60 Harpunlinan

 

 

Med hänsyn till den valfångstscen som snart skall skildras, men också för att skapa bättre förståelse för alla liknande scener som framställs på andra ställen, skall jag här tala om den magiska, ibland fruktans­värda harpunlinan.

Den lina som ursprungligen begagnades i fiskeriet var av bästa hampa, lätt fuktad med tjära men inte impregnerad därmed som fallet är med ordinärt tågvirke. Ty medan tjäran, använd på vanligt sätt, gör hampan smidigare för repslagaren och även tågvirket som sådant lämpligare för sjömannen att han­tera för sedvanliga ändamål till sjöss, skulle likväl den vanliga kvantiteten inte bara göra harpunlinan alltför styv för att uppskjutas så noggrant som här tar­vas; utan som de flesta sjömän börjar inse ökar tjäran i allmänhet på intet sätt tågvirkets hållbarhet och styrka, hur mycket den än bidrar till dess täthet och glänsande yta.

På senare år har manillan i det amerikanska valfisket nästan fullständigt sla­git ut hampan som material för harpunlinor; ty fastän den inte är lika hållbar som hampa är den starkare och på samma gång mycket mjukare och mer elastisk, vartill kommer att den - eftersom det är estetik i allting - är mycket vackrare och mer passande för båten än hampa. Hampan är en brunhyad, mörk gynnare, ett slags indian, medan manillan ter sig som en gyllenblond tjerkess.

Harpunlinan är endast två tredjedels tum tjock. Vid första påseendet skulle man inte tro att den vore så stark som den faktiskt är. Genom försök har det konstaterats att var och en av dess femtioen trådar håller för en tyngd av ett­hundratjugo skålpund, vilket innebär att hela repet tål en belastning av när­mare tre ton. Den vanliga spermacetivallinan mäter något över tvåhundra famnar i längd. Akterut i båten ligger den i spiral uppskjuten i sin balja, inte som rörslingorna till en destillationsapparat utan så att den bildar en enda rund, ostformig massa av tätt packade ”skivor” eller lager av koncentriska spi­raler utan någon annan hålighet än ”hjärtat” eller det smala lodräta rör som bildas av ostens axel. Som minsta trassel eller kink i uppskjutningen oundvik­ligen skulle ta med sig någons arm, ben eller rentav hela kropp när linan löper ut, iakttas alla försiktighetsmått då linan stuvas i baljan. Somliga harpu­nerare anslår nästan en hel morgon åt detta petgöra genom att först hissa upp linan och därefter låta den löpa ned mot baljan genom ett block, så att den är fri från alla tänkbara öglor och knutar då den skjuts upp.

I de engelska valbåtarna användes två baljor i stället för en, varvid samma lina fortlöpande skjuts upp i båda baljorna. Detta medför en viss fördel; därför att de dubbla baljorna är så små får de lättare plats i båten och frestar inte på den så mycket, under det att den amerikanska baljan, närmare tre fot i dia­meter och av motsvarande djup, utgör en ganska tyngande last i en farkost, vars bord och tofter endast är en halv tum tjocka. Ty valbåtens botten är som svag is, som bär en ansenlig fördelad tyngd men inte någon större, mer kon­centrerad. När det bemålade segelduksskyddet krängs över den amerikanska linbaljan, ser båten ut som om den rodde iväg med en ofantlig bröllopstårta som gåva till valarna.

Båda ändarna av linan ligger fria; nedre ändan slutar i en ögonsplits eller ögla, som från bottnen följer baljans sida och hänger över kanten lösgjord från allt annat. En sådan anordning av den nedre ändan är nödvändig av två skäl. För det första tjänar den till att underlätta linans förlängning med en extra lina från en intilliggande båt, för den händelse att den harpunerade valen dyker så djupt att han hotar att dra med sig hela den lina som är fäst vid harpunen. I sådana fall skickas valen så att säga som en sejdel öl från den ena båten till den andra, fastän den första båten alltid håller sig i närheten för att bistå sin granne. För det andra är arrangemanget oundgängligt med hänsyn till den allmänna säkerheten; ty vore linans nedre ända på minsta sätt fäst vid båten, och valen - som han ibland gör - på mindre än en minut skulle dra ut linan till sista tampen skulle det inte sluta med det, utan den dödsdömda båten skulle oundvikligen släpas efter honom ner i havsdjupet, och i så fall skulle ingen härold någonsin träffa på den igen.

