ”Jag avskiljer härmed valarna från fiskarna.” Ändå vet jag av egen erfarenhet att fram till år 1850 haj och shad, majfisk och vanlig sill mot Lin­naeus’ uttryckliga påbud alltjämt befanns dela äganderätten till samma hav med leviatan.

De motiv Linnaeus hade för att avvisa valarna från det våta elementet for­mulerar han så här: ”På grund av deras varma, tvårummiga hjärta, deras lungor, deras rörliga ögonlock, deras ihåliga öron, penem intrantem feminam mammis lactantem” och slutligen ”ex lege naturae jure meritoque”. Jag fram­lade en gång allt detta för mina vänner Simeon Macey och Charley Coffin från Nantucket, båda mässkamrater till mig under en viss resa, och de var av samma uppfattning, nämligen att de anförda motiven var alldeles otillräckliga. Charley antydde vanvördigt att de var rena falsariet.

Jag gör alltså veterligt att jag, utan att diskutera saken vidare, ansluter mig till den gamla hävdvunna åsikten att valen är en fisk, och anropar den helige Jona att stå mig bi. Sedan denna grundläggande uppfattning slagits fast, blir nästa fråga i vilket inre hänseende valen skiljer sig från andra fiskar. Härovan har Linnaeus angivit dessa punkter. De är kort sagt lungor och varmt blod, under det att alla andra fiskar saknar lungor och är kallblodiga.

För det andra: Hur ska vi definiera valen efter hans uppenbara yttre egen­skaper, så att vi klart och tydligt karakteriserar honom för all framtid? För att fatta oss kort är valen en sprutande fisk med vågrät stjärtfena. Där har ni honom. Trots sin sammanträngda form är definitionen resultatet av långvarigt grubbel. En valross sprutar ganska likt en val, men valrossen är ingen fisk, eftersom den är amfibisk. Men det senare ledet i definitionen är ännu mer bindande i förening med det förra. Nästan alla måste ha lagt märke till att alla de fiskar folk i land känner till inte har en platt utan en vertikal eller kantställd stjärtfena, under det att stjärtfenan hos sprutande fiskar visserligen kan ha lik­nande form men oföränderligt intar en horisontell ställning.

Med ovanstående definition av vad en val är utesluter jag på intet sätt från det leviatanska broderskapet något av de vattendjur som hittills identifierats med valen av de djupast initierade nantucketborna; lika litet som jag å andra sidan med valen sammankopplar någon fisk som hittills av auktoriteterna hänförts till något annat släkte. * (* Jag är väl medveten om att ända fram till våra dagar den fisk som kallas manat eller dugong (svinfisk och suggfisk av familjen Coffin på Nantucket) av många naturfors­kare inkluderas bland valarna. Men som dessa svinfiskar är ett stornäst och föraktligt släkte, som mestadels håller till i flodmynningar och lever på sjögräs, och i synnerhet som de icke sprutar, vägrar jag att godta dem som valar och har utrustat dem med pass så att de ska kunna lämna cetologins rike.) Följaktligen måste alla sprutande fiskar med vågrät stjärtfena, även mindre sådana, införlivas med denna grundplan inom cetologin. Och här följer nu de stora indelningarna av hela valsläktet.

I. FOLIOVALEN; II. OKTAVVALEN;III. DUODESVALEN.

Som typer för FOLIO väljer jag spermacetivalen; för OKTAV delfinen; för DUODES tumlaren.

FOLIOVALAR. Dessa indelar jag i följande kapitel: I. spermacetivalen; II. rätvalen; III. fenvalen; IV. knölvalen; V. sejvalen; VI. blåvalen.

