52 Albatrossen
Sydost om Godahoppsudden, utanför de avlägsna Crozetöarna, ett givande kryssningsområde för dem som jagar rätval, dök ett segel upp föröver - The Goney eller Albatrossen. Medan hon långsamt kom närmare kunde jag från min upphöjda ställning i fockmasttoppen noggrant följa denna för en novis inom världshavsfiskeriet så märkliga syn - en valfångare till havs, som länge varit hemifrån.
Som om vågorna hade varit valkare var fartyget urblekt som skelettet av en strandad valross. Nedför hennes sidor var det spöklika skrovet räfflat av långa strimmor av rödaktig rost, medan spirorna och riggen liknade tjocka trädgrenar, överdragna med rimfrost. Endast underseglen var satta. En hisklig syn utgjorde hennes långskäggiga utkikar i de tre masttopparna. De såg ut att vara klädda i djurhudar, så trasiga och lappade var de persedlar som hade överlevt närmare fyra års seglats. Stående i järnringar, som var fastgjorda vid masten, svängde och svajade de över ett bottenlöst hav; och fastän vi sex män uppe i luften, då fartyget sakta gled tätt förbi vår akter, kom så nära varandra att vi nästan kunde ha tagit ett språng från det ena skeppets masttoppar till det andras, såg dessa härjade fiskare visserligen vänligt på oss då de passerade men sade inte ett ord till våra egna utkikar, när prejningsropet hördes nerifrån halvdäck.
”Skepp ohoj! Har ni sett den vita valen?”
Men när den främmande kaptenen lutade sig över den bleka relingen och just skulle sätta sin ropare till munnen, bar det sig inte bättre än att han tappade den i havet; och som vinden nu friskade i sökte han förgäves göra sig hörd utan den. Under tiden ökade oavlåtligt avståndet mellan fartygen. Medan Pequods besättning under allmän tystnad på olika sätt visade att de lagt märke till den olycksbådande händelsen, då den vita valens namn nämnts för ett annat fartyg, stod Ahab ett ögonblick handfallen; det verkade nästan som om han velat sätta ut en båt och borda det främmande fartyget, om inte den tilltagande vinden hade hindrat det. Men sedan drog han fördel av sin position i lovart, lyfte sin ropare igen och hojtade ljudligt, eftersom han av det andra fartygets utseende förstod att det hörde hemma i Nantucket och var på väg hem: ”Ohoj där! Det här är Pequod, som är på världsomsegling! Hälsa dem därhemma att de hädanefter adresserar alla brev till Stilla havet, och är jag inte hemma igen om tre år, så säg åt dem att adressera dem till -”.
I samma ögonblick korsade de båda kölvattnen varandra, och enligt sina underliga vanor började de stim av småfisk som i flera dagar fridsamt simmat bredvid oss med till synes rysande fenor vika undan och i stället formera sig utefter det främmande fartygets sidor. Även om Ahab under sitt ständiga resande ofta måste ha iakttagit liknande fenomen, så får rena bagateller sin särskilda innebörd för alla människor med fixa ideér.
”Jaså, ni simmar bort från mig?” mumlade Ahab och blickade ner i vattnet. Det tycktes inte ligga så mycket i dessa ord, men röstläget avslöjade mer av djupt och ohjälpligt svårmod än den sinnessjuke gamle mannen någonsin tidigare visat. Men så vände han sig till rorgängaren, som dittills hållit skeppet dikt bidevind för att minska farten, och röt med sin gamla lejonröst: ”Ror i lovart! Nu seglar vi jorden runt!”
Jorden runt! Det finns mycket som väcker stolthet i det uttrycket; men vart leder egentligen all denna världsomsegling? Endast genom otaliga faror tillbaka till samma punkt vi lagt ut ifrån, och där de som vi lämnat kvar i trygghet hela tiden befunnit sig före oss.
Om hela världen vore ett ändlöst slättland och vi genom att segla ostvart ständigt tillryggalade nya avstånd och finge se ljuvligare och sällsammare syner än Kykladerna eller Salomonöarna, då vore seglatsen meningsfull. Men när vi jagar efter de fjärran mysterier vi drömmer om eller i kval och vånda förföljer den djävulska fantom, som tid efter annan simmar framför alla mänskliga sinnen - när vi jagar efter sådant runt hela vårt klot, då leder det oss antingen in i meningslösa irrgångar eller lämnar oss förolyckade på halva vägen.