64 Stubbs kvällsvard

 

 

Stubbs val hade dödats ganska långt från fartyget. Det rådde vindstilla, varför vi lade de tre båtarna i rad och började det långsamma arbetet med att bogsera bytet bort till Pequod. Och där vi nu aderton man med våra trettiosex armar och etthundraåttio tummar och fingrar timme efter timme långsamt släpade den oformliga döda kroppen genom vattnet, och den knappast tycktes röra sig alls utom med långa uppehåll, så utgjorde det ett vältaligt vittnesbörd om den enorma massa vi förflyttade. Ty på den stora Hang-Ho-kanalen, eller vad den nu heter, i Kina drar fyra eller fem grov­arbetare längs gångstigen på stranden en klumpig, fullastad djonk en engelsk mil i timmen; men den mäktiga kofferdist vi mödosamt släpade efter oss tog sig fram som om den varit lastad med blytackor.

Mörkret föll; men tre ojämnt placerade lanternor i Pequods stormastrigg vägledde oss i någon mån, tills vi kom närmare och såg Ahab hänga en av flera andra lanternor över relingen. Efter att ha bevärdigat den gungande valen med ett likgiltigt ögonkast gav han sedvanliga order om hur den skulle göras fast för natten, räckte sedan sin lykta till en matros och gick ner i kaju­tan för att inte visa sig igen förrän nästa morgon.

Fastän kapten Ahab vid övervakningen av denna valjakt hade visat sin van­liga energi, om man så får säga, tycktes han när djuret väl var dött ha gripits av någon obestämd otillfredsställelse, otålighet eller misströstan, som om åsy­nen av den döda kroppen hade påmint honom om att Moby Dick ännu inte var dräpt; och även om tusen andra valar skulle släpas till hans fartyg, skulle allt detta inte på minsta vis befrämja hans allt överskuggande, monomana syfte. Av ljudet på Pequods däck skulle man inom kort ha trott att alle man vore sysselsatta med kasta ankar ute på djupet, ty tunga kättingar släpades över däcket och sköts rasslande ut genom klysen. Men med dessa skramlande kedjor skulle den väldiga valkroppen själv, inte fartyget, förtöjas. Med huvu­det fäst vid aktern och med stjärten vid fören ligger valen nu med sitt svarta skrov tätt intill fartygets, och sedda genom nattmörkret, som fördunklade högre upp befintliga spiror och tackling, liknade valen och skeppet två sam­manokade kolossala oxar, av vilka den ena låg ned medan den andra förblev stående. * (* Ytterligare en detalj kan gärna anföras här. Det starkaste och tillförlitligaste grepp fartyget har om valen, när den ligger förtöjd långsides, är om sidoflikarna eller stjärten; och som den delen är kompaktare och därför förhållandevis tyngre än någon annan (med undantag av sidofenorna), kommer den genom sin böjlighet även i döden att sjunka långt under ytan, så att man inte med handen kan komma åt den från båten och slå kättingen om den. Men denna svårighet bemästras på ett sinnrikt sätt. En smal, stark lina förses i den yttre ändan med en flottör av trä och med en tyngd på mitten, medan den andra ändan görs fast vid fartyget. Genom skicklig manövrering får man flottören att flyta upp på andra sidan av skrovet, så att när valen nu är omgjordad kättingen med lätthet kan följa efter och efter att ha löpt längs krop­pen till sist görs fast runt det smalaste partiet av stjärten, den punkt där dess breda flikar eller lober förenas.)

Om den dystre Ahab, åtminstone såvitt man kunde döma från däck, nu var lugnet själv, så lågade Stubb, hans andre styrman, av segeryra och förrådde ovanlig, om också godmodig, upphetsning. Han visade rentav så sällsynt verksamhetslust att den sansade Starbuck, hans officiellt överordnade, lugnt överlät ledningen av det närmast förestående arbetet åt honom. En bidra­gande orsak till all denna livlighet hos Stubb blev snart uppenbar. Stubb var ett matvrak, och han var omåttligt förtjust i val därför att köttet hade så sär­präglad smak.

”En biff, en biff, innan jag törnar in! Överbord med dig, Daggoo, och skär ut en ur ryggbastet åt mig!”

Här bör det inflickas att ehuru dessa hårdföra fiskare i allmänhet inte följer den höga militära principen att låta fienden betala de löpande utgifterna för kriget (åtminstone inte förrän de kan överblicka resans ekonomiska resultat), så påträffar man då och då folk från Nantucket som har utpräglad smak för den del av spermacetivalen som angavs av Stubb, och som omfattar det avsmalnande partiet av kroppen.