BOK I (Folio), KAPITEL I (spermacetivalen). - Denna val, bland engels­männen sedan gammalt vagt bekant som trumpa-valen, physeter-valen och den städhuvade valen, är samma val som fransmännens cachalot, tyskarnas Potffisch och det lärda språkets macrocephalus. Han är utan tvivel jordklotets största invånare, den fruktansvärdaste av alla valar att möta, den mest maje­stätiska att skåda och slutligen den ojämförligt värdefullaste rent kommer­siellt, eftersom han är den enda varelse från vilken det dyrbara ämnet sper­maceti erhålles. Alla dessa egenheter ska utvecklas närmare på åtskilliga ställen i det följande. Här är det huvudsakligen hans namn som skall behand­las. Filologiskt sett är det absurt. För några hundra år sedan, då spermacetiva­len var nästan helt obekant i fråga om sin egentliga individualitet, och då hans olja endast tillfälligtvis utvanns ur en strandad fisk - på den tiden synes sper­maceti allmänt ha ansetts komma från ett djur som var identiskt med det som i det dåtida England var känt som grönlands- eller rätvalen. Man trodde också att samma spermaceti var den livgivande vätska hos grönlandsvalen som ordets första led bokstavligen uttrycker. På den tiden var spermaceti också utomordentligt sällsynt och användes inte till belysning utan enbart som salva och medikament. Den kunde endast fås hos droghandlarna, liksom man nu för tiden köper ett uns rabarberrot. Personligen tror jag att när spermacetivs verkliga natur med tiden blev känd, så behölls dess ursprungliga namn av för­säljarna - tvivelsutan för att höja dess värde genom att poängtera dess ena­stående sällsynthet. Och sålunda måste benämningen till slut ha givits den val från vilken denna spermaceti verkligen erhölls.

BOK I (Folio), KAPITEL II (rätvalen). - I ett avseende är denne leviatan den mest vördnadsvärda av sitt släkte, eftersom han är den första val som regel­bundet jagats av människan. Den lämnar den vara som är allmänt bekant som ”fisk-” eller ”valfiskben” och den olja som är särskilt känd som ”valolja”, en sämre handelsvara. Bland valfångarna går han utan åtskillnad under följande namn: valen, grönlandsvalen, svartvalen, storvalen, den äkta valen och rät­valen. Det råder en viss oklarhet beträffande identiteten hos den art som döpts på så olika sätt. Vad är det då för val som jag räknar till den andra arten bland mina foliovalar? Det är de engelska naturforskarnas stora mysticetus, de engelska valjägarnas greenland whale, de franska fångstmännens baleine ordinaire och svenskarnas grönlandsval. Det är den val som i mer än två århundraden har jagats av holländare och engelsmän i de arktiska haven; det är den val som amerikanska fiskare länge har förföljt i Indiska oceanen, på bankarna utanför Brasilien, på nordvästkusten och i flera andra delar av världen, av dem betecknade som rätvalens hemvist.

Somliga anser sig märka en skillnad mellan engelsmännens grönlandsval och amerikanernas rätval. Men de överensstämmer exakt i alla väsentliga drag, och hittills har det inte framlagts ett enda avgörande faktum, på vilket en radikal distinktion kunnat grundas. Det är på grund av en oändlig indelning i underavdelningar, baserade på de obetydligaste skillnader, som vissa områden inom naturhistorien blir så olustigt invecklade. Rätvalen kommer på annat håll att utförligare behandlas i avsikt att kasta ljus över spermaceti­valen.

BOK I (Folio), KAPITEL III (fenvalen). - Under denna rubrik tar jag upp ett vidunder som under varierande namn som fenval, storsprut och Lång-John har iakttagits i nästan alla hav och vanligen är den val, vars avlägsna vatten­stråle så ofta skildras av dem som färdas över Atlanten med linjebåtarna från New York. I fråga om den längd han uppnår och hans barder är fenva­len lik rätvalen men är av mindre omfång och så ljus att färgen närmar sig oliv. Hans väldiga läppar påminner om kablar, bildade av snedställda, sammanflätade rynkor och veck. Hans förnämsta kännetecken, den fena av vilken han fått sitt namn, är ofta iögonfallande. Denna fena är vidpass tre à fyra fot lång och sticker lodrätt upp från bakre delen av ryggen, är vinkel­formad och slutar i en vass spets. Även om inte det minsta av valen i övrigt är synligt, ser man ibland denna isolerade fena klart och tydligt skjuta upp ovanför vattenytan. När havet är någorlunda lugnt, endast krusat av lätta, sfäriska vågrörelser, och denna gnomonliknande fena sticker upp och kas­tar skugga över den vattrade ytan, kan man mycket väl tycka att den rundel av vatten som omger den påminner om ett solur med visare och ingrave­rade timstreck av vågor. På detta Ahas-ur går skuggan ofta baklänges. Fen­valen uppträder inte i flock. Han tycks vara valhatare på samma sätt som vissa människor är människohatare. Mycket skygg; alltid ensam; oväntat uppstigande till ytan i de avlägsnaste och dystraste farvatten, medan hans raka och ensamma ångstråle höjer sig som ett långt misantropiskt spjut över en ofruktbar slätt; begåvad med sådan styrka och snabbhet då han simmar, att han trotsar all förföljelse från människans sida - så ter sig denne leviatan som den utvisade och oövervinnelige Kain av sitt släkte och bär som sitt märke fenan på sin rygg. Eftersom även fenvalen har ”fiskben” i munnen räknas den ibland tillsammans med rätvalen till en teoretisk ordning som benämnes bardvalar, det vill säga valar med barder eller fiskben. Av dessa så kallade bardvalar tycks det finnas flera underarter, av vilka de flesta emel­lertid är föga kända. Brednosiga valar och näbbvalar, gäddhuvade valar, knölvalar, underkäksvalar och snabelnosvalar är fångstmännens namn på några av dem.

