57 Om valar i olja, i tänder, i trä, i järnplåt, i sten, i berg, i stjärnor

 

 

På Tower Hill, utefter vägen till Londons dockor, har ni kanske sett en vanför tiggare (en kedger, som sjöfolk säger), som håller en målad trä­skiva framför sig, föreställande den tragiska händelse då han miste sitt ben. Det finns tre valar och tre båtar på tavlan; och en av båtarna - som före­ges innehålla det saknade benet i hela dess ursprungliga tillstånd - håller just på att krossas mellan käkarna på den främsta valen. I tio års tid, så berättas det, har den här mannen hållit upp sin tavla och visat sitt träben för en miss­trogen allmänhet. Men nu är tiden för hans upprättelse kommen. Hans tre valar är minst lika goda som andra valar som har förevisats i Wapping; och hans träben är otvivelaktigt ett sådant som förekommer på vilket västerländskt militärsjukhus som helst. Men fastän han för alltid måste stödja sig på den där protesen, så säger den stackars valfångstmannen inte ett ord om träben utan står där bara med nedslagna ögon och betraktar sorgset sin amputation.

Längs hela Stilla havet och likaså på Nantucket, i New Bedford och Sag Harbor träffar man på livfulla bilder av valar och valfångst, inristade av fångst­männen själva på tänder från spermacetivalen eller på damernas planschetter av rätvalens barder eller på andra scrimshander-artiklar, som valfångarna själva kallar alla de små troskyldiga föremål de mödosamt karvar ut ur råma­terialet på sina lediga stunder ute till havs. En del av dem har små lådor med verktyg som påminner om tandläkarinstrument, speciellt avsedda för detta finsnideri. Men vanligen arbetar de bara med sina fällknivar; och med detta sjömannens nästan allsmäktiga verktyg förfärdigar de med sjöfararens fantasi allt vad man kan önska sig.

Långvarig förvisning från kristenhet och civilisation försätter oundvikligen människan tillbaka till den situation där Gud en gång placerade henne, med andra ord till det så kallade naturtillståndet. Den sannskyldige valjägaren är lika mycket vilde som en irokes. Själv är jag också vilde, skyldig endast kan­nibalernas konung tro och lydnad och när som helst beredd att göra uppror mot honom.

Ett av vildens särskilda kännetecken, då han är för sig själv, är hans ena­stående tålamod och hantverksskicklighet. En gammal hawaiisk stridsklubba eller spjutpaddel är med sin mångfald av omsorgsfullt gjorda sniderier en lika stor seger för den mänskliga uthålligheten som en latinsk ordbok. Ty detta fantastiskt invecklade spetsmönster i trä har åstadkommits med enbart en haj­tand eller en skärva av ett snäckskal; och det har tagit åratal av träget arbete.

Likadant som med den hawaiiske vilden är det med den vite sjömans­vilden. Med samma märkliga tålamod och med samma hajtand - sin stackars fällkniv - snidar han ett föremål i ben, inte lika konstnärligt men lika rikt mönstrat och utsirat som den grekiske vilden Achilleus’ sköld och lika brädd­fullt av barbarisk anda och suggestivitet som den fine gamle tyske vilden Albrecht Dürers träsnitt.

Valar av trä, i profil utskurna ur små mörka skivor av Söderhavets ädla vrak­spillror, träffar man ofta på i skansarna på amerikanska valfångstfartyg. En del av dem är gjorda med stor noggrannhet.

På vissa hus med sadeltak på landsbygden ser man i stjärten upphängda mässingsvalar som portklappar på ytterdörren. När portvakten är sömnig torde den städhuvade valen vara bäst. Men dessa knackande valar är sällan särskilt verklighetstrogna. Och på tornspirorna till vissa gammalmodiga kyrkor ser man valar av järnplåt som satts upp där som vindflöjlar; men de sit­ter så högt uppe och är dessutom för alla syften och avsikter så försedda med skylten ”Får ej vidröras” att man inte kan undersöka dem tillräckligt noga för att kunna avgöra deras förtjänster.

I steniga och kuperade trakter av världen, där massor av stenblock ligger utströdda i fantastiska formationer på slätten nedanför de höga, förvittrade klipporna, upptäcker man ofta något som ser ut som petrifierade former av leviatan, delvis nedsjunkna i gräset, som en blåsig dag bryter sig emot dem i ett svall av gröna vågor.

Och i bergiga områden, där resenären ständigt omges av amfiteatraliskt lig­gande höjder, uppfångar man här och där från någon fördelaktig utsiktspunkt en flyktig skymt av de valprofiler som framträder bland bergskammarnas våg­linjer. Men man måste vara en fullfjädrad fångstman för att lägga märke till dessa profiler; och inte bara det, utan om man vill återvända till en sådan utsikt måste man försiktigtvis notera den exakta korsningen av latitud och longitud på sin första rastplats, ty sådana observationer av bergen är så slumpartade att det annars förutsätter ett mödosamt letande innan man hittar tillbaka till den föregående utsiktspunkten. Det är som med Salomonöarna, som alltjämt är okänt land, fastän den pipkragade Mendaña en gång satte sin fot på dem och gamle Figueroa skildrade dem i krönikeform.

När man är tillräckligt fylld och upplyft av sitt ämne kan man inte heller undgå att skönja stora valar på stjärnhimlen, liksom båtar som förföljer dem; precis som de orientaliska folken, uppfyllda av tankar på krig, såg arméer inbegripna i strid bland molnen. Högt uppe i norr har jag själv jagat leviatan flera varv runt polen, underkastad kretsloppet av de ljuspunkter som först fick honom att framträda. Och under den skimrande antarktiska himlen har jag gått ombord på Skeppet Argo och anslutit mig till jakten på den stjärnströdda Valfisken långt bortom Lilla vattenormens och Flygfiskens yttersta gränser.

Med fregattankaren till munlag och knippen av harpuner till sporrar önskar jag att jag kunde bestiga den valen och spränga uppför den översta himlen för att få se, om sagornas och myternas rymd med alla sina oräkneliga tält verk­ligen utbreder sig bortom min jordiska syn!