Vid midnatt var biffen utskuren och tillagad, och i skenet från två lyktor med spermacetiolja tog Stubb frejdigt itu med sin spermacetisupé på över­sidan av ankarspelet, som om det senare varit ett serveringsbord. Stubb var inte heller den ende som festade på valkött den natten. Blandande sina smas­kanden med hans egna tuggningar svärmade tusen sinom tusen hajar omkring den döde leviatan och kalasade smackande på hans feta kött. De få som sov nere i sina kojer väcktes ideligen av det hårda smällandet av deras stjärtar mot skrovet, endast några tum från de sovandes hjärtan. Kikade man över fartygssidan kunde man se dem - som man förut hade hört dem - vältra sig i det dystra, svarta vattnet och vända sig på rygg för att kunna skära ut klotformiga stycken av ett människohuvuds storlek ur valen. Denna konst­färdighet hos hajen är rent mirakulös. Hur de ur en till synes så oangriplig yta lyckas gräva ut så symmetriska stycken förblir en del av tillvarons gåtfullhet. Det märke de lämnar på valen kan närmast liknas vid den fördjupning en tim­merman gör då han skall försänka en skruv.

Även om hajarna mitt under ett sjöslags rykande fasa och djävulskap ses längtansfullt blicka upp mot fartygsdäcken, likt hungriga hundar runt ett bord där mörkt kött skärs upp färdiga att sluka varenda dödad man som kastas överbord; även om de, medan de tappra slaktarna på däcksbordet kannibaliskt styckar varandras levande kött med förgyllda och tofsprydda förskärare, med likaså juvelbesatta käftar stridslystet hugger in på det döda köttet under bordet; även om det, om man så vände upp och ned på hela historien, skulle förbli ungefär likadant, det vill säga en nog så skakande och hajaktig ange­lägenhet för alla parter; även om hajarna också är de ständiga förridarna till alla slavskepp som korsar Atlanten, och systematiskt lägger sig långsides för att vara till hands för den händelse att ett paket måste forslas någonstans eller en död slav måste få en anständig begravning; och även om ett eller annat lik­nande fall skulle kunna anföras rörande de betingelser, platser och tillfällen då hajar samlas i stora sällskap och ställer till uppsluppna kalas - så ges det ändå ingen tänkbar tidpunkt eller anledning då man träffar på dem i oräkne­ligare mängd och vid muntrare eller mer jovialiskt lynne än runt en död sper­macetival, förtöjd om natten vid ett valfångstfartyg ute till havs. Och om ni aldrig har sett den synen, så håll tills vidare inne med er uppfattning om lämpligheten av djävulsdyrkan och det rimliga i att hålla sig väl med djävulen.

Men tills vidare brydde sig Stubb inte mer om glufsandet vid den bankett som pågick så nära intill honom än hajarna brydde sig om smackandet av hans egen epikureiska mun.

”Kock, kock! - Var håller den där gamla Ullskallen hus?” ropade han till slut och ställde sig ännu mer bredbent liksom för att skapa en säkrare grund för sin kvällsvard, samtidigt som han stack gaffeln i anrättningen som om han kört in sin lans i den. ”Kock, kock - segla hitåt nu, kock!”

Den gamle svartingen, som inte var särskilt glad över att redan förut ha bli­vit uppryckt ur sin varma hängmatta vid en särdeles oläglig tidpunkt, kom luf­sande från sin kabyss, ty som hos många andra gamla svartingar var det något fel med hans knäskålar, som han inte höll lika välskurade som sina andra skå­lar. Denne gamle Ullskalle, som han kallades, kom lufsande och linkande stödd på sin eldtång, som var klumpigt tillverkad av uträtade tunnband; denne gamle ebenholtssvarte gubbe kom framkavande och tvärstannade på kommando på motsatta sidan av Stubbs serveringsbord, där han med båda händerna knäppta framför sig och stödjande sig på sin tvåbenta käpp böjde sin krokiga rygg ännu längre fram, samtidigt som han lade huvudet på sned för att vända sitt bästa öra till.

”Kock”, sade Stubb och förde hastigt en ganska röd köttbit till munnen, ”tycker du inte den här biffen är för hårt stekt? Du har bultat biffen för mycket också, kock; den är alldeles för mör. Har jag inte alltid sagt att en valbiff ska vara seg om den ska vara god? Titta på hajarna därnere, ser du inte att de vill ha den seg och blodig? Ett sånt oväsen de för! Gå och tala med dem, kock; säg att de gärna får ta för sig anständigt och med måtta, men de måste vara tysta. Förbanne mig, om jag ens hör min egen röst. Gå nu och framför vad jag har sagt, kock. Ta den här lyktan” - han ryckte till sig en från sitt serverings­bord - ”och gå nu och predika för dem!”