I anslutning till appellativet ”bardvalar” är det synnerligen viktigt att nämna att hur bekväm en sådan nomenklatur än må vara när det gäller att underlätta hänsyftningar på ett visst slags valar, så är det fåfängt att försöka åstadkomma en klassificering av leviatan, som grundar sig på barder, puckel, fena eller tänder; låt vara att dessa starkt framträdande särdrag synbarligen är bättre ägnade att utgöra basen för en systematisk indelning av cetologin är någon annan kroppslig egenhet som valens olika släkten företer. Hur kom­mer det sig? Barderna, puckeln, ryggfenan och tänderna är egendomligheter som utan åtskillnad tillkommer alla slags valar, utan hänsyn till deras natur och kroppsbyggnad i andra och väsentligare avseenden. Sålunda har både spermacetivalen och knölvalen en puckel, men där upphör likheten. Vidare har både sagda knölval och grönlandsvalen barder, men där upphör åter lik­heten. Och på samma sätt är det med de andra särdrag som nämnts härovan. Hos olika sorters valar bildar de så irreguljära kombinationer eller framträ­der, för den händelse att någon av dem frilägges, i så irreguljär isolering att de trotsar all generell systematisering på sådan grund. Detta är anledningen till den oenighet som råder mellan alla valforskare.

Det är emellertid tänkbart att vi i valens inre organ, i själva hans anatomi - att vi åtminstone där ska bli i stånd att finna den rätta klassificeringen. Men vad är till exempel i grönlandsvalens anatomi mer påfallande än hans barder? Likväl har vi sett att det enbart genom barderna är omöjligt att till­fredsställande klassificera grönlandsvalen. Och om man går in på inälvorna hos olika typer av leviatan, kommer man ändå inte att finna distinktioner som är en femtiondel så användbara för systematikern som de yttre som redan räknats upp. Vad återstår då? Ingenting annat än att ta sig an valarna rent kroppsligt, i hela deras rundligt tilltagna volym, och dristigt sortera dem på det sättet. Det är det bibliografiska system som tagits upp här, och det är det enda som möjligen kan lyckas, eftersom det ändå är genomför­bart. Vidare i texten.

BOK I (Folio), KAPITEL IV (knölvalen). - Denna val ses ofta på den nord­amerikanska kusten. Han har upprepade gånger fångats där och bogserats i land. Han har ett stort knyte på ryggen som en gatuförsäljare eller skulle kunna kallas en havets ”elefant med torn”. I varje fall är hans folkliga namn inte tillräckligt karakteristiskt, eftersom även spermacetivalen har en - låt vara mindre - puckel eller knöl. Hans olja är inte särskilt värdefull. Han har barder. Han är den lekfullaste och till synes sorglösaste av alla valar och åstadkommer festligare skum och vitare vatten än någon av de andra.

BOK I (Folio), KAPITEL V (sejvalen). - Om denna val är föga bekant utöver hans namn. Jag har skymtat honom på avstånd utanför Kap Horn. Med sitt till­bakadragna väsen gäckar han både jägare och forskare. Utan att vara feg har han hittills inte visat någon annan kroppsdel än ryggen, som höjer sig som en lång, vass kam. Därmed lämnar vi sejvalen. Jag vet föga mer om honom, och det gör ingen annan heller.

