45 Under edlig förpliktelse

 

 

I den mån det finns något av en berättelse i denna bok och den indirekt berör några mycket intressanta och märkvärdiga omständigheter i sperma­cetivalarnas vanor, är första avsnittet av föregående kapitel kanske väl så viktigt som något annat i boken. Men dess egentliga tema behöver ytterligare och mer genomgripande behandling för att kunna rätt förstås och motverka den skepsis som djup okunnighet om hela ämnet kanske väcker hos vissa personer beträffande sanningshalten på ett antal väsentliga punkter.

Jag kommer icke att metodiskt fullgöra denna del av min uppgift utan nöjer mig med att framkalla det önskade intrycket genom att anföra olika exempel jag som valfångare antingen av egen erfarenhet eller genom pålitliga sages­män känner till; och av dessa exempel hoppas jag att den åsyftade slutsatsen helt naturligt följer av sig själv.

För det första. Jag känner personligen till tre fall då en val efter att ha fått en harpun i sig lyckats fullständigt undkomma och efter ett längre mellanskov (i det ena fallet tre år) ånyo har träffats av samma hand och blivit dödad; vilket konstaterats då de båda järnen, märkta med samma ägarmärke, tagits ut ur kroppen. I det fall då det förflöt tre år mellan de båda harpuneringarna - och jag tror att det kanske var något mer än så - råkade den man som kastade dem under tiden följa med ett handelsfartyg på en resa till Afrika, gick i land där, anslöt sig till en forskningsexpedition och trängde långt in i landet, ofta utsatt för hotet av ormar, infödingar, tigrar, dödliga smittämnen och alla andra faror som är förenade med expeditioner till det inre av okända trakter. Under tiden måste även den val han hade harpunerat ha varit ute och rest; tvivels­utan hade den simmat tre varv runt jordklotet och med sina flanker snuddat vid alla Afrikas kuster - ehuru till ingen nytta. Valen och mannen möttes igen, och den ene besegrade den andre. Själv känner jag som sagt till tre liknande fall; i två av dem såg jag valarna harpuneras, och vid det andra anfallet såg jag de båda järnen med respektive ägarmärken ingraverade efteråt tas ut ur den döda fisken. I fallet med de tre åren råkade jag vara i fångstbåten båda gång­erna, den första och den sista, och kände sista gången tydligt igen en stor fläck under valens öga, som jag hade lagt märke till tre år tidigare. Jag säger tre år, men jag är ganska säker på att det var mer än så. Här är alltså tre fall som jag personligen vet är sanna; men jag har hört berättas om många andra fall av sjömän, vilkas trovärdighet på området det inte finns ringaste anled­ning att ifrågasätta.

För det andra. Det är välkänt inom spermacetivalfisket, hur ovetande man än är om den saken i land, att det har funnits flera minnesvärda historiska exempel där en särskild val i havet har känts igen vid olika tidpunkter och på avlägsna platser. Att man lade märke till en sådan val berodde från början inte enbart på kroppsliga egendomligheter som skilde honom från andra valar; ty hur särpräglad i det avseendet en val än kan vara, gör man snart slut på hans egendomligheter genom att döda honom och koka honom till en särskilt vär­defull olja. Nej - orsaken var att en sådan val till följd av olycksaliga erfaren­heter under fisket åtnjöt lika stort anseende för farlighet som låt oss säga Rinaldo Rinaldini, varför de flesta fiskare, när de upptäckte att han slog sina lovar omkring dem ute till havs, nöjde sig med att hälsa honom genom att lyfta handen till sydvästen och underlät att odla någon närmare bekantskap. Precis som fattiga satar i land, som råkar känna igen någon hetlevrad herreman, för­synt och på långt håll betygar honom sin vördnad på gatan för att slippa bli kindpustade för sin förmätenhet, ifall de låtsades vara närmare bekanta.

