36 Halvdäcket

 

 

(Ahab in; sedan alla andra.)

 

Det var inte lång tid efter händelsen med pipan som Ahab en morgon strax efter frukosten sin vana trogen äntrade kajuttrappan och kom upp på däck. Där brukar de flesta sjökaptener promenera vid den tiden, liksom lantjunkare efter samma måltid går några vändor i trädgården.

Snart hördes hans stadiga valbenskliv då han gick sina invanda varv fram och tillbaka på plankor så välkända för hans steg att de överallt, likt geo­logiska försteningar, hade märken efter hans trampande. Och betraktade man hans fårade och buckliga panna kunde man även där se ännu underligare fot­spår - spåren av hans enda sömnlösa, ständigt vandrande tanke.

Men vid det tillfälle det här gäller verkade dessa märken djupare, precis som hans nervösa steg den morgonen satte djupare spår. Och så uppfylld av sin tanke var Ahab att man vid varje vändning han gjorde, än vid stormasten och än vid nakterhuset, nästan kunde se den tanken vända inom honom då han vände och vandra inom honom då han vandrade - så fullständigt behärska honom att den tycktes vara den inre gjutformen för varje yttre rörelse.

”Titta på honom, Flask”, viskade Stubb. ”Fågelungen inom honom pickar på skalet. Snart kommer den ut.”

Tiden gick. Än stängde Ahab in sig i sin kajuta, än gick han av och an på däck med samma intensiva beslutsamhet i sitt ansiktsuttryck.

Dagen närmade sig sitt slut. Plötsligt gjorde han halt vid relingen, passade in sin benprotes i borrhålet där och beordrade med ena handen om ett vant Starbuck att skicka alle man akterut.

”Sir!” sade styrmannen, förvånad över en order som sällan eller aldrig ges ombord utom vid extraordinära tillfällen.

”Skicka alle man akterut”, upprepade Ahab. ”Utkikar ohoj, kom ner!”

När hela besättningen samlats och med nyfikna och inte helt obekymrade blickar betraktade sin kapten, ty han liknade faktiskt synranden i lovart då det blåser upp till storm, lämnade Ahab efter att ha kastat en blick över relingen och sedan spänt ögonen i sin besättning den plats där han stod och återtog sin tunga vandring på däcket, som om inte en själ varit i närheten. Med sänkt huvud och tillbucklad hatt fortsatte han att gå omkring utan att bry sig om de undrande viskningarna bland mannarna, tills Stubb försiktigt viskade till Flask att Ahab måste ha tillkallat dem för att de skulle bevittna en fotgängarbedrift. Men detta varade inte länge. Kaptenen blev med ens stående och ropade:

”Vad gör ni när ni får syn på en val, karlar?”

”Ropar ut den!” blev det impulsiva svaret från ett tjugotal röster.

”Bra!” skrek Ahab med livligt gillande i tonfallet, då han lade märke till den uppriktiga iver hans oväntade fråga så magnetiskt hade försatt dem i.

”Och vad gör ni därnäst, karlar?”

”Firar en båt och sätter efter den!”

”Och vad sjunger ni när ni ror, karlar?”

”En död val eller en krossad båt!”

För varje högljutt svar upplystes den gamle mannens ansikte av en allt vil­dare och alltmer uppskattande glädje, medan matroserna villrådigt såg på var­andra som om de haft svårt att förstå varför de själva blev så upptända av dessa till synes meningslösa frågor.

Men de blev idel iver igen då Ahab, som nu till hälften vände sig om i sitt borrhål, sträckte upp ena handen och hårt, nästan konvulsiviskt grep om ett vant, riktade sig till dem med följande ord:

”Alla utkikar har redan förut hört mig ge order om en vit val. Men titta hit nu! Ser ni den här spanska gulddublonen?” - Han höll upp ett stort, blän­kande mynt mot solen. ”Den är värd sexton dollar, karlar. Ser ni den? Mr Star­buck, ge mig måkarn där.”

Medan styrmannen hämtade släggan gnuggade Ahab långsamt och utan att säga ett ord guldmyntet mot sitt rockskört liksom för att förhöja dess glans och gnolade under tiden lågt för sig själv, varvid han åstadkom ett ljud som var så underligt dämpat och oartikulerat att det lät som det mekaniska surran­det av hjulen i hans inre kraftcentrum.

Efter att ha tagit emot måkaren av Starbuck gick han bort till stormasten med släggan i ena handen och guldmyntet i den andra och utropade med hög röst: ”Den av er som får sikte på en vithuvad val med fårad panna och krökt käke, den av er som siktar den vithuvade valen med tre hål i styrbords stjärt­flik - jamän, den som siktar den vita valen, han får det här guldmyntet, poj­kar!”

