56 Om mindre felaktiga bilder av valar och sannfärdiga framställningar av valjakt

 

 

I samband med de grovt missvisande bilderna av valar är jag starkt frestad att här gå in på de ännu monstruösare skildringar av dem som återfinnes i vissa böcker, både äldre och nyare, särskilt hos Plinius, Purchas, Hakluyt, Harris, Cuvier och andra. Men jag avstår från detta.

Jag känner endast till fyra publicerade teckningar av den stora spermaceti­valen - Colnetts, Huggins’, Frédéric Cuviers och Beales. I det föregående kapitlet har Colnett och Cuvier berörts. Huggins’ avbildning är vida bättre än deras, men Beales är den ojämförligt bästa. Alla Beales teckningar av denna val är bra, utom den mellersta figuren på den bild av tre valar i olika positio­ner som pryder hans andra kapitel. Hans frontespis, båtar som anfaller sper­macetivalar, är utan tvivel avsedd att väcka artig skepsis hos vissa salongshjäl­tar, men är annars beundransvärt riktig och verklighetstrogen. Några av bilderna av spermacetivalen hos J. Ross Browne är ganska korrekt ritade, men de är bedrövligt illa graverade, vilket dock inte är hans fel.

Av rätvalen finns de bästa konturteckningarna hos Scoresby; men de är utförda i för liten skala för att ge det önskvärda intrycket. Han har bara en bild av valfångst, och det är en beklagansvärd brist, därför att det blott är av väl­gjorda sådana bilder man kan göra sig en någorlunda riktig föreställning om den levande valen så som han ses av sina jägare.

Men på det hela taget är de finaste, om också inte i varje detalj korrektaste, framställningar av valar och valjakt som över huvud taget kan påträffas två stora franska gravyrer av en viss Garneray. De föreställer angrepp på respek­tive spermacetival och rätval. På den första gravyren är en mäktig spermace­tival avbildad i hela sitt majestät, uppstigen under valbåten från oceanens djup och högt lyftande på sin rygg de eländiga spillrorna av den krossade far­kosten. Båtens stäv är delvis oskadad och framställes som krängande på vidundrets rygg; och stående i denna stäv skymtar ett enda hisnande ögon­blick, halvt dold av valens kokheta ångstråle, en roddare som just står i begrepp att störta sig liksom utför en brant. Händelseförloppet i hela scenen är underbart riktigt och realistiskt. Den halvtomma linbaljan flyter på det vit­fradgande vattnet; träskaften till några bortsköljda harpuner guppar på sned­den; de simmande besättningsmännens huvuden skymtar runt omkring valen med växlande uttryck av skräck i anletsdragen; och på avstånd styr moder­fartyget med den svarta stormhimlen som bakgrund ner mot olycksplatsen. Allvarliga fel i de anatomiska detaljerna kan måhända påträffas hos denna val, men de må förbigås här därför att jag inte för mitt liv skulle kunna åstad­komma en lika bra teckning själv.

På den andra gravyren håller båten på att lägga sig långsides med den av långhals översållade sidan av en stor rätval, som vältrar sitt svarta, algbevuxna skrov i havet likt ett mossigt skred från de patagoniska strandklipporna. Hans ångstrålar är raka, starka och svarta som sot, så att man av all denna rök ur skorstenen skulle tro att det tillagades en riklig kvällsvard i det stora innan­dömet därunder. Sjöfåglar pickar i sig de små krabbor, snäckor och andra havets sötsaker och makaroner som rätvalen ibland för med sig på sin för­därvbringande rygg. Och hela tiden rusar den tjockläppade leviatan fram genom vattnet, lämnar massor med fradgande vit ostmassa efter sig i kölvatt­net och kommer den lätta båten att kränga i svallvågorna likt en jolle som kommit för nära skovelhjulen på en oceanångare. Förgrunden är alltså i våld­samt uppror; men därbakom utbreder sig med beundransvärd artistisk kon­trastverkan den spegelblanka ytan av ett stillnat hav, det maktlösa fartygets slappt hängande segel och den orörliga kroppen av en död val, en erövrad fästning med segrarens flagga slokande från den vallans som stötts in i sprut­hålet.

