46 Hypoteser

 

 

Ehuru Ahab, förtärd av sitt hämndlystnads heta eld, i alla sina tankar och handlingar ständigt hade det slutliga infångandet av Moby Dick för ögo­nen, och ehuru han verkade beredd att offra alla andra intressen för denna enda lidelse, var det kanske ändå så att han både till sin natur och av lång erfarenhet var alldeles för hårt bunden av en passionerad valfångares leverne för att totalt åsidosätta det egentliga ändamålet med resan. Eller om så inte var fallet, saknades det åtminstone inte andra motiv som utövade mycket större inflytande på honom. Även med hänsyn till hans monomani vore det kanske alltför spetsfundigt att antyda att hans hämndgirighet gentemot den vita valen i någon mån hade utsträckts till alla spermacetivalar, och att ju fler vidunder han gjorde kål på, desto mer mångfaldigades utsikterna till att varje val han i fortsättningen mötte skulle visa sig vara den hatade individ han jagade. Men även om vissa invändningar kan resas mot en sådan hypotes, så fanns det andra faktorer, som utan att ha direkt samband med hans allt behärskande lidelse, ändå var i stånd att påverka honom.

För att nå sitt mål måste Ahab använda redskap; och av alla redskap som begagnas under månens skugga är människorna de som lättast råkar i olag. Han visste till exempel att hur magnetiskt hans inflytande över Starbuck i vissa avseenden än var, så gällde detta inflytande inte hela den mentala sidan hos mannen, lika litet som fysisk överlägsenhet innebär intellektuellt övertag; ty till det rent andliga står det intellektuella endast i ett slags fysiskt för­hållande. Starbucks kropp och Starbucks undertryckta vilja var Ahabs så länge som Ahab höll sin magnet över Starbucks hjärna; och likväl visste han att trots allt detta förste styrmannen innerst inne avskydde sin kaptens sökande, och att han, bara han kunde, med glädje skulle undandra sig det eller rentav för­hindra det. Det var ju inte omöjligt att en lång tid skulle förflyta innan den vita valen visade sig. Under denna långa tid skulle Starbuck mycket väl kunna återfalla i upproriskhet mot sin kaptens ledarskap, såvida han inte utsattes för några helt ordinära, förtänksamma, rutinmässiga påverkningar. Och inte bara det, utan Ahabs utstuderade galenskap i fråga om Moby Dick yttrade sig ingenstans mer påtagligt än i hans överlägsna känslighet och skarpsinne när det gällde att förutse att jakten för närvarande borde i någon mån befrias från den besynnerliga, fantasifulla ogudaktighet som helt naturligt omgav den; att det fasansfulla med resan måste förvisas till en obestämd bakgrund (ty få människors mod håller stånd mot långvarigt grubbel som inte avlöses av handling); samt att hans befäl och manskap, när de stod på vakt under de långa nattpassen, måste ha något mer närliggande att tänka på än Moby Dick. Ty hur ivrigt och impulsivt den upphetsade besättningen än hade hälsat till­kännagivandet av hans sökande, så är sjömän av alla de slag mer eller mindre nyckfulla och opålitliga - de vistas ju i ostadig väderlek utomhus och insuper dess ombytlighet - och när de engageras för något avlägset och svårupp­nåeligt ändamål tarvas det framför allt, hur löftesrikt i fråga om liv och lidelse det än till slut ter sig, att tillfälliga intressen och arbetsuppgifter kommer emel­lan och håller dem hälsosamt avspända i avvaktan på den slutliga framstöten.

Ahab glömde inte heller en annan sak. Under perioder av stark sinnes­rörelse sätter sig människorna över alla småaktiga hänsyn, men sådana perio­der är kortvariga. Massmänniskans permanenta, medfödda tillstånd är, tänkte Ahab, girigheten. Även förutsatt att den vita valen tillfullo uppeggar min stridslystna besättnings mod och samtidigt som den vidmakthåller stridslusten skapar en viss storsint ridderlighet hos dem, måste de medan de av kärlek till valen sätter efter Moby Dick också få näring för sina mer vardagliga böjelser. Ty inte ens forna tiders högsinta och ridderliga korsfarare nöjde sig med att färdas tvåtusen miles landvägen för att strida för den heliga graven utan att begå inbrott och fickstölder och tillskansa sig andra fromma förmåner utefter vägen. Om de strängt hållits till sitt enda avgörande och romantiska ändamål, skulle alltför många med avsky ha vänt ryggen åt detta ändamål. Jag skall inte beröva mannarna allt hopp om pengar, tänkte Ahab - just det, pengar. Just nu kanske pengar inte betyder något för dem; men bara några månader får gå utan löften om framtida gottgörelse, kommer de innestående pengarna att med ens göra myteri inom dem och bristen på likvida medel att snart lik­videra Ahab.

Även ett annat försiktighetsmått, som mer gällde Ahab personligen, fanns med i bakgrunden. Sedan han, antagligen impulsivt och kanske något för tidigt, hade avslöjat det viktigaste men helt privata syftet med Pequods resa, var Ahab nu fullt medveten om att han indirekt hade blottställt sig för den ovedersägliga beskyllningen för maktintrång; och från såväl moralisk som juridisk synpunkt utan risk för straff kunde besättningen, om den vore hågad för det och i stånd därtill, förvägra honom all framtida lydnad och även med våld ta ifrån honom befälet. Därför måste han naturligtvis ha varit ytterst angelägen om att skydda sig mot blotta antydningen om sådant intrång och mot de tänkbara följderna av att denna misstanke skulle gripa omkring sig. Och detta självförsvar kunde endast utgöras av hans allt dominerande hjärta, hjärna och hand, understödda av en vaksam, hårfint kalkylerande uppmärk­samhet rörande även de flyktigaste atmosfäriska störningar som möjligen kunde påverka hans besättning.

Av alla dessa orsaker, och kanske också andra, alltför analytiska för att här kunna ordagrant anföras, insåg Ahab klart att han i stor utsträckning måste förbli det naturliga och planenliga ändamålet med Pequods resa trogen och iaktta alla vedertagna bruk - och inte bara det utan också tvinga sig själv till att visa hela sitt välbekanta och lidelsefulla intresse för sin yrkesutövning över huvud taget.

Men vare därmed hur som helst - hans röst hördes i varje fall ofta ropa till de tre matroserna i masttopparna och tillhålla dem att hålla skarp utkik och inte underlåta att rapportera ens en tumlare. Denna vaksamhet fick snart sin belöning.