”Hurra! Hurra!” jublade matroserna, medan de viftande med sina sydvästar såg på när Ahab spikade fast guldmyntet vid masten.

”Det är som sagt en vit val”, återtog Ahab och kastade ifrån sig måkaren, ”en vit val. Spärra upp ögonen nu, karlar; håll skarp utkik efter vitt vatten; och ser ni minsta bubbla, så hojta.”

Hela tiden hade Tashtego, Daggoo och Queequeg lyssnat med ännu liv­ligare intresse och förundran än de övriga, och när den fårade pannan och den krökta käken nämndes hade alla tre ryckt till som om det hade gått upp ett ljus för var och en av dem.

”Kapten Ahab”, sade Tashtego, ”den där vita valen måste vara samma en som somliga kallar Moby Dick.”

”Moby Dick?” skrek Ahab. ”Så då känner du till den vita valen, Tash?”

”Svänger han inte lite konstigt med stjärten innan han dyker, sir?” sade gay­headaren tankfullt.

”Och har han inte ett konstigt sprut också”, sade Daggoo, ”väldigt yvigt även för en spermacetival, och väldigt snabbt också, kapten Ahab?”

”Och så han ha ett, två, tre - uj, många järn i sig också, kapten”, skrek Queequeg stammande, ”allihop snedvrickade som en sån här - sån här” - han sökte frenetiskt efter ett ord och vred handen runt runt som om han korkat upp en butelj - ”en sån här - sån här -”.

”Korkskruv!” skrek Ahab. ”Jo, Queequeg, harpunerna sitter kors och tvärs i honom; jo, Daggoo, hans stråle är kraftig som en hel vetekärve och vit som en hög nantucke­tull efter den årliga fårklippningen; och jo, Tashtego, han slår med stjärten som en skörad klyvare i en kastby. Död och djävlar, gossar, det är Moby Dick ni har sett - Moby Dick - Moby Dick!”

”Kapten Ahab”, sade Starbuck, som tillsammans med Stubb och Flask dit­tills hade iakttagit sin överordnade under stigande förvåning men till sist före­föll slagen av en tanke som på något sätt förklarade hela mysteriet. ”Kapten Ahab, jag har hört talas om Moby Dick - för var det inte Moby Dick som klippte av ditt ben?”

”Vem har sagt det?” skrek Ahab men gjorde sedan en paus. ”Jo, Starbuck och ni andra runt omkring, det var Moby Dick som mastade av mig, Moby Dick som gav mig den här döda benstumpen jag står på nu. Jajamän”, vrålade han med en ljudlig, fruktansvärd, djurisk snyftning som en döende älg, ”det var den där fördömda vita valen som kapade mitt ben, gjorde mig till en stackars haltande kält­ring för tid och evighet!” Sedan lyfte han båda armarna mot höjden och ropade under våldsamma förbannelser: ”Men jag ska jaga honom runt Godahoppsudden och runt Kap Horn och runt norska Malström­men och runt helvetets eld, innan jag släpper honom. Och det är för den skull vi har gått ombord, karlar - för att jaga den vita valen på bägge sidorna om land och över hela jordklotet, tills han sprutar svart blod och vältrar runt för sista gången. Vad säger ni, karlar, ska vi skaka hand på det? Ni ser ut att ha det mod som tarvas.”

”Ajaj!” vrålade harpunerarna och matroserna och trängde sig tätare inpå den gamle mannen. ”Skarp utkik efter den vita valen! Och en vass lans för Moby Dick!”

”Gud välsigne er”, halvt snyftade, halvt ropade Ahab. ”Gud välsigne er, kar­lar. Och du, steward - gå och fyll den stora toddykannan. Men vad är du så lång i ansiktet för, mr Starbuck, vill du inte jaga den vita valen; är du inte hågad för Moby Dick?”

”Jag skyggar inte för hans krökta käke och inte för dödens käftar heller, kapten Ahab, om vi träffar på dem under den verksamhet vi bedriver. Men jag är här för att jaga val, inte för att hjälpa min befälhavare att ta hämnd. Hur många fat inbringar din hämnd, även om du lyckas utkräva den, kapten Ahab? Den ger inte stor utdelning på marknaden i Nantucket.”

”Marknaden i Nantucket! Bah! Men kom närmare, Starbuck; du rör dig på ett lite lägre plan. Om pengar är alltings mått och sifferkarlarna har gjort världen till ett väldigt räkenskapskontor genom att omge den med guineas, en på var tredjedels tum, så låt mig då tala om för dig att min hämnd blir rikligen belönad här.”