Vem konstnären Garneray är - eller var - vet jag inte. Men jag satsar mitt liv på att han antingen var praktiskt förtrogen med sitt ämne eller skickligt instruerad av någon erfaren fångstman. Fransmännen har fallenhet för att måla dramatiska scener. Gå och beskåda alla tavlor i hela Europa, och var fin­ner du ett sådant galleri av livfull och naturtrogen dramatik på målarduk som i triumfsalen i Versailles, där besökaren huller om buller banar sig väg genom en hel serie av Frankrikes stora fältslag; där varje svärd eller värja flammar som en glimt av norrskenet; och där hela raden av väpnade kungar och kej­sare drar förbi som en anfallsvåg av krönta kentaurer? Garnerays målningar av dessa sjöslag vore långtifrån oförtjänta av en plats i det galleriet.

Fransmännens naturliga fallenhet för att fånga det pittoreska hos saker och ting framgår särskilt tydligt av de målningar och gravyrer de har av sina val­fångstscener. Trots att de inte har en tiondel av engelsmännens erfarenhet av valfiske och inte ens en tusendel av amerikanernas har de likväl skänkt båda nationerna de enda fulländade framställningar som återger det väsentliga i valjakten. De engelska och amerikanska tecknarna av valmotiv tycks däremot mestadels nöja sig med att presentera motivens yttre konturer som till exem­pel valens intetsägande profil, vilket vad den pittoreska effekten beträffar är ungefär detsamma som att teckna profilen av en pyramid. Till och med Sco­resby, den med rätta frejdade rätvalfångaren, övergår efter att ha givit oss ett livlöst porträtt i helfigur av grönlandsvalen och tre, fyra utsökta miniatyrer av narvalar och tumlare till att undfägna oss med en hel svit klassiska stålstick av båtshakar, hackknivar och draggar och därefter med en Leeuwenhoeks mik­roskopiska energi för en huttrande värld framlägga nittiosex faksimiler av för­storade arktiska snökristaller. Jag vill på intet sätt förringa denne förträfflige sjöfarare (jag ser i honom en vördnadsvärd veteran), men på ett så viktigt område var det förvisso ett förbiseende att icke ha försett varje kristall med ett edligt intyg, framlagt inför en fredsdomare på Grönland.

Förutom de fina gravyrerna av Garneray finns det ytterligare två anmärk­ningsvärda franska stålstick av någon som tecknar sig ”H. Durand”. Det ena av dem har visserligen föga med vårt nuvarande syfte att göra men förtjänar ändå att nämnas av andra orsaker. Det föreställer en fridfull eftermiddagsscen i Stilla havets övärld; ett franskt valfångstfartyg ligger för ankar i vindstilla nära land och tar i lugn och ro ombord färskvatten; fartygets halade segel och pal­mernas långa grenar i bakgrunden hänger slaka i den vindlösa luften. Med mycket fin verkan framställes här de hårdföra fångstmännen under ett av sina få mellanskov av orientalisk ro. Det andra sticket är av helt annan karaktär. Fartyget har drejat bi ute på öppna havet, i själva centrum av leviataniskt liv, med en rätval långsides; skrovet, där man just håller på att flänsa, ligger förtöjt vid vidundret som vid en kaj; och en båt, som brådskande lägger ut från denna scen av liv och rörelse, är på väg att ta upp jakten på några valar långt borta. Harpunerna och lansarna ligger klara för användning, och tre roddare håller på att sätta masten i dess hål, medan en plötslig sjöhävning lyfter den lilla farkosten halvvägs upp ur vattnet som när en häst stegrar sig. Från far­tyget stiger röken från den mödosamma valkokningen upp som röken över en by med smedjor; och i lovart närmar sig ett svart moln med förebud om blåst och regn och tycks påskynda de idoga sjömännens verksamhet.