44 Sjökortet

 

 

Hade man följt med kapten Ahab ner i hans kajuta efter den stormby som härjade natten efter det att han hade fått sitt uppsåt så tumultua­riskt ratificerat av besättningen, skulle man ha fått se honom gå bort till en kista under häckbalken, ta fram en stor, skrynklig rulle gulnade sjökort och breda ut dem framför sig på sitt i golvet fastskruvade bord. Sedan skulle man ha sett honom sätta sig framför dem och noggrant studera de olika linjer och skuggningar som där mötte hans blick, och med långsam men stadig bly­erts dra ytterligare några kurser över områden som förut var tomma. Emel­lanåt bläddrade han i en hel stapel av gamla loggböcker bredvid sig, där under tidigare resor med olika fartyg sådana årstider och positioner anteck­nats som gav besked om var spermacetivalar hade fångats eller siktats.

Medan han sysslade med detta gungade den tunga tennlampa, som hängde i kedjor över hans huvud, i takt med fartygets rörelser och kastade ständigt skiftande dagrar och skugglinjer över hans fårade panna, tills det nästan såg ut som om någon osynlig penna, medan han själv ritade upp linjer och kurser på de skrynkliga sjökorten, likaså drog linjer och kurser på hans pannas redan fulltecknade sjökort.

Men det var inte bara denna natt som Ahab i sin kajutas ensamhet satt och grubblade över sina kort. De togs fram så gott som varje kväll, och nästan varje kväll suddades några blyertsstreck ut och ersattes med andra. Ty med sjökorten över alla fyra världshaven framför sig sökte sig Ahab fram genom ett virrvarr av strömmar och vattenvirvlar i akt och mening att desto säkrare kunna förverkliga den fixa iden i sitt innersta.

För var och en som inte är så välbekant med leviatans uppträdande kan det synas vara en till det orimliga hopplös uppgift att leta efter ett enda djur i de gränslösa oceanerna på denna planet. Men så verkade det inte för Ahab, som kände till alla tidvatten och strömmar och i enlighet med dem räknade ut vart spermacetivalens föda skulle driva, och som också med ledning av de regel­bundna, fastställda tiderna för valjakten på olika latituder kunde komma fram till skäliga, till visshet gränsande antaganden i fråga om den dag då det var lämpligast att vara på det eller det stället för att söka sitt byte.

Så bestyrkt är i själva verket den periodicitet med vilken spermacetivalen beger sig till bestämda vatten, att många valfångstmän tror att om han nog­grant iakttoges och studerades över hela världen, och om den samlade val­fångstflottans loggböcker under en och samma resa omsorgsfullt jämfördes, så skulle spermacetivalens vandringar i fråga om regelbundenhet befinnas vara jämförliga med sillstimmens eller med svalornas flyttningar. På grund härav har också försök gjorts att utarbeta detaljerade kartor över spermaceti­valens vandringar. * (* Sedan ovanstående skrevs har hypotesen bekräftats i en officiell cirkulärskrivelse, utarbetad av löjtnant Maury vid Nationalobservatoriet i Washington och daterad den 16 april 1851. Av detta cirkulär framgår det att exakt ett sådant sjökort håller på att fär­digställas, och delar av det återges i cirkuläret. ”Detta sjökort indelar världshavet i distrikt, omfattande fem graders latitud och fem graders longitud. Genom vart och ett av dessa distrikt löpa tolv lodräta kolumner för de tolv månaderna; och vågrätt genom distrikten löpa tre rader, en som visar hur många dagar i varje månad som har till­bragts i varje distrikt, och två andra som visa under vilka dagar valar, spermaceti- eller rätvalar, ha iakttagits.”)

När spermacetivalarna, ledda av en osviklig instinkt - eller kanske snarare en hemlig, gudsinspirerad intelligens - för näringstillförselns skull rör sig från det ena området till det andra, simmar de dessutom mestadels i stråk, som man säger, och följer då sin väg längs en given havslinje med sådan exakthet att inget fartyg någonsin med sjökortets hjälp hållit sin kurs med en tiondel av samma precision. Fastän i dessa fall den riktning valen väljer är rak som om den utstakats av en lantmätare, och fastän kursen är strängt begränsad till dess eget ofrånkomligt raka kölvatten, omfattar det godtyckliga stråk, i vilket han vid dessa tillfällen säges simma, vanligen några få sjömil i bredd (mer eller mindre, beroende på om stråket antas utvidga sig eller dras ihop) men sträcker sig aldrig utom synhåll för fartygets masttoppar då det vaksamt glider fram längs denna magiska zon. Kontentan härav är att man under vissa års­tider, inom detta område och utefter denna väg, med stor tillförsikt kan efter­spana vandrande valar.