BOK I (Folio), KAPITEL VI (blåvalen). - En annan tillbakadragen herre med svavelgul buk, som han utan tvivel fått genom att skava sig mot Tarta­rens tegelpannor under någon av sina djupdykningar. Denna val iakttas säl­lan; i varje fall har jag aldrig sett honom utom i de avlägsnaste haven på södra halvklotet och då alltid på för stort avstånd för att kunna studera hans utseende. Han jagas aldrig, ty han skulle rusa iväg med hela repslagar­banor av harpunlina. Rena underverk berättas om honom. Farväl, blåval! Jag kan inte säga något mer som är sant om dig, och det kan inte den äldsta nantucketbo heller.

Sålunda slutar BOK I (Folio), och nu börjar BOK II (Oktav).

OKTAVVALAR* (* Varför denna valbok inte benämnes kvarto ligger i öppen dag. Ty under det att valarna av denna ordning visserligen är mindre än de som tillhör den föregående men likväl har en proportionell likhet med dem till skapnaden, så behåller inte bokbindarens kvartovolym i sin förminskade form foliovolymens särprägel, vilket däremot oktavvolymen gör.) Dessa omfattar valar av medelstorlek, bland vilka här ska uppräknas: I. delfinen; II. näbbvalen; III. narvalen; IV. späckhuggaren; V. halvspäckhuggaren.

BOK II (Oktav), KAPITEL I (delfinen). - Fastän denna fisk, vars högljudda och klangfulla andning, eller rättare sagt blåsning, har givit landkrabborna ett ordspråk, är en så välkänd invånare i havsdjupet, räknas han i allmänhet inte till valarna. Men som han äger alla de viktiga kännetecknen för en leviatan har de flesta naturforskare erkänt honom som en sådan. Han är av medelstort oktavformat, varierande mellan femton och tjugofem fot i längd och av mot­svarande mått runt midjan. Han simmar i flock men jagas aldrig reguljärt, ehuru han ger en avsevärd kvantitet olja som lämpar sig för belysning. Av vissa fiskare betraktas hans uppdykande som ett förebud om att den stora spermacetivalen närmar sig.

BOK II (Oktav), KAPITEL II (näbbvalen). - Jag anger de bland fångstmännen gängse namnen på alla dessa fiskar, ty de är vanligen de bästa. När något namn råkar vara obestämt eller intetsägande kommer jag att framhålla det och föreslå ett annat. Jag gör det här, eftersom näbbvalen oftare kallas ”svartfisk” och svart är den vanliga färgen på nästan alla valar. Den som så önskar kan kalla honom hyenavalen. Hans glupskhet är välkänd, och som hans inre munvinklar är uppåtvridna har han ett evigt mefistofelesgrin i sin uppsyn. Denna val mäter vidpass sexton till aderton fot i längd. Han anträffas på näs­tan alla breddgrader. Han har ett speciellt sätt att under simningen visa sin krökta ryggfena, som då påminner om en romersk näsa. När de som jagar spermacetivalen inte ägnar sig åt något mer vinstgivande, fångar de emellanåt hyenavalen för att underhålla förrådet av billig olja för hushållsändamål - lik­som sparsamma husmödrar bränner osande talgdankar i stället för välluk­tande vaxljus. Ehuru deras späcklager är mycket tunt ger en del av dessa valar ända upp till trettio gallons olja.