Men var och en av dessa berömda valar åtnjöt inte bara stor individuell ryktbarhet - för att inte säga världshavsberömmelse - och var inte bara frej­dad under sin livstid för att efter sin död bli odödlig i de historier som drogs i skansarna, utan han tillerkändes också alla de rättigheter, privilegier och utmärkelser som tillkommer ett känt namn; ja, var faktiskt i lika hög grad ett namn som Kambyses eller Caesar. Var det inte så, o Timor-Tom, du ryktbare leviatan, skrovlig som ett isberg, som så länge strök omkring i de indonesiska vattnen med detta namn, och vars ångstråle ofta sågs från Ombais palm­bevuxna strand? Var det inte så, o Nya Zeelands Jack, du skräck för alla segel­fartyg som korsade sina kölvatten i närheten av Tatuerarland? Var det inte så, o Morguan, konung av Japan, vars höga stråle ibland lär ha avtecknat sig som ett snövitt kors mot himlen? Var det inte så, o Don Miguel, du chilenske val, märkt som en gammal sköldpadda med mystiska hieroglyfer på ryggen? Ärligt talat - här är fyra valar, lika välkända för dem som studerar valarnas historia som Marius eller Sulla för den klassiskt bildade.

Men inte nog med detta. Efter att upprepade gånger ha anställt stor för­ödelse bland olika fartygs valbåtar blev Nya Zeelands Jack och Don Miguel slutligen efterspanade, systematiskt förföljda, jagade och dödade av tappra valfångarkaptener, som lättade ankar lika envetet inställda på detta mål som förr i världen kapten Butler, då han genomsökte narragansettindianernas sko­gar, hade satt sig i sinnet att infånga den ökände och mordlystne vilden Anna­won, indiankungen Philips förnämste krigare.

Jag tror inte jag kan hitta något lämpligare ställe än detta för att nämna några saker, som förefaller mig väsentliga när det gäller att i alla avseenden och i tryckt form fastställa sanningshalten i hela historien om den vita valen, och särskilt då katastrofen. Ty detta är ett av de nedslående fall då sanningen kräver väl så starkt stöd som villfarelsen. De flesta landkrabbor är nämligen så okunniga om några av de mest uppenbara och påtagliga märkvärdigheterna här i världen, att de utan antydningar om klara fakta, historiska och andra, rörande valfångsten skulle kunna avfärda Moby Dick som en vidunderlig skröna eller än värre som en motbjudande och olidlig allegori.

För det första. Fastän de flesta människor har vaga och svävande föreställ­ningar om valfiskets generella faror, har de ingenting som liknar en klar och distinkt uppfattning om dessa faror och om hur vanligt förekommande de är. Ett av skälen härtill är kanske att inte en på femtio av de olyckor och förluster av människoliv som inträffar under fiskeriet någonsin kommer till allmän kän­nedom därhemma, hur flyktiga och snart glömda rapporterna än må vara. Tror ni att den arme stackare som kanske i detta ögonblick trasslar in sig i har­punlinan utanför Nya Guineas kust och dras ner till havets botten av den dykande leviatan - tror ni att den stackars mannens namn finns med bland dödsfallen i den tidning ni läser vid frukosten i morgon? Ack nej - ty post­gången är mycket oregelbunden mellan vårt land och Nya Guinea. Har ni uppriktigt sagt hört talas om vad som skulle kunna kallas regelbundna nyhe­ter, direkta eller indirekta, från Nya Guinea? I så fall kan jag tala om för er att under en av de många resor jag företagit till Stilla havet anropade vi trettio olika fartyg, som alla fått vidkännas ett - och i några fall mer än ett - dödsfall som förorsakats av en val, och av vilka tre hade förlorat en hel båt med man och allt. Hushålla för guds skull med era lampor och ljus! Varenda gallon olja ni bränner har kostat åtminstone en droppe människoblod.

För det andra. Folk i land har för all del en obestämd föreställning om att en val är ett jättelikt djur med jättelik styrka. Men när jag angivit något exempel på denna tvåfaldiga jättelikhet för dem, har jag alltid lagt märke till att de lite ironiskt lovordat mig för min skämtsamhet, medan jag vid min själs salighet svär på att jag inte haft större anledning att skämta än Mose när han skrev berättelsen om Egyptens hemsökelser.

Men lyckligtvis kan själva kärnan i det jag här söker bevisa grundas på vitt­nesbörd som är helt oberoende av mina egna. Och den kärnpunkten är att spermacetivalen i vissa fall är tillräckligt stark, slug och ondskefull för att upp­såtligt ramma, totalförstöra och sänka ett stort fartyg; och vad mera är, att spermacetivalen har gjort det.

