47 Mattvävaren

 

 

Det var en mulen, kvalmig eftermiddag; sjömännen satt slött och hängde på däck eller stod håglöst och stirrade ned i det blyfärgade vattnet. Queequeg och jag var stillsamt sysselsatta med att väva en så kallad ”svärdmatta”, varmed vår valbåt ytterligare skulle najas fast. Hela sce­nen var så stilla och fridfull och ändå på något sätt aningsfylld, och det låg en sådan besvärjelse och fördrömdhet i luften, att varenda en av de tigande mat­roserna tycktes vara helt försjunken i sitt eget osynliga jag.

Jag var medhjälpare eller hantlangare till Queequeg under arbetet på mat­tan. Medan jag trädde inslaget eller väften av märling fram och tillbaka mellan det långa garnet i varpen och använde min egen hand som skyttel, och medan Queequeg stod vid sidan av och om och om igen stack in sitt tunga eksvärd mellan trådarna, lojt blickade ut över vattnet och likgiltigt och tank­löst slog in min väft, låg det en sådan egendomlig drömstämning över fartyget och hela havet, endast avbruten av det dova, regelbundet återkommande lju­det av svärdet, att det tycktes mig som om detta varit tidens egen vävstol och jag själv en skyttel, med vilken ödesgudinnorna mekaniskt vävde och vävde. Där låg de spända trådarna i varpen, underkastade en enda ständigt återkom­mande och oföränderlig rörelse, och denna rörelse var endast tillräcklig för att tillåta andra trådar att korsvis blandas in i dess egna. Denna varp föreföll mig vara nödvändigheten; och här, tänkte jag, hanterar jag min egen skyttel med min egen hand och väver in mitt eget livsöde i dess oföränderliga trådar. Och Queequegs impulsiva, likgiltiga svärd, som ibland träffade väften snett, ibland fel, ibland hårt, ibland slappt, allt eftersom det föll sig, och på grund av den ojämna slagstyrkan skapade motsvarande ojämnhet i vävnadens slutliga utseende - denne vildes svärd, tänkte jag, som till sist formar och fasonerar både varp och väft, detta lättledda, likgiltiga svärd måste vara slumpen - ja, slumpen, den fria viljan och nödvändigheten, på intet sätt oförenliga, de sam­manvävs och samverkar alla. Nödvändighetens raka varp, som inte kan rub­bas från sin ursprungliga ledd, fastän dess ständigt skiftande rörelse egent­ligen syftar till det; den fria viljan, fri nog att sticka in sin skyttel mellan de givna trådarna; och slumpen, vars spel är inskränkt till nödvändighetens räta linjer, och vars rörelser från sidan dirigeras av den fria viljan - slumpen, som sålunda styrs av båda, behärskar också båda i tur och ordning och sätter till slut in den avgörande stöten på händelseutvecklingen.

 

* * *

 

På det sättet hade vi hållit på att väva och väva, då jag ryckte till vid ett ljud så underligt, utdraget och till röstläget vilt och kusligt, att nystanet av fri vilja föll ur min hand och jag stod där och stirrade upp mot molnen, varifrån rösten kom fallande som en vinge. Högt däruppe i tvärsalningen stod den galne gay­headaren Tashtego. Han lutade sig ivrigt fram, och med handen utsträckt som en trollstav fortsatte han med korta och abrupta pauser att ropa. Samma ljud hördes säkerligen i samma ögonblick över alla hav från andra valfångstfartygs lika högt uppklättrade utkikar; men ur endast få av deras lungor kunde det välbekanta gamla ropet ha ekat med samma underbara tonfall som ur india­nen Tashtegos.

”Därborta blåser han! Där! där! där! Han blåser! Han blåser!”

”Var då nånstans?”

”På läsidans låring, vidpass två sjömil härifrån! En hel flock!”

Genast blev det uppståndelse överallt.

Spermacetivalen blåser som en klocka tickar, med samma tillförlitliga och orubbliga regelbundenhet. Och därigenom skiljer valfångarna denna fisk från andra arter av hans släkte.

”Där dyker stjärtarna!” ropade Tashtego ånyo, och valarna försvann.

”Sno på, steward!” skrek Ahab. ”Tiden! Tiden!”

Plattfot rusade ner under däck, kastade en blick på klockan och rapporterade den exakta tiden till Ahab.

Fartyget höll nu undan för vinden och gled sakta rullande fram. Sedan Tashtego rapporterat att valarna dykt och satt kurs mot läsidan, spanade vi med tillförsikt rakt fram för att få se dem dyka upp framför fartygets bog. Ty den enastående slughet spermacetivalen ibland ger prov på, då han dyker med huvudet åt ena sidan och sedan gömd under vattenytan vältrar runt och hastigt simmar åt motsatt håll - denna hans listighet kunde inte vara verksam nu; ty det fanns ingen anledning att tro att den fisk Tashtego sett hade på något sätt blivit skrämd eller alls visste att vi var i närheten. En av de mannar som utsetts till manöverpersonal - det vill säga till dem som inte fått plats i valbåtarna - avlöste nu indianen i stormasttoppen. Sjömännen i fock- och mesanmasterna hade klättrat ned; linbaljorna var på sina platser; dävertarna var utsvängda; storseglet var brassat back, och de tre båtarna gungade över havsytan som tre korgar med havsfänkål över höga klippbranter. På utsidan av relingen höll sig deras ivriga manskap med ena handen fast i räcket, medan ena foten förväntansfullt tog spjärn mot relingen. Så ser den långa raden av en örlogsmans matroser ut då de just står beredda att äntra ett fient­ligt fartyg.

Men i detta kritiska ögonblick hördes det plötsligt ett utrop som drog samt­ligas blickar från valen. Med bestörtning stirrade alla på den dystre Ahab, som var omgiven av fem mörka gestalter som tycktes ha materialiserats ur tomma intet.