58 Brit

 

 

Stävande i nordostlig riktning från Crozetöarna kom vi in på vidsträckta områden av brit, den finfördelade gula substans som rätvalen i stor utsträckning lever av. Mil efter mil böljade den omkring oss, så att det var som om vi hade seglat genom oändliga fält av moget, gyllene vete.

På den andra dagen iakttogs flera rätvalar, som fredade för att angripas av en spermacetivalfångare som Pequod lojt och med öppna gap simmade genom all denna brit, vilken fastnade i fibrer och fransar på de underbara spjälgardinerna i deras munnar och på så sätt avskildes från vattnet som silade ut i mungiporna.

Likt morgontidiga slåtterkarlar, som sida vid sida långsamt låter sina liar svepa genom de sanka ängarnas höga, fuktiga gräs, så strök även dessa vidunder fram med ett egendomligt frasande och skärande ljud och lämnade ändlösa stråk av blått efter sig i det gula havet. * (* Den del av havet som bland valfångare är bekant under namnet ”Brasilianska ban­karna” kallas inte så av samma anledning som Newfoundlandsbankama, nämligen därför att det finns grund och lodbart vatten där, utan på grund av det säregna, ängs­liknande utseende som orsakas av de väldiga bälten av brit som ständigt flyter omkring på dessa latituder, där rätvalen ofta jagas.)

Men det var endast det ljud de åstadkom då de skar igenom brit’en som ledde tanken till slåtterkarlar. Sedda från masttopparna, i synnerhet då de stan­nade upp och låg stilla en stund, liknade deras stora svarta kroppar snarare liv­lösa klippor än någonting annat. Och liksom främlingen på de vidsträckta jakt­markerna i Indien ibland på avstånd passerar vilande elefanter i gräset utan att inse vad de är och därför tar dem för kala, mörka upphöjningar i marken - pre­cis likadant är det ofta med den som för första gången skådar detta släkte av havets leviatan. Och även när djuren slutligen känns igen, har man på grund av deras ofantliga storlek mycket svårt att tro att sådana oformliga kolosser kan vara besjälade av samma slags liv som finns hos en hund eller en häst.

För övrigt kan man i andra avseenden knappast betrakta havsdjupets var­elser med samma känslor som kustens. Ty även om äldre naturforskare har hävdat att alla varelser på land har sin motsvarighet i havet, och även om detta rent generellt kan stämma, måste man dock när det gäller enskilda fall fråga sig var oceanen till exempel kan uppvisa en fisk som till sin sinnesart motsvarar den kloka och vänliga hunden. Endast den allmänt avskydda hajen kan generiskt sett sägas ha en viss likhet med denna.

Men fastän havens invånare av landkrabbor i allmänhet alltid har betraktats med obeskrivlig motvilja och avsky; fastän vi vet att havet är ett evigt terra incognita, varför Columbus behövde segla över oräkneliga okända världar för att upptäcka sin enda ytligt liggande västliga värld; fastän de ojämförligt hemskaste av alla katastrofer ständigt och godtyckligt har drabbat tiotusentals och hundratusentals av dem som färdats på vattnet; och fastän blott ett ögon­blicks eftertanke säger oss att hur mycket den lilla människan än må yvas över sitt kunnande och sin skicklighet, och hur mycket denna kunskap och skicklighet än må tillväxa i en gynnsam framtid - så kommer ändå havet för tid och evighet, ända till domedags otta, att kränka och mörda människan och smula sönder den starkaste och ståtligaste fregatt hon kan bygga. Men just därför att dessa förnimmelser ständigt återupprepats har människan förlorat den känsla av fasa som ursprungligen varit förenad med havet.

Den första båt vi läser om flöt på en ocean, som med portugisisk hämnd­lystnad hade förintat en hel värld utan att lämna så mycket som en änka kvar. Men samma ocean vältrar fortfarande, och samma ocean tillintetgjorde de skepp som förliste förra året. Ja, dåraktiga dödliga, Noas syndaflod har ännu inte sjunkit undan utan täcker alltjämt två tredjedelar av vår sköna värld.

På vilket sätt skiljer sig hav och land, så att ett underverk på det ena inte är något underverk på det andra? En övernaturlig förfäran drabbade hebréerna, då jorden öppnade sig under Koras och hans följeslagares fötter och upp­slukade dem för alltid; men ingen nutida sol går ned utan att havet på samma sätt uppslukar fartyg och besättningar.

Men havet är inte bara ett plågoris för människan, som är en främling för det, utan det är också ett plågoris för sin egen avkomma; värre än den per­siske värd som mördade sina egna gäster sparar det inte ens de varelser det självt har framfött. Likt en vild tigrinna, som kastar sig av och an i djungeln så att hon ligger ihjäl sina egna ungar, så vräker havet även de största valar mot klipporna och lämnar dem där sida vid sida med de sönderslagna skepps­vraken. Ingen barmhärtighet, ingen annan makt än dess egen lägger band på det. Flämtande och frustande som en obändig stridshäst, som blivit av med sin ryttare, betvingar den herrelösa oceanen jordklotet.

Tänk på havets förslagenhet - hur dess mest fruktade varelser glider fram under vattnet, mestadels osynliga och förrädiskt dolda under de finaste nyan­ser av azurblått. Tänk också på den djävulska glansen och skönheten hos många av dess mest skoningslösa släkten, till exempel den utsökt smidiga kroppsformen hos vissa arter av haj. Tänk vidare på havets allmänna kanni­balism - hur alla dessa varelser lever på varandra och fortsätter ett evigt krig alltsedan världens begynnelse.

Tänk på allt detta; och övergå sedan till den gröna, blida och fogliga jorden. Tänk på dem båda, på hav och land; och finner du inte då en underlig över­ensstämmelse med någonting inom dig själv? Ty liksom den skräckinjagande oceanen omger den grönskande jorden, finns det i människans själ ett isolerat Tahiti, fullt av frid och glädje men omvärvt av det endast till hälften kända livets alla fasor. Gud bevare dig! Lägg inte ut från den ön, ty du kan aldrig återvända!