För det första. År 1820 kryssade fartyget Essex av Nantucket med kapten Pollard som befälhavare i Stilla havet. En dag upptäckte man valblåstar, satte båtarna i sjön och tog upp jakten på en hel flock spermacetivalar. Inom kort var flera valar sårade, då en mycket stor val plötsligt kom undan båtarna, läm­nade flocken och styrde rakt ned mot moderfartyget. Där rände han huvudet mot skrovet och tryckte in det så att fartyget på mindre än ”tio minuter” kant­rade och sjönk med aktern före. Inte minsta brädstump av henne har setts sedan dess. Efter svåra umbäranden nådde en del av besättningen land i sina båtar. Sedan kapten Pollard till sist kommit hem igen, seglade han än en gång ut på Stilla havet som befälhavare på ett annat fartyg, men gudarna kom honom då att förlisa på nytt bland okända klippor och bränningar så att hans fartyg gick under för andra gången; och sedan dess har han avsvurit sig havet och inte utmanat det någon mer gång. Än idag är kapten Pollard bosatt på Nantucket. Jag har träffat Owen Chase, som var förste styrman på Essex då tragedin inträffade; jag har läst hans sakliga och vederhäftiga berättelse; jag har samtalat med hans son - och allt detta på endast några sjömils avstånd från katastrofplatsen.* (*Nedanstående är ett utdrag ur Chases berättelse: ”Alla omständigheter tycktes bestyrka mitt antagande att det var allt annat än slumpen som styrde hans handlingar. Han gjorde med ett kort mellanskov två separata anfall mot fartyget, som båda, att döma av riktningen, voro avsedda att tillfoga oss största möjliga skada, ty de gjordes rakt framifrån och förenade därmed valens och fartygets hastigheter vid sammanstöt­ningen, för vilken verkan exakt de manövrer han gjorde voro nödvändiga. Hans upp­syn var fruktansvärd och tydde på både förbittring och vrede. Han kom direkt från den flock vi strax innan givit oss in i, och där vi hade harpunerat tre av hans följesla­gare, varför det verkade som om han varit upptänd av hämndlystnad för deras lidan­den.” Och vidare: ”1 varje fall övertyga mig omständigheterna i deras helhet, som alla tilldrogo sig inför mina egna ögon och på mig vid tillfället i fråga gjorde intryck av avgjord och beräknande illvilja från valens sida (ehuru åtskilliga detaljer dock redan äro glömda), om att jag har rätt i min uppfattning.”

Här följer hans reflexioner en tid efter det att fartyget övergivits, en mörk natt i en öppen båt, då han nästan misströstade om att hinna fram till en gästvänlig strand. ”Det mörka havet och de svallande vågorna voro platt intet; riskerna för att uppslukas av någon fruktansvärd storm eller vräkas mot dolda klippor verkade jämte alla andra vanliga farhågor knappast värda ett ögonblicks eftertanke; den dystra åsynen av vra­ket och valens ohyggliga uppsyn och hämndlystnad upptogo mina tankar helt och hållet, tills den nya dagen grydde.”

Och på ett annat ställe –kapitel 4. - talar han om ”djurets gåtfulla och dödsbringande angrepp”).

För det andra. Fartyget Union, likaså av Nantucket, gick år 1807 fullständigt förlorat utanför Azorerna genom ett liknande angrepp, men de närmare omständigheterna vid denna katastrof har jag aldrig lyckats få reda på, fastän jag då och då har hört olika valfångstmän anspela på den.

För det tredje. För vidpass aderton eller tjugo år sedan satt kommendör j..., som då hade befälet på en amerikansk kanonbåt av första klassen, och åt middag med några valfångstkaptener ombord på ett fartyg från Nantucket i hamnstaden Oahu på Sandwichöarna. När samtalet kom in på valar behagade kommendören visa sig misstrogen i fråga om den häpnadsväckande styrka som tillskrevs dem av de närvarande yrkesmännen. Han bestred till exempel kategoriskt att någon val kunde törna emot hans stolta kanonbåt så att den toge in så mycket som en fingerborg vatten. Gott och väl, men fortsättning följer. Några veckor efteråt avseglade kommendören med sitt oövervinnliga flytetyg till Valparaiso. Men han hejdades på vägen av en ståtlig spermacetival, som utbad sig några minuters privat samvaro med honom. Denna sam­varo bestod i att han gav kommendörens båt en sådan törn att denne med alla pumpar i funktion satte kurs på närmaste hamn för att kölhala och reparera. Jag är inte vidskeplig, men jag betraktar kommendörens sammanträffande med den valen som ödesbestämt. Blev inte Saulus från Tarsus omvänd från sin otro av en liknande skräckupplevelse? Jag försäkrar att spermacetivalen icke är att skämta med.