Följaktligen kunde Ahab inte bara vid bestämda tidpunkter och på väl­kända havsbottnar hoppas möta sitt byte; utan när han korsade vidsträckta vattenområden mellan dessa bottnar kunde han också så skickligt beräkna tid och plats för sin och fartygets närvaro, att han inte ens då var fullständigt utan möjligheter till ett sammanträffande.

Det var emellertid en omständighet som vid första ögonkastet tycktes kom­plicera hans sinnesförvirrade och ändå metodiska plan. Men i verkligheten var det kanske inte så. Fastän de i flock levande spermacetivalarna period­vis uppehåller sig på bestämda områden, kan man ändå inte utgå från att de flockar som ett visst år besöker den och den latituden eller longituden visar sig vara identiskt desamma som påträffades där föregående säsong, ty det finns särskilda och obestridliga fall där motsatsen har befunnits inträffa. Det­samma gäller, låt vara inom snävare gränser, även enslingarna och eremiterna bland de äldre, fullt utvecklade spermacetivalarna. Även om Moby Dick ett tidigare år hade iakttagits till exempel bland Seychellerna i Indiska oceanen eller i Vulkanbukten på den japanska kusten, så följde inte därav att om Pequod besökte någon av dessa platser vid motsvarande tidpunkt året därpå hon med säkerhet skulle möta honom där. Sammalunda med andra närings­rika bottnar, där han ibland hade visat sig. Men alla dessa tycktes blott vara tillfälliga hållplatser och så att säga havsvärdshus, inte hans stadigvarande till­håll. Och när Ahabs utsikter att förverkliga sitt uppsåt tidigare berörts, har hänsyftningar endast gjorts på vilka extra möjligheter han haft utefter vägen, innan han nådde fram till en bestämd tidpunkt eller plats och alla eventuali­teter skulle bli sannolikheter och, som Ahab gärna trodde, varje sannolikhet var näst intill säker. Denna speciella tid och plats förenades i en viss teknisk term - säsongen vid ekvatorn. Ty där och då hade Moby Dick flera år i följd periodiskt setts hålla till i dessa farvatten en tid, liksom solen under sin årliga bana under en bestämd tidrymd uppehåller sig i något av zodiakens tecken. Det var också där som flertalet av de livsfarliga mötena med den vita valen hade ägt rum; där kunde vågorna berätta om hans gärningar; och där fanns också den tragiska plats där den monomane gamle mannen hade funnit det fruktansvärda motivet till sin hämnd. Men med den allsidiga försiktighet och aldrig sviktande vaksamhet, varmed Ahab med hela sin grubbeltyngda själ gick upp i denna fortskridande jakt, kunde han inte tillåta sig att grunda alla sina förhoppningar på ovannämnda väsentliga skäl, hur tilltalande det än vore för dessa förhoppningar, lika litet som han med tanke på sitt ständigt vakna löfte kunde stilla sitt oroliga hjärta så att han uppsköt allt annat sökande.

Nu hade Pequod seglat ut från Nantucket alldeles i början av säsongen vid ekvatorn. Det var därför i det närmaste omöjligt för hennes befälhavare att göra den långa resan söderut, dubblera Kap Horn, sedan tillryggalägga sextio breddgrader och komma till det ekvatoriala Stilla havet i tid för att kryssa där. Alltså måste han invänta påföljande säsong. Likväl hade kanske Pequods allt­för tidiga avresa i hemlighet bestämts av Ahab med hänsyn till just dessa för­hållanden. Som det nu var låg en mellantid om trehundrasextiofem dygn framför honom, en tid som han inte behövde otåligt tillbringa i land utan kunde använda till en mer slumpmässig form av jakt, ifall den vita valen råkade tillbringa sina ferier i vatten som låg långt från hans periodiskt åter­kommande tillhåll och sticka upp sin fårade panna utanför Persiska viken eller i Bengaliska viken eller Kinesiska havet eller i några andra vatten som hemsöktes av hans släkte. Därför kunde måhända monsuner, pamperos, nordvästvindar, harmattaner och passader, vilken vind som helst utom levan­ten och samumen, blåsa Moby Dick in i den slingrande sicksackkurva som beskrevs av Pequods världsomspännande kölvatten.