”Han slår sig för sitt bröst”, viskade Stubb, ”men vad ska det tjäna till? Hörs gör det nog, men det låter ihåligt.”

”Hämnas på ett oskäligt djur”, skrek Starbuck, ”ett djur som angrep dig av blindaste instinkt! Rena vanvettet! Att vara ursinnig på ett oskäligt djur, det kallar jag hädelse, kapten Ahab.”

”Där har vi det igen - du är för småaktig. Alla synliga ting, Starbuck, är bara som masker av papp. Men i varje tilldragelse - i den levande handlingen, den obestridliga bedriften - där sticker nånting okänt och ändå förnuftsmässigt fram en avgjutning av sina drag bakom den oreflekterade masken. Om män­niskan vill slå till, så slå genom masken! Hur kan fången komma ut, om han inte bryter igenom muren? För mig är den vita valen den muren, som har trängt sig tätt inpå mig. Ibland tror jag inte det finns nånting på andra sidan. Men det räcker i alla fall. Han sätter mig på prov; han fyller mig helt och hål­let; jag ser i honom en omåttlig styrka, genomsyrad av en outrannsaklig ill­vilja. Och det är i första hand det outrannsakliga jag hatar; och vare sig den vita valen är verktyget eller själva uppdragsgivaren, ska jag låta mitt hat gå ut över honom. Tala inte med mig om hädelse, karl; jag skulle slå till mot solen själv, om den kränkte mig. För om solen kunde göra det så kunde jag göra det andra, eftersom det alltid finns ett slags rättvisa här och avunden behärskar alla skapade varelser. Men inte ens den rättvisan underkastar jag mig. Vem står då över mig? Sanningen känner inga gränser. Se inte på mig; en enfaldig blick är outhärdligare än onda andars stirrande! Sådärja, du rodnar och blek­nar; min hetta har smält dig till glödande vrede. Men det som sägs i hetta, Starbuck, det tar tillbaka sina egna ord. Det finns människor, vilkas hetsiga yttranden nätt och jämnt är en skymf. Jag menade inte att förolämpa dig. Glöm det. Titta på de fläckiga, gulbruna turkiska kinderna därborta - bilder som lever och andas, målade av solen. De hedniska leoparderna - varelser som varken tänker eller dyrkar nån gud, som lever och söker och inte anger några skäl för det solheta liv de förnimmer! Och besättningen, karl - besätt­ningen! Står de inte allesammans på Ahabs sida när det gäller valen? Titta på Stubb, så han flinar! Och titta på chilenarn därborta, som gapskrattar när han tänker på det! Stå upprätt i en så allsidig storm, det förmår inte ditt skakade unga träd, Starbuck! Och vad är det frågan om? Tänk efter. Det gäller ju bara att ta död på en fisk; inget större kraftprov för Starbuck. Vad är det mer? Från denna enda stackars jakt ska väl inte den bästa lansen på hela Nantucket hålla sig undan, när varenda man för om masten har tagit fram en brynsten? Ah! det är något som lägger band på dig, men nu ser jag att vågen lyfter dig! Tala nu, tala! - Det är din tystnad som talar för dig. (Avsides) Nånting har strömmat ut ur mina vidgade näsborrar, och han har dragit in det i sina lungor. Starbuck är min nu; kan inte motstå mig nu utan att göra myteri.”

”Gud hjälpe mig! Gud hjälpe oss alla!” mumlade Starbuck lågt.

Men i sin glädje över styrmannens motvilliga, tigande samtycke hörde inte Ahab hans olycksbådande vädjan, lika litet som han hörde det låga skrattet från lastrummet, vindens illavarslande dallring i tågvirket eller seglens dova smällar mot masterna då de ett ögonblick slaknade. Ty Starbucks nedslagna ögon lystes ånyo upp av livets motspänstighet; det underjordiska skrattet dog bort; vinden tog i; seglen fylldes; fartyget hävde sig och rullade som förut. Ack, ni förebud och varningar, varför stannar ni inte kvar då ni kommer? Men ni är snarare förutsägelser än varningar, ni skuggor! Och ändå inte så mycket förutsägelser utifrån som bekräftelser på sådant som redan skett i det inre. Ty när det är få yttre impulser som påverkar oss, drivs vi likväl framåt av vårt innerstas nödvändiga förutsättningar.

”Kannan! Kannan!” ropade Ahab.

