51 Irrstrålen

 

 

Dagar och veckor gick, och under små segel hade den valbensvita Pequod långsamt genomkryssat fyra olika områden: utanför Azo­rerna, utanför Kap Verde-öarna, den så kallade Plattan utanför myn­ningen av Rio de la Platå, och Carrolbottnen, ett outstakat farvatten söder om Sankt Helena.

Det var när vi gled fram i sistnämnda vatten en stilla och månljus natt, då vågorna svepte förbi som rullar av silver och med sitt milda svall skapade något av en silveraktig tystnad - det var en sådan stilla natt en silverskim­rande ångstråle skymtades långt för om bogens vita lödder. Upplyst av månen såg den överjordisk ut, liknade en plymagerad, glittrande gud som steg upp ur havet. Fedallah var den förs­te som ropade ut strålen. Ty månljusa nätter som denna brukade han klättra upp i stormasttoppen och stå på utkik där med samma noggrannhet som om det hade varit mitt på dagen. Men även om hela flockar av valar syntes om natten skulle inte en valfångare på hundra våga sätta ut båtarna efter dem. Då förstår man med vilka känslor sjömännen betraktade denne gamle österlänning, som klamrade sig fast högt däruppe medan hans turban och månen lyste mot samma himmel. Men när han efter att ha tillbragt sina vanliga timmar där i flera nätter utan att ha yttrat ett enda ljud; när efter all denna tystnad hans märkvärdiga röst hördes tillkännage denna silverskimrande, månbelysta stråle, kom alla de sovande sjömännen på fötter som om något bevingat andeväsen hade slagit sig ned i riggen och häl­sat besättningen. ”Där blåser han!” Om så dombasunen ljudit hade de inte kunnat darra mer, och ändå kände de ingen fruktan utan snarare glädje. Ty fastän det var en synnerligen ovanlig timme lät ropet så uppfordrande, så hämningslöst hetsande att nästan varje själ ombord instinktivt ville sätta ut båtarna.

Ahab haltade fram över däcket med snabba, slängande steg och gav order om att bramsegel och röjlar skulle sättas och alla läsegel likaså. Bäste man ombord fick ta rodret. Med varenda masttopp mannad rullade det fullriggade fartyget undan för vinden. Den underligt stegrande och upplyftande effekten av den akterifrån kommande bris som fyllde alla segel kom det glidande, svä­vande däcket att kännas som luft under fötterna, medan Pequod forsade fram som om två motstridiga inflytanden kämpat inom henne - det ena att stiga rakt upp till himlen, det andra att kryssa mot något fjärran mål. Och den som hade sett Ahabs ansikte den natten skulle ha trott att två motsatta impulser stridit även inom honom. Medan hans enda levande ben gav ett livligt genljud på däcket, lät det döda benet som bultandet inifrån en likkista. Den gamle mannen gick som på både liv och död. Men fastän fartyget gjorde god fart och blickarna sköt ut som pilar ur alla spejande ögon, syntes den silverglitt­rande strålen inte till mer den natten. Varenda besättningsman svor på att han hade sett den en gång men inte mer.

Denna midnattsblåst höll redan på att glömmas, då den några dagar senare ropades ut igen vid samma tysta timme; ånyo urskildes den av samtliga, men när man satte segel för att hinna upp den försvann den återigen som om den aldrig funnits till. Och så fortgick det natt efter natt tills ingen brydde sig om att fundera över saken längre. Mystiskt uppstigen i det klara månskenet eller stjärnljuset, vad det nu var, och så borta igen en hel dag eller ett par tre dagar tycktes denna ensamma stråle varje gång avlägsna sig allt längre bort från oss och därmed för alltid fortsätta att gäcka oss.

Med den nedärvda vidskepelsen hos deras släkte och i enlighet med den övernaturlighet som i många avseenden tycktes omge Pequod saknades det inte heller sådana besättningsmän, som tog på sin ed att denna oåtkomliga stråle, närhelst och varhelst den blev synlig, vid hur olika tidpunkter och på hur vitt skilda latituder och longituder, blåstes upp av en och samma val, och att den valen var Moby Dick. En tid rådde det också en känsla av fruktan för den flyktiga synen, som om den förrädiskt lockade oss längre och längre bort för att vidundret sedan skulle kunna göra en helomvändning och till sist slita sönder oss i de avlägsnaste och ödsligaste vatten.

Dessa tillfälliga farhågor, så diffusa men så kusliga, hämtade förunderlig styrka från det paradoxalt lugna och klara vädret, under vars blåa ljuvlighet en del av oss trodde att det doldes en djävulsk förtrollning där vi dag efter dag seglade vidare över vatten så enformigt, så ensligt stilla att det var som om själva rymden, av motvilja mot vårt hämndlystna syfte, tömts på allt liv framför vår urnliknande bog.