Gamle Ullskalle tog surmulet emot den erbjudna lyktan och linkade tvärs över däcket till relingen. Och medan han med ena handen sänkte lyktan över vattnet för att få en god överblick över sin församling, svängde han med andra handen högtidligt sin eldtång, lutade sig djupt ned över fartygssidan och började med mumlande röst tala till hajarna, medan Stubb, som tyst smu­git sig efter honom, hörde allt vad han sade.

”Medvarelser, jag ha order säga att ni måste sluta med förbannat oväsen. Hör ni det? Sluta med förbannat smackande med mun! Massa Stubb säga ni kan proppa förbannade magarna fulla ända opp, men ni måste vid Gud sluta väsnas!”

”Kock” - och här ingrep Stubb och lät orden åtföljas en plötslig klapp på axeln - ”kock, du får förbanne mig inte svära så där när du predikar. Det är inte på det viset man omvänder syndare, kock!”

”Inte det? Då ni ju predika själv” - och han vände sig vresigt om för att gå.

”Nej då, kock; fortsätt, fortsätt.”

”Jaha. Älskade medvarelser -”

”Just så!” utbrast Stubb gillande. ”Försök att ta dem med lämpor.” Och Ull­skalle fortsatte.

”Fast ni vara hajar allihop och av naturen väldigt glupska, så jag bara säga, medvarelser, att sån glupskhet - sluta med förbannat smällande med stjärten! Hur ni tro ni kunna höra utifall ni fortsätta med förbannat smällande och slafsande därnere?”

”Kock”, skrek Stubb och tog honom i kragen, ”jag vill inte veta av det där svärandet. Tala som en fin karl till dem.”

Predikan återupptogs än en gång.

”Glupskheten, medvarelser, jag inte förebrå er så mycket för - den är natur och inte kunna hjälpas - men att tygla syndig natur, det är det det gälla. Ni vara hajar, jovars, men om ni tygla hajen inom er ni då bli ängel, för alla äng­lar inte vara annat än hajar som tygla sig. Så hör nu på mig, bröder, och försök uppföra er anständigt när ni sätta i er av valen här. Slit inte späcket ur er näs­tas käft, det jag säga bara. Har inte den ena haj samma rätt till valen som den andra? Fast egentligen ingen av er ha rätt till valen; den val tillhöra någon annan. Jag vet många av er ha väldigt stor käft, större än andra; men stora käf­tar ibland ha små magar, så käftens storlek inte vara att glufsa med utan att bita av späck åt små hajar, som inte komma åt att ta för sig själva.”

”Bra sagt, gamle Ullskalle!” utropade Stubb. ”Det kallar jag kristendom, så gå på bara.”

”Det ingenting tjäna till gå på; det satans pack bara lura och klappa till var­ann, massa Stubb. De inte höra ett enda ord; det ingenting tjäna till predika för såna förbannade frossare förrn magarna deras är fulla, och magarna vara bottenlösa, och när de ändå proppa dem fulla de inte höra i alla fall, för då de dyka i havet och lägga sig sova på korallerna och höra ingenting alls, aldrig mer, i evigheters evighet.”

”Jag är min själ av ungefär samma åsikt. Så ge dem välsignelsen, Ullskalle, så återgår jag till min kvällsvard.”

Ullskalle lyfte nu båda händerna över hajstimmet, upplät sin gälla röst och ropade:

”Fördömda medvarelser! Väsnas nu det värsta ni nånsin förmå, och fyll de förbannade magarna era tills de spricka - och dö sen.”

”Och nu, kock”, sade Stubb och fortsatte sin måltid på ankarspelet, ”ställ dig nu där du stod förut, mitt emot mig, och hör noga på vad jag säger.”

”Jag nog höra på”, sade Ullskalle och intog åter den önskade ställningen, stödd på sin eldtång.

”Bra”, sade Stubb och tog rikligt för sig under tiden; ”för nu tänker jag återkomma till den här biffen. Men allra först, hur gammal är du, kock?”

”Vad ha det med biff att göra”, sade den gamle svartingen vresigt.

”Tig! Hur gammal är du, kock?”

”Omkring nitti, man säga”, muttrade han dystert.

”Och du har levt i den här världen i bortåt hundra år, kock, och vet ändå inte hur en valbiff ska tillagas?” När Stubb yttrade det sista slukade han hastigt en bit till, så att tuggan blev ett slags fortsättning på frågan. ”Och var är du född då, kock?”