Jag hänvisar er nu till von Langsdorffs ”Resor” för en omständighet som är av särskilt intresse för den som skriver detta. Langsdorff deltog, som ni kanske känner till, i den ryske amiralen von Krusensterns berömda världsomsegling i början av innevarande århundrade. Kapten Langsdorff inleder sitt sjuttonde kapitel på följande sätt:

 

Den 13 maj var vårt fartyg klart att avsegla, och nästa dag voro vi ute på öppna havet på väg till Ochotsk. Vädret var klart och vackert men så olidligt kallt att vi voro tvungna att ha på oss våra pälsar. I flera dagar hade vi mycket litet vind; det dröjde ända till den 19:e innan en frisk kuling blåste upp från nordväst. En ovanligt stor val, faktiskt större än fartyget självt, låg snart sagt i vattenbrynet men upptäcktes inte av någon ombord förrän fartyget, som gick för fulla segel, var så tätt inpå honom att det var omöjligt att förhindra en sammanstötning. Vi voro sålunda i den mest överhängande fara, när det jättelika djuret satte upp ryggen och lyfte fartyget minst tre fot över vattnet. Masterna skakade och seglen slogo back, medan vi som befunno oss under däck genast rusade upp, eftersom vi trodde att vi hade gått på ett undervattensgrund; i stället sågo vi vidundret segla bort med största allvar och värdighet. Kapten D’Wolff lät ofördröjligen sätta igång pumparna för att utröna om fartyget tagit någon skada av angreppet, men vi kunde konstatera att det lyckligtvis undkommit alldeles oskatt.

 

Den kapten D’Wolff som här nämns som befälhavare på ifrågavarande fartyg är en man från New England, som efter ett långt och ovanligt äventyrligt liv som sjökapten idag bor i byn Dorchester i närheten av Boston. Jag har äran att vara systerson till honom. Jag har ingående frågat honom om ovanstående passus hos Langsdorff, och han bekräftar vartenda ord. Fartyget var emellertid ingalunda stort - en rysk båt som byggts på den sibiriska kusten och som min morbror köpt, sedan han gjort sig av med det fartyg med vilket han seglat hemifrån.

I en annan alltigenom manlig bok om gammaldags äventyr, likaså späckad med trovärdiga egendomligheter - den reseskildring som skrevs av Lionel Wafer, en av kapten Dampiers gamla vänner - har jag hittat en liten skildring, så lik den jag just har citerat efter Langsdorff, att jag inte kan låta bli att införa den här som ytterligare ett belägg, om nu ett sådant behövs.

Lionel tycks ha varit på väg till ”John Ferdinando” som han kallar det nuva­rande Juan Fernandez. ”På vår väg dit”, skriver han, ”omkring klockan fyra på morgonen, då vi befunno oss vidpass etthundrafemtio leagues från det ame­rikanska fastlandet, kände vårt fartyg en fruktansvärd stöt, som försatte våra mannar i sådan panik att de knappast viss­te var de voro eller vad de skulle tro; men alla började förbereda sig för att dö. Stöten var verkligen både så plötslig och så våldsam att vi togo för givet att fartyget hade grundstött; men när den första bestörtningen lagt sig började vi loda, dock utan att finna något grund. - - - Den plötsliga stöten kom kanonerna att studsa i sina lavetter, och flera besättningsmän kastades ur sina hängkojer. Kapten Davis, som låg med huvudet mot en pistol, vräktes ut ur sin hytt!” Lionel fortsätter sedan med att skylla stöten på ett jordskalv och tycks stödja detta antagande på att ungefär vid samma tidpunkt en jordbävning verkligen anställt stor förödelse längs den spanska kusten. Men mig skulle det icke förvåna, om stöten i mörkret vid denna tidiga morgontimme i själva verket förorsakats av en osedd val, som törnat emot skrovet rakt underifrån.

Jag skulle kunna fortsätta med flera exempel som på ett eller annat sätt kommit till min kännedom, och som påvisar spermacetivalens oerhörda styrka och aggressivitet. I mer än ett fall vet man att han inte bara har jagat de anfallande båtarna tillbaka till moderfartyget utan också förföljt själva fartyget och länge stått emot alla lansar som slungats mot honom från dess däck. Det engelska fartyget Pusie Hall har en historia att berätta om den saken; och vad djurets styrka angår så kan jag bara säga, att det har funnits exempel på att de fångstlinor som fästs vid en flyende spermacetival i vindstilla har återförts till moderfartyget och gjorts fast där, varefter valen bogserat det stora skrovet genom vågorna som en häst drar iväg med en vagn. Vidare har det ofta kon­staterats att om den harpunerade spermacetivalen får tillfälle att samla sig, han då inte gärna handlar i blint raseri utan i den noga övervägda avsikten att förgöra sina förföljare; likaså är det belysande för hans sinnesart att han, när han blir angripen, ofta öppnar gapet och på detta hotfulla sätt håller det upp­spärrat flera minuter i sträck. Men jag får nöja mig med ett enda avslutande exempel, ett anmärkningsvärt och särledes illustrativt sådant, varigenom ingen kan undgå att se, icke endast att den märkligaste händelsen i denna bok bestyrks av klara fakta den dag som idag är, utan även att dessa under­verk (liksom alla underverk) bara är upprepningar från forna dagar så att vi för hundratusende gången kan instämma med Salomo: ”- - - och sker intet nytt under solene.”

På 500-talet efter Kristus levde Prokopios, en kristen domare i Konstantino­pel, vid den tid då Justinianus var kejsare och Belisarius hans fältherre. Som många vet skrev han sin egen tids historia, ett verk som i alla avseenden är av ovanligt värde. Av de bästa auktoriteter har han alltid ansetts som en pålitlig och med överdrifter sparsam historieskrivare, bortsett från några få detaljer som inte alls gäller det avsnitt som här skall beröras.

I sin historia nämner Prokopios nu att under tiden för hans prefektur i Kon­stantinopel ett stort havsvidunder fångades i det närbelägna Propontis eller Marmarasjön, sedan det under en period av mer än femtio år då och då hade förstört fartyg i samma vatten. Ett faktum som i en vederhäftig historisk krö­nika framställs sålunda går det inte gärna att bestrida, och det finns inte heller någon anledning att göra det. Av vilken art detta havsvidunder var uppges inte. Men därför att det förstörde fartyg - och även av andra skäl - måste det ha varit en val, och jag är starkt benägen att gissa på en spermacetival. Jag skall nu tala om varför. I många år trodde jag att spermacetivalen alltid hade varit okänd i Medelhavet och de djupa vatten som står i förbindelse med det. Även nu är jag förvissad om att dessa farvatten inte är, och så länge som världen ser ut som den gör kanske aldrig kan bli, något vanligt tillhåll för detta flocklevande djur. Men senare forskningar har nyligen övertygat mig om att det även i nyare tid har funnits isolerade exempel på att spermacetivalen dykt upp i Medelhavet. Ur pålitlig källa har jag fått veta att en kommendör Davis i brittiska flottan på Barbareskkusten funnit skelettet av en spermaceti­val. När ett örlogsfartyg så lätt passerar genom Dardanellerna, bör även en spermacetival kunna följa samma led från Medelhavet och ut i Propontis.

Såvitt jag förstår finns det i Propontis ingenting av det speciella närings­ämne som kallas brit och utgör rätvalens föda. Men jag har all anledning att tro att den fisk spermacetivalen lever av - olika slag av bläckfisk - håller till på bottnen av detta hav, eftersom stora exemplar, om också ingalunda de största, har påträffats på dess yta. Om man alltså sammanställer dessa fakta och söker dra sina slutsatser av dem, inser man klart och tydligt att enligt all rimlig bevisföring Prokopios’ havsvidunder, som i ett halvt århundrade illa till­tygade en romersk kejsares skepp, med all sannolikhet var en spermacetival.