Men när vi slutligen styrde ostvart började kapvindarna tjuta runt omkring oss, och vi steg och sjönk på de långa, oroliga svall som bryter sig där. När den valbensbetade Pequod böjde sig för vinden och rasande stångades med de mörka vågorna tills skumflagorna likt skurar av silverspån yrde över hen­nes relingar, då förflyktigades all denna ödsliga livlöshet och avlöstes av syner som var ännu dystrare än de förra.

Tätt intill vår bog pilade underliga skuggor hit och dit, medan de mystiska storskarvarna flög alldeles bakom oss. Varje morgon satt rader av dessa fåglar uppflugna på våra stag och klamrade sig, trots att vi skrek och skränade åt dem, envist fast vid tågvirket, precis som om de tagit vårt fartyg för ett dri­vande, obemannat vrak, dömt till undergång och därför ett lämpligt viloställe för deras hemlösa väsen. Och ständigt lika rolöst hävde sig det svarta havet, hävde och hävde sig som om dess väldiga tidvatten hade varit ett samvete och den stora världssjälen ängslats och våndats över all synd och allt lidande den givit upphov till.

Godahoppsudden, är det inte så du heter? Cabo Tormen­toso, som du kal­lades förr, vore bättre; ty länge vilseledda av den förrädiska tystnad som tidigare åtföljt oss fann vi oss nu utvräkta på detta upprörda hav, där brottsliga varelser, förvandlade till fåglar och fiskar, tycktes vara dömda att simma i evig­het utan någon hamn att tillgå eller slå med vingarna i den svarta luften utan horisont. Men stilla, snövit och oföränderlig, ständigt lyftande sin fjäderlika fontän mot himlen, ständigt vinkande till oss ur fjärran, visade sig tid efter annan den ensamma ångstrålen.

Under de mörka elementens inflytande visade Ahab, ehuru han för tillfället nästan oavlåtligt förde befälet på det genomdränkta och farliga däcket, den dystraste förbehållsamhet och vände sig mer sällan än vanligt till sina styr­män. Under stormiga perioder som dessa, då allting på däck och till väders är surrat, finns det inget annat att göra än att passivt vänta på att stormen skall bedarra. Kaptenen och besättningen blir i själva verket fatalister. Sålunda stod Ahab med sin valbensprotes i det vanliga hålet och med ena handen hårt knuten om ett vant timme efter timme och höll blicken riktad mot lovart, medan byar av isbark eller snö sånär fick hans ögonfransar att klibba ihop. Under tiden stod besättningen, som drivits bort från främre delen av fartyget av de vådliga sjöar som spolade in över bogen, i en lång rad längs relingarna midskepps; och för att bättre kunna skydda sig mot störtsjöarna hade varje man surrat fast sig vid relingen med ett slags pålstek, i vilken han svängde som i en uppknäppt livrem. Få eller inga ord yttrades; och liksom bemannat med målade vaxdockor plöjde det tysta skeppet dag efter dag fram genom de sataniska vågornas galna och ystra lek. Om natten rådde samma tystnad från männens sida inför oceanens tjut; fortfarande mållösa hängde mannarna i sina surrningar; fortfarande utan ett ord höll Ahab stånd mot stormen. Inte ens när hans uttröttade kropp tycktes kräva vila övervägde han att söka den vilan i sin koj. Starbuck kunde aldrig glömma uppsynen hos den gamle mannen, då han en natt gick ner i kajutan för att kasta ett öga på barometern och då såg honom med slutna ögon sitta rakt upp och ned i sin i golvet fastskruvade stol, medan regnet och den halvsmälta isbarken från det oväder han nyss hade undsluppit sakta droppade från hatten och oljerocken som han ännu inte tagit av sig. På bordet bredvid honom låg utbredd en av de kartor över tidvatten och strömmar som tidigare har berörts. Lyktan hängde alltjämt i hans hårt knutna hand. Fastän kroppen satt upprätt var huvudet bakåtböjt, så att de slutna ögonen var riktade mot nålen i den skvallerkompass som gungade i en bjälke i taket. * (* Kompassen i kajutan kallas skvallerkompass, därför att kaptenen under däck kan hålla sig underrättad om fartygets kurs utan att gå upp till kompassen vid rodret.)

Fruktansvärde gubbe! tänkte Starbuck med en rysning. Sova i den här stor­men kan du, men blicken håller du stadigt fäst på ditt mål.