Han tog emot det bräddfulla tennkärlet, vände sig till harpunerarna och beordrade dem att ta fram sina vapen. Sedan ställde han upp dem framför sig nära ankarspelet med harpunerna i händerna, medan hans tre styrmän stod bredvid honom med sina lansar och det övriga manskapet bildade en ring runt gruppen; ett ögonblick stod han och betraktande forskande varenda man i sin besättning. Men de lågande ögonen mötte hans egna som prärievargar­nas blodsprängda ögon möter ledarvargens, innan han i spetsen för dem rusar iväg i bisonoxens spår, ehuru endast för att falla i indianens dolda försåt.

”Drick och skicka vidare!” ropade han och räckte den tunga, välfyllda kan­nan till den närmaste matrosen. ”Nu ska besättningen ensam dricka. Låt den gå runt! Korta klunkar men långa drag, karlar; den är het som satans hov. Sådärja, nu är det fart på drycken. Den svallar i kroppen på er, glimmar till som ormens tunga i era ögon. Bra gjort; kannan är nästan tom. Nu har den gått laget runt. Ge mig den - här är det ett hål kvar! Så är det med tiden, kar­lar; det bräddfulla livet sväljs ner och försvinner. - Steward, fyll på!

Och hör nu på, mina tappra gossar. Jag har samlat er allihop här vid ankar­spelet. Ni styrmän, ställ er bredvid mig med era lansar; ni harpunerare, stå där med era huggjärn; och ni sjöbussar, slå en ring omkring mig, så jag kan åter­uppliva en gammal fin sedvänja från mina storfiskande fäders tid. Nu karlar, ska ni få se att - Hallå där, pojke, är du äntligen här? Falska mynt kommer inte fortare tillbaka. Ta hit kannan! Den hade varit bräddfull igen, om du inte hade varit Sankt Veits barn - inte en frosskakning till!

Stig fram nu, styrmän! Korsa era lansar framför mig, så jag får röra vid mitt­punkten. Sådärja. Bra!” Med dessa ord sträckte han ut armen och tog tag i de vågrätt utstrålande lansarna där de korsade varandra, men råkade när han gjorde det plötsligt och nervöst skilja dem åt; och under tiden såg han med genomträngande blick från Starbuck till Stubb och från Stubb till Flask. Det var som om han genom någon namnlös inre viljekraft försökt hos dem upp­väcka samma vilda lidelse som hade ackumulerats i hans eget magnetiska livs leidenflaska. De tre styrmännen bävade för hans skarpa, stirrande och mys­tiska blick. Stubb och Flask såg åt sidan; Starbucks ärliga ögon -. ar nedåt­vända.

”Förgäves!” skrek Ahab. ”Men det är kanske lika bra. För hade ni tre en enda gång tagit emot den fulladdade stöten, då hade kanske min egen elek­tricitet förflyktigats. Eller också hade den tagit livet av er. Ni behöver den måhända inte. Ner med lansarna! Och nu, styrmän, utnämner jag er tre till munskänkar åt mina tre hedniska fränder, tre ärans män och ädlingar, mina tappra harpunerare. Går det er ära för när? Såå - när påven själv tvär fötterna på tiggare och använder sin tiara som handkanna? Ack mina goda kardinaler, er egen nedlåtenhet ska tvinga er till det. Jag befaller er inte; ni vill det själva. Kapa era sejsningar och dra ut skaften, harpunerare!”

Under tystnad lydde de tre harpunerarna ordern och stod snart framför honom med de omkring tre fot långa järndelarna på sina harpuner lösgjorda och med hullingarna uppåt.

”Stick mig inte med de där vassa spetsarna! Vänd på dem; vänd dem upp och ner! Vet ni inte var bägarn slutar? Vänd upp skafthålet! Sådärja - och kom nu fram hit, munskänkar. Ta järnen och håll i dem medan jag fyller på!” Han gick långsamt från den ene styrmannen till den andre och fyllde harpun­hylsorna med eldvattnet från tennkannan.

”Nu är ni tre mot tre. Kredensa de mordiska kalkarna! Räck sedan fram dem, ni som nu har ingått detta oupplösliga förbund. Såja, Starbuck, nu är bedriften utförd. Solen väntar på att få stadfästa den med sin nedgång. Drick, harpunerare, drick och svär så här, ni som mannar den dödsbringande val­båtens stäv: Död åt Moby Dick! Och måtte Gud jaga oss alla, om vi inte jagar Moby Dick in i döden!”

De långa, hullingförsedda bägarna höjdes; och under skrän och förbannel­ser över den vita valen tömde alla rommen i ett enda flåsande drag. Starbuck bleknade, vände sig bort och huttrade. Än en gång, den sista, gick den fyllda kannan runt bland de upphetsade mannarna, då Ahab med sin fria hand teck­nade åt dem att skingras och själv drog sig tillbaka till sin kajuta.