BOK II (Oktav), KAPITEL III (narvalen, det vill säga näsborrvalen). - Ett annat exempel på en egendomligt namngiven val, antagligen uppkallad efter hans säregna horn, som ursprungligen tagits för en spetsig nos. Djuret är omkring sexton fot långt, medan hornet i genomsnitt mäter fem fot, fastän vissa är mer än tio och rentav uppgår till femton fot. Egentligen är detta horn endast en förlängd huggtand, som växer ut från käken i en linje som något underskrider den vågräta. Men hornet sitter bara på vänstra sidan, vilket gör ett ofördelaktigt intryck och ger dess bärare något som motsvarar utseendet hos en klumpig vänsterhänt människa. Vad detta elfenbenshorn eller -spjut fyller för uppgift är svårt att säga. Det tycks inte begagnas som svärdfiskens eller näbbgäddans klinga, ehuru några sjömän har berättat för mig att narvalen använder det som en skrapa då han gräver i sjöbottnen efter föda. Char­ley Coffin har sagt att det också begagnas som isborr, ty när narvalen stiger upp till ytan i polarhavet och finner den isbelagd, stöter han med hornet och bryter på så sätt igenom. Men det går inte att bevisa att något av dessa påståenden är riktigt. Min egen uppfattning är att hur detta ensidiga horn än nyttjas av narvalen - och möjligheterna är flera - skulle det säkert passa utmärkt som papperskniv vid läsningen av broschyrer. Narvalen har jag hört kallas huggtandsvalen, hornvalen och havsenhörningen. Det är förvisso ett märkligt exempel på den enhornighet som återfinns på nästan varje område inom den levande naturen. Hos några gamla klosterförfattare har jag inhämtat att samma enhörningshorn i forna dagar betraktades som det stora motgiftet mot vissa gifter, och att preparat därav betingade oerhörda priser. Det destil­lerades också till luktsalt för avdånande damer på samma sätt som man idag bereder hjorthanens horn till hjorthornssalt. Ursprungligen ansågs det i sig självt vara en raritet. I en gammal engelsk bok berättas det att när Sir Martin Frobisher återvände från den resa då drottning Bess så nådigt vinkat till honom med sin juvelprydda hand från ett fönster i Greenwich Palace, medan hans stolta skepp seglade nedför Themsen - ”när Sir Martin återvände från den resan”, säger boken, ”så överräckte han knäböjande till hennes majestät ett ofantligt långt horn från en narval, vilket under en lång tidrymd efteråt hängde i slottet i Windsor”. En irländsk författare omtalar att earlen av Leices­ter, likaså knäböjande, förärade hennes majestät ett annat horn, som härrörde från ett landdjur av enhörningssläktet.

Narvalen har ett mycket pittoreskt, leopardliknande utseende med mjölkvit bottenfärg, översållad med runda och avlånga svarta fläckar. Hans olja är förstklassig, klar och fin; men det är ont om den, och därför jagas denna val sällan. Han påträffas mest i haven omkring polerna.

BOK II (Oktav), KAPITEL IV (späckhuggaren). - Om denna val är föga med säkerhet känt av nantucketbon och ingenting alls av den professionelle natur­forskaren. Att döma av vad jag sett av honom på längre håll är han ungefär lika stor som en delfin. Han är mycket vild - en ren rovfisk. Ibland riktar han in sig på en stor foliovals mun och hänger där som en blodigel tills det väldiga djuret är fullständigt vettskrämt. Späckhuggaren jagas aldrig, och jag har inte hört vad den har för olja. En invändning kan resas mot det amerikanska nam­net the Killer, ”Dråparen”, eftersom det är alldeles för obestämt. Ty dråpare är vi alla, till lands och till sjöss - bonaparter och hajar lika.

BOK II (Oktav), KAPITEL V (halvspäckhuggaren). - Denne herre är berömd för sin stjärt, vilken han begagnar som en färla att piska sina fiender med. Han tar sig upp på foliovalens rygg, och när denne simmar skaffar han sig fri passage genom att prygla honom - liksom vissa skollärare på liknande maner tar sig fram här i världen. Ännu mindre är bekant om halvspäck­huggaren än om späckhuggaren. Båda står utanför lagen även i de laglösa haven.

Sålunda slutar BOK II (Oktav) och börjar BOK III (Duodes).

DUODESVALAR. - Dessa omfattar de mindre valarna. I. hurratumlaren; II. korsartumlaren; III. mjölmuns­tumlaren.

För dem som inte råkat studera ämnet närmare ter det sig måhända under­ligt att fiskar, som vanligen inte är längre än fyra till fem fot, placeras bland VALARNA - ett begrepp som i sin folkliga mening alltid inger en föreställning om ofantlig volym. Men de djur som härovan betecknats som duodesvalar är ovedersägligen valar i enlighet med min definition av vad en val är - alltså en sprutande fisk med vågrät stjärtfena.