Men även om så vore - verkar det ändå inte vid lugnt och sansat över­vägande som en helt vansinnig ide att i det vida, oändliga havet en ensam val, även om han påträffades, skulle bli igenkänd av sin jägare likt en vitskäggig mufti i trängseln på Konstantinopels gator? Nej - ty den säreget snövita pan­nan och den lika snövita puckeln på Moby Dick gick inte att ta miste på. ”Och har jag inte märkt den valen”, brukade Ahab muttra för sig själv då han efter att ha studerat sina sjökort till långt efter midnatt åter försjönk i drömmerier, ”märkt honom så att han inte ska undkomma? Hans stora fenor är genom­borrade och har jack som örat på ett vilsekommet får!” Och här fortsatte hans sjuka sinne sitt andlösa lopp tills han blev trött och matt av sitt grubbel och försökte återvinna krafterna i den friska luften på däck. O Gud, vilka kval utstår icke den människa som förtärs av otillfredsställd hämndlystnad! Han sover med knutna händer och vaknar igen med sina egna blodiga naglar inborrade i handflatorna.

Ofta när han nattetid tvingades upp ur sin koj av utmattande och outhärd­ligt livliga drömmar, som fortsatte hans lidelsefulla tankar under dagen, vida­reutvecklade dem som i vanvettig yrsel och virvlade runt med dem i hans överhettade hjärna, tills bultandet av hans hjärta blev till olidlig ångest; när, som det ibland inträffade, den andliga våndan skilde hans väsen från dess grundvalar och det liksom öppnades en avgrund inom honom, ur vilken kluvna eldslågor och blixtar flammade upp och fördömda andar vinkade åt honom att ta språnget ner till dem; när helvetet i hans inre upplät sig under honom - då hördes ett våldsamt skrik över hela fartyget, och Ahab kom med glödande ögon upprusande ur sin privata hytt, som om han hade flytt från en bädd som fattat eld. Ändå var allt detta kanske inte några oemotståndliga symtom på latent svaghet eller fruktan för hans eget beslut, utan snarare klara och tydliga tecken på dess oeftergivlighet. Ty vid sådana tillfällen var den galne Ahab, den vita valens beräknande, oförsonlige och outtröttlige för­följare, den Ahab som hade gått till vila i sin koj, inte samma person som fick honom att skräckslagen flyga upp ur den igen. Den senare var den evigt ver­kande principen eller själen inom honom, som under sömnen, då den för till­fället var skild från det övergripande förnuft som andra gånger använde den som sitt medium eller verktyg, spontant försökte undfly den brännheta när­heten av det vanvett av vilket den just då inte var någon integrerande del. Men som förnuftet inte existerar annat än i förening med själen, måste det i Ahabs fall ha varit så att när han underkastade alla sina tankar och fantasier sitt enda avgörande syfte, detta syfte i sitt ingrodda hat satte sig upp emot gudar och djävlar och tilltvingade sig ett slags autonom och oberoende till­varo, ja, kunde obevekligt leva och brinna medan den vanliga livskraft det var förenat med skräckslagen flydde från sitt objudna och faderlösa foster. Därför var den marterade ande som lyste ur de lekamliga ögonen, då det som såg ut som Ahab kom upprusande ur hans hytt, just då endast ett tomrum, en form­lös somnambul varelse, visserligen en stråle av levande ljus men utan något föremål att ge färg åt och därför i sig själv något av tomma intet. Gud hjälpe dig, gamle man, dina tankar har skapat en annan varelse inom dig. Och den som genom sitt intensiva grubbel förvandlas till en Prometheus - hans hjärta blir för evigt hackat av en gam, och den gamen är själva den varelse han ska­par.