”Innanför luckan på färja som gå över Roanoke.”

”Född på en färja? Det var konstigt. Men jag vill veta i vilket land du är född, kock.”

”Sa jag inte Roanoke-land?” skrek han gällt.

”Nej, det gjorde du inte, kock; men nu ska jag säga vart jag vill komma, kock. Du måste fara hem och bli född en gång till, eftersom du inte kan tillaga en valbiff än.”

”Förbanne mig om jag laga till nån mer”, muttrade han argt och vände sig om för att gå.

”Kom tillbaks, kock. Räck mig den där tången - och ta den här biten av bif­fen och säg om du tycker den är stekt som den ska stekas. Ta den, sa jag” - han sträckte fram tången mot honom - ”ta den och smaka.”

Den gamle negern snuddade med sin förtorkade mun vid den ett ögonblick och muttrade med en gillande smackning: ”Bäst lagade biff jag nånsin smaka - saftig, väldigt saftig.”

”Kock”, sade Stubb och rätade upp sig igen, ”tillhör du kyrkan?”

”En gång jag gå i en i Kapstaden”, sade gubben buttert.

”Så du har en gång i livet varit i en kristen kyrka i Kapstaden och där för­stås hört en kristen präst vända sig till sina åhörare med orden ’Älskade medvarelser’. Och ändå står du här och försöker slå i mig en så fruktans­värd lögn som du gjorde nyss va?” sade Stubb. ”Vart tror du du är på väg, kock?”

”På väg till kojs mycke snart”, muttrade han och vände sig till hälften om medan han talade.

”Stopp och belägg! Jag menar när du dör, kock. Det är en djupt allvarlig fråga. Nåå, vad svarar du?”

”När den här gamla svarting dö”, sade negern långsamt medan hela hans uppsyn och uppträdande förändrades, ”han själv inte gå nånstans alls, utan en Guds ängel komma och hämta han.”

”Hämta honom? Hur då? Med ett fyrspann som Elia blev hämtad? Och föra honom vart?”

”Opp dit”, sade Ullskalle och lyfte eldtången över huvudet och höll den mycket högtidligt kvar där.

”Jaså, du tror du kommer upp i vår stormärs när du dör, kock? Men vet du inte att ju högre du klättrar, desto kallare blir det? Stormärsen minsann?”

”Det jag inte sagt”, sade Ullskalle och surnade till igen.

”Du sa opp dit va, och titta nu själv efter vart din tång pekar. Fast du kanske tror att du kommer till himlen genom att krypa igenom björnhålet, kock; men ingalunda, kock, du kommer inte dit ifall du inte tar den riktiga vägen runt riggen. Det är en knepig väg, men den måste man gå, annars lönar det sig inte. Fast ingen av oss är ju i himlen än. Ta ner tången nu, kock, och hör på vad jag säger. Hör du på? Håll hatten i ena handen och lägg den andra över hjärtat när jag ger order, kock. Vad nu då? Är det där hjärtat det - det är ju magen! Högre! Högre upp! Sådärja - där har du hjärtat. Håll handen där nu och hör noga på vad jag säger.”

”Jag nog höra på”, sade den gamle svartingen med båda händerna place­rade enligt önskan och vred förgäves på sitt grånade huvud liksom för att sträcka fram bägge öronen på samma gång.

”Som du ser, kock, så var din valbiff så dålig så jag har satt i mig den så fort som möjligt, det ser du va? När du framdeles steker valbiff till mitt privata bord här, ankarspelet, så ska jag tala om för dig hur du ska bära dig åt för att inte förstöra den genom att steka den för hårt. Håll biffen i ena handen och visa ett glödande kol för den med den andra, och sen är det bara att lägga upp den. Är det klart? Och i morgon, kock, då vi skär upp valen, så se till att du håller dig framme och får tag i själva fensnibbarna, så du kan lägga in dem i ättikslag. Och det allra yttersta av stjärtflikarna, det ska du koka in som sylta, kock. Och nu kan du gå.”

Men Ullskalle hade nätt och jämnt tagit tre steg förrän han kallades tillbaka.

”Och i morgon natt kan du gärna ge mig kotletter till kvällsvard under hundvakten, kock. Kom ihåg det nu och segla iväg sen. - Nej, stopp där, du ska buga dig innan du går. - Stopp och belägg igen! Valbullar till frukost - glöm inte det.”

”Önskar vid Gud val äta honom i stället för han äta val. Förbaske mig om han inte vara mer haj än massa Haj själv”, muttrade gubben när han linkade iväg; och efter denna kloka bönesuck gick han till sin koj.