BOK III (Duodes), KAPITEL I (hurratumlaren). - Detta är den vanliga tumla­ren som påträffas överallt på jorden. Namnet är min egen uppfinning, ty det finns mer än en sorts tumlare, och något måste göras för att särskilja dem. Jag kallar honom så därför att han alltid simmar i uppsluppna stim, som ute på öppna havet kastar sig mot himlen som mössor i en folkmassa den fjärde juli. Deras ankomst hälsas i allmänhet med förtjusning av sjömannen. Glada och livade kommer de oföränderligt med de blåsiga vågorna i lovart. De är de muntergökar som alltid varslar om vindkantring. De anses som ett lyckligt förebud. Om du själv kan låta bli att hurra tre gånger då du ser denna livfulla fisk, så be Gud bevara dig; då saknar du den gudomliga lekfullhetens anda. En välfödd, knubbig hurratumlare ger drygt en gallon god olja. Men det utsökt fina fluidum som extraheras ur hans käkar är särskilt värdefullt. Det efterfrågas av juvelerare och urmakare. Sjömännen stryker det på sina bryn­stenar. Tumlarkött är som alla vet gott att äta. Det har kanske aldrig slagit dig att en tumlare sprutar vatten; hans stråle är så liten att det är svårt att urskilja den. Men nästa gång du får tillfälle så håll ögonen på honom; och du kommer att få se den stora spermacetivalen själv i miniatyr.

BOK III (Duodes), KAPITEL II (korsartumlaren). - En sjörövare. Mycket vild. Han påträffas, såvitt jag vet, bara i Stilla havet. Han är något större än hurra­tumlaren men har nästan samma kroppsbyggnad. Reta honom, och han går till anfall som en haj. Jag har varit på jakt efter honom många gånger men ännu aldrig sett honom infångad.

BOK III (Duodes), KAPITEL III (mjölmunstumlaren). - Den största sortens tumlare, veterligen påträffad endast i Stilla havet. Det enda engelska namn varmed han hittills betecknats är fångstmännens ”rätvalstumlare”, beroende på att han huvudsakligen återfinns i närheten av denna folioval. Till skapna­den skiljer han sig i någon mån från hurra­tumlaren genom att vara mindre knubbig och jovialisk; han har faktiskt en både välformad och herremans­aktig figur. Han har inga fenor på ryggen (vilket de flesta andra tumlare har), men han har en vacker stjärt och känslosamma indiska ögon av nötbrun färg. Men hans mjöliga nos förstör alltsammans. Fastän hela hans rygg ända ner till sidofenorna är djupsvart, går det en gränslinje, lika tydlig som det runt­gående bandet på ett fartygsskrov, kallat ”den ljusa midjan”, och den linjen strimmar djuret i två olika färger, svart ovantill och vit under. Det vita omfat­tar också en del av hans huvud och hela munnen, vilket kommer honom att se ut som om han just hade undsluppit från ett olovligt besök i en mjölsäck.

Ett synnerligen tarvligt och pudrat utseende! Hans olja är mycket lik den van­liga tumlarens.

 

* * *

 

Utöver duodesformatet sträcker sig icke detta system, alldenstund tumlaren är den minsta av valarna. Härovan återfinns alla havsvidunder av betydelse. Men därutöver finns det ett slödder av obestämbara, undanglidande, halvt fabel­aktiga valar, vilka jag som amerikansk valfångare känner par renommé men inte personligen. Jag skall räkna upp dem här med de namn de har bland fångstmännen, ty en sådan lista kan möjligen vara av värde för framtida fors­kare, som kan komma att komplettera vad jag här endast har börjat. Om någon av följande valar framdeles blir fångad och karakteriserad, kan han med lätthet införlivas med ifrågavarande system enligt folio-, oktav- och duo­desformatet: trubbnosvalen, djonkvalen, dumhuvudsvalen, nordkaparen, ledarvalen, kanonvalen, halsvalen, kopparvalen, elefantvalen, isbergsvalen, quahogvalen, vikvalen etc. Från isländska, holländska och gamla engelska auktoriteter skulle andra listor på osäkra valar, bevärdigade med alla möjliga besynnerliga namn, kunna anföras. Men jag utelämnar dem här som alldeles föråldrade och kan inte hjälpa att jag misstänker dem för att vara tomma ord, fulla av leviatanism men utan egentlig mening.

Slutligen: det konstaterades från början att föreliggande system inte här och med en gång skulle kunna fulländas. Läsaren kan klart och tydligt se att jag har hållit ord. Men jag lämnar nu mitt cetologiska system oavslutat, precis som den stora katedralen i Köln lämnades med lyftkranen kvarstående uppe på det ofullbordade tornet. Ty små byggnader kan avslutas av de ursprungliga arkitekterna, men stora och riktiga byggnadsverk lämnar ständigt översta ste­nen i murkappan åt eftervärlden. Gud bevare mig för att någonsin fullborda något! Hela denna bok är bara ett utkast - ja, bara utkastet till ett utkast. Ack, tid, krafter, pengar och tålamod!