Innan båten sätts ut för att ta upp jakten, dras övre ändan av linan akterut från baljan och läggs runt pollaren där, förs sedan föröver igen i båtens hela längd, vilar korsvis på lommen eller handtaget till varje roddares åra så att den stöter emot hans hand då han ror, och löper också från man till man där de växelvis sitter vid motsatta relingar ända fram till de blyklädda kilar eller rän­nor i båtens långt framskjutande stäv, där en träpinne eller sprint av en vanlig gåspennas storlek hindrar den från att hoppa ur. Från kilarna hänger den i en lös slinga över bogen och leds sedan in i båten igen, där tio till tjugo famnar (den så kallade förlöparparten) skjuts upp på toften i fören, varefter linan löper vidare till relingen lite längre akterut och där görs fast vid den korta tamp som är omedelbart förenad med harpunen. Men före denna samman­bindning går tampen igenom diverse mystiska procedurer, alltför tröttsamma för att här redovisas.

Sålunda spinner harpunlinan in hela båten i sina invecklade slingor och vri­der och ringlar sig åt så gott som alla håll. Alla roddarna är indragna i dess far­liga öglor, så att de i landkrabbans ängsliga ögon ser ut som indiska orm­tjusare med de giftigaste ormarna lekfullt hängande i girlander på armarna. Inte heller kan någon av kvinna född för första gången sätta sig i detta virrvarr av hampa och göra sitt yttersta vid åran utan att tänka på att harpunen kan slungas vilket ögonblick som helst och alla dessa hemska slingor sättas i rörelse som sicksackblixtar, och utan att känna en rysning som får själva mär­gen i hans ben att dallra som gelé. Men vanan - vad kan inte den märkliga vanan åstadkomma? - Muntrare infall, uppsluppnare skämt, bättre kvickheter och slagfärdigare svar har man aldrig hört bland all sin mahogny än man hör bland valbåtens halvtumtjocka vita cederplank där alla liksom hänger i bödelns repöglor. Och som de sex borgarna i Calais inför kung Edward ror de sex man som utgör besättningen rakt in i dödens käftar med, bildligt talat, en snara runt varje hals.

En smula eftertanke kommer en nu kanske att begripa de regelbundet före­kommande olyckor vid valfångsten - av vilka blott ett fåtal i förbigående nämns i tidningarna - varvid än den ene, än den andre rycks ut ur båten av harpunlinan och blir borta. Ty att sitta i båten då linan rusar ut är som att sitta mitt i det mångfaldiga svischandet av en ångmaskin i full gång, där balanser, pistonger och hjul snuddar vid en. Egentligen är det ännu värre; ty man kan inte hålla sig stilla mitt bland dessa faror, eftersom båten gungar som en vagga och man kastas hit och dit utan föregående varning. Och endast genom ett slags självreglerande energi och samordning av vilja och handling kan man undgå att bli en Mazepa och släpas bort till ett ställe, där den allseende solen själv aldrig skulle hitta fram till en.

En sak till. Liksom det djupa lugn som endast skenbart föregår och förebå­dar stormen kanske är hemskare än stormen själv - ty lugnet är bara stormens omhölje och täckmantel och döljer den inom sig som det till synes ofarliga geväret gömmer det olycksbringande krutet, kulan och knallen - så är har­punlinans behagfulla vila där den i tysthet slingrar sig omkring roddarna, innan den sätts i rörelse, något som är förenat med större skräck än någon annan del av detta livsfarliga företag. Men varför orda mer härom? Alla män­niskor lever omgivna av harpunlinor. Alla är födda med snaror om halsen; men det är inte förrän de fångas av dödens snabba, plötsliga repögla som de blir medvetna om livets tysta, lömska, ständigt närvarande faror. Och om man är filosof känner man i själ och hjärta inte ett uns mer ängslan, när man sitter i valbåten än när man sitter framför aftonbrasan med en eldgaffel bredvid sig i stället för harpun.