66 Hajmassakern

 

 

När under fiskeriet i de sydliga haven en fångad spermacetival efter långt och tröttsamt slit sent på kvällen förtöjts långsides, är det på det hela taget inte vanligt att genast övergå till flänsningen. Det arbetet är nämligen ytterst ansträngande, det avslutas inte så fort, och det fordrar att alle man deltar. Det vanliga är därför att man bärgar alla segel, najar rodret i lä och sedan skickar hela besättningen till kojs ända till gryningen, med den reser­vationen att ankarvakter ska hållas under tiden. Två och två en timme åt gången skall besättningen i tur och ordning gå på däck och se till att allt är under kontroll.

Men ibland, i synnerhet jäms med Linjen i Stilla havet, går detta system icke att upprätthålla, därför att så oräkneliga massor av haj samlas omkring den förtöjda valkroppen att om den lämnades där låt oss säga sex timmar i sträck, skulle föga mer än skelettet finnas kvar nästa morgon. I de flesta andra trakter av oceanen däremot, där det inte är samma överflöd på denna fisk, kan hajar­nas förunderliga glupskhet ibland avsevärt inskränkas genom ett kraftfullt ingripande med skarpslipade flänsknivar eller ”valspadar”, en procedur som dock i vