50 Ahabs båt och besättning.Fedallah

 

 

”Vem skulle ha trott det, Flask!” utropade Stubb. ”Om jag själv hade bara ett ben så skulle ingen få se mig i en båt, om inte möjligen för att täppa till länshålet med min trätå. Det är ändå en märklig gubbe!”

”Jag tycker inte det är så konstigt i alla fall”, sade Flask. ”Ifall benet hans vore av vid höften vore det ju en annan sak. Det skulle göra honom till inva­lid, men nu har han ena knät och en bra bit av det andra kvar, vet du.”

”Det vet jag inte alls, min lille vän, för jag har aldrig sett honom knäböja.”

 

* * *

 

Bland valkunnigt folk har det ofta diskuterats, huruvida kaptenen på ett val­fångstfartyg med hänsyn till den avgörande betydelse hans liv har för resans framgång gör rätt i att äventyra detta liv under jaktens omedelbara faror. På samma sätt undrade Timur Lenks soldater ofta med tårar i ögonen, om dennes ovärderliga liv borde vedervågas där striden stod som hetast.

Men i Ahabs fall fick frågan en något annan aspekt. Med tanke på att en person med två ben bara är en stapplande stackare i alla farliga situationer, och med tanke på att valjakten alltid är förenad med utomordentligt stora stra­patser, och att varje enskilt moment innebär livsfara - är det under sådana omständigheter klokt att en lemlästad man över huvud taget sätter sig i en jagande valbåt? Rent allmänt måste delägarna i Pequod ha besvarat denna fråga med nej.

Ahab visste mycket väl att hans vänner därhemma inte skulle ha så mycket emot att han gick i en båt under jaktens jämförelsevis ofarliga moment för att vara nära händelsernas centrum och kunna ge sina order personligen. Men att kapten Ahab skulle ha en båt som var enkom avsedd för honom i hans egenskap av befälhavare under jakten - och framför allt att han skulle tilldelas ytterligare fem man som besättning på denna - nog visste han att en så frikostig tanke aldrig föresvävat Pequods redare. Därför hade han inte heller utbett sig någon båtbesättning av dem eller på något sätt antytt sina önskemål i det avseendet. Likväl hade han vidtagit egna mått och steg för detta ändamål. Ända fram till Archys tidigare nämnda upp­täckt hade sjömännen inte förutsett något sådant, ehuru kort efter det att man lämnat hamnen alle man hade avslutat det vanliga arbetet med att göra valbåtarna i ordning för deras uppgift och Ahab något senare då och då hade ägnat sig åt att med egna händer tälja årtullar till vad som troddes vara en av reservbåtarna och likaså att energiskt skära till sådana små träpin­nar, som när harpunlinan rusar ut fästs över gattet i fören. När man iakttog allt detta och även hans iver att lägga ett extra lager presenning i bottnen av båten liksom för att göra den mer motståndskraftig mot trycket av hans spetsiga valbensprotes, för att inte tala om den omsorg han lade ned på att exakt forma den toft eller det krysshult, som det ibland kallas, den horison­tella plankstump i båtens för mot vilken man stöder knät då man slungar sin harpun eller sin lans mot valen; och när det observerades hur ofta han stod uppe i den där båten med sitt enda knä inpassat i den halvcirkelfor­made urholkningen i krysshultet och med timmermannens håljärn grävde ur det litet här och jämnade till det litet där - då hade naturligtvis allt detta väckt både intresse och nyfikenhet. Men nästan alla trodde att dessa omsorgsfulla förberedelser från Ahabs sida vidtogs endast och allenast för den slutliga jakten på Moby Dick, ty han hade ju redan tillkännagivit sin avsikt att jaga detta livsfarliga vidunder i egen person. Men ett sådant anta­gande innebar ingalunda den avlägsnaste misstanke om att någon särskild bemanning var avsedd för just den båten.

Sedan de underordnade fantomerna nu kommit till synes försvann snart all undran som fanns kvar, ty på ett valfångstfartyg försvinner snart all und­ran. Dessutom dyker det då och då upp allt möjligt avskrap av främmande nationalitet ur jordens alla hål och skrymslen för att bemanna dessa fly­tande fribytarskorvar; samtidigt som fartygen själva ofta plockar upp udda och vinddrivna existenser som påträffas skvalpande på öppna havet på plankstumpar, vrakspillror, åror eller i valbåtar, kanoter, förlista japanska djonker och vad som helst, så att Beelsebub själv kunde äntra uppför far­tygssidan och gå ner i kajutan och slå sig i slang med kaptenen utan att det skulle väcka något våldsammare uppseende i skansen.

Men därmed må det vara hur som helst; vad som är säkert är att medan de spöklika underhuggarna snart sällade sig till besättningen, om det också fanns ett visst avstånd emellan dem, så förblev Fedallah med sin hårturban in i det sista ett svårlöst mysterium. Varifrån han kommit till en såpass civilise­rad värld som denna, och med vilket oförklarligt band han snart visade sig vara så förenad med Ahabs säregna livsöde att han rentav hade något halvt förtäckt inflytande, ja, Gud vet om det inte kunde kallas bestämmanderätt över honom - allt detta visste ingen människa. Men det går inte att hyckla likgiltighet i fråga om Fedallah. Han var en sådan där varelse som civiliserade och bofasta människor i den tempererade zonen bara ser i sina drömmar, och även då otydligt, men vilkens vederlikar emellanåt uppträder i de sta­tiska asiatiska samhällena, särskilt på de fjärrorientaliska öarna öster om kon­tinenten - dessa isolerade, uråldriga, oföränderliga länder som även i vår moderna tid bevarar så mycket av den gengångaraktiga ursprungligheten hos jordens primära släktled, då den första människan ännu levde i friskt minne och alla hennes avkomlingar, ovetande om varifrån hon kommit, betraktade varandra som verkliga fantomer och frågade solen och månen varför och för vilket ändamål de blivit skapade; och då enligt Genesis änglarna umgicks med människornas döttrar och även djävlarna, tillägger de apokryfiska rabbi­nerna, hängav sig åt jordiska kärleksförbindelser.