65 Valen som maträtt

 

 

Att människan livnär sig av det djur som ger näring åt hennes lampa och liksom Stubb äter det vid dess eget ljus, om man så får säga - det före­faller så märkvärdigt att man måste gå till både historien och filosofin rörande valen.

Det är ett välkänt faktum att rätvalens tunga för trehundra år sedan hölls för en stor läckerhet i Frankrike och betingade höga priser där. Likaså att en viss kock vid hovet på Henrik VIII:s tid erhöll en vacker belöning för att ha hittat på en förträfflig sås att äta till helstekt tumlare, vilken som vi minns är ett slags val. Tumlare anses ju den dag som idag är vara en delikatess. Köttet färseras till bullar av vidpass en biljardbolls storlek som, när de är väl smaksatta och kryddade, kan tas för färserad sköldpadda eller kalvfrikadeller. De gamla munkarna i Dunfermline var mycket förtjusta i dem. De hade en stor till­delning av tumlare från kronan.

Åtminstone bland valjägare skulle valkött allmänt anses som läcker mat, bara det inte funnes så gott om det; men när man slår sig ned framför en köttpaj som är närmare hundra fot lång, tappar man faktiskt matlusten. Endast mycket fördomsfria personer som Stubb äter numera anrättningar av val; men eskimåerna är inte så granntyckta. Alla känner till i vilken utsträckning de lever på val och har sällsynta gamla årgångar av prima tran. Zogranda, en av deras mest namnkunniga läkare, rekommenderar strimlor av valspäck som synnerligen välsmakande och näringsrikt för barn. Och detta påminner mig om att vissa engelsmän, som för länge sedan råkade akterseglas av ett val­fångstfartyg på Grönland, faktiskt i flera månader livnärde sig på de mögliga rester av val som lämnats kvar på stranden sedan späcket smälts. Bland hol­ländska fångstmän kallas dessa rester fnitters, flottyrkokta struvor, vilket de också i hög grad liknar, eftersom de är bruna och frasiga och luktar ungefär som gamla amsterdamska husmödrars munkar eller klenäter då de är färska. De ser faktiskt så goda ut att den mest självförsakande främling nätt och jämnt kan hålla fingrarna borta.

Men det som ytterligare nedsätter valens värde som kultiverad anrättning är att köttet är så mäktigt. Valen är havets stora prisoxe, alltför fet för att vara rik­tigt välsmakande. Ta till exempel hans puckel, som skulle vara lika god att äta som buffelns (som hålls för en sällsynt läckerhet), om den inte vore en sådan pyramid av rent fett. Men själva spermacetin är mild och gräddlik som det genomskinliga, halvt geléartade vita köttet hos en kokosnöt i tredje månaden av dess mognad, och ändå alldeles för fet för att kunna användas i stället för smör. Icke desto mindre har många fångstmän en metod att tillgodogöra sig den i något annat födoämne. Under de långa nattvakterna, då späcket smälts, är det vanligt att sjömännen doppar sina skeppsskorpor i de väldiga oljegrytorna och låter dem friteras där en stund. Mången god kvällsvard har jag lagat på det sättet.

Hos en liten spermacetival anses hjärnan vara en god maträtt. Huvudskålen bryts upp med en yxa, och de båda runda, vitaktiga loberna - snarlika två stora puddingar - tas ut, blandas med vetemjöl och kokas till en härlig röra, till smaken något påminnande om kalvhuvud, vilket ju är en anrättning för epikuréer. Alla vet ju att en del unga sprättar bland epikuréerna genom att jämt och ständigt dinera på kalvhjärna så småningom får litet hjärna själva, så att de kan skilja ett kalvhuvud från sitt eget huvud, vilket faktiskt kräver ovan­lig urskillningsförmåga. Och det är orsaken till att en ung fjant med ett till synes intelligent kalvhuvud framför sig är en av de sorgligaste syner man kan se. Huvudet ger honom en förebrående blick som om det ville säga: ”Et tu, Bruté!”

Det är kanske ändå inte enbart därför att valen är så enastående oljig som landkrabbor tycks betrakta honom med avsky som föda. Det synes fastmer hänga ihop med den tidigare nämnda uppfattningen, att man ogärna skall äta en nyligen avdagatagen havsvarelse och därtill göra det i dess eget ljus. Men den förste som någonsin tog livet av en oxe betraktades utan tvivel också som en mördare och blev kanske rentav hängd. Hade han ställts inför rätta av oxar hade han säkert blivit det; och han hade förvisso förtjänat det, om nu någon mördare förtjänar ett sådant straff. Gå till köttorget en lördagskväll och beskåda de massor av levande tvåfotingar som står och stirrar på de långa raderna av döda fyrfotingar. Tar inte den synen bort en tand ur kannibalens käke? Kannibaler ja! Vem är inte kannibal? Jag säger dig att det blir drägligare på domens dag för den vilde från Fidji, som saltade ner en mager missionär i sin källare inför kommande hungersnöd - ja, det blir drägligare för denne för­utseende vilde än för dig, civiliserade och upplyste gourmand, som håller gäss bundna vid marken och frossar på deras uppsvällda levrar i din paté de foie gras.

Men Stubb, han äter ju valen vid dess eget ljus, inte sant, och det fogar ju en skymf till den lidna oförrätten, eller hur? Se på ditt knivskaft där, min civilise­rade och upplyste gourmand som äter rostbiff till middag, vad är knivskaftet gjort av - om inte av benen från brodern till just den oxe du förtär? Och vad petar du tänderna med efter att ha satt i dig den feta gåsen? Jo, med en fjäder från samma fågel. Och med vad för sorts penna avfattade sekreteraren i Säll­skapet för undertryckande av grymhet mot gäss sina formellt oklanderliga rundskrivelser? Det är endast en eller annan månad sedan detta sällskap antog en resolution om att uteslutande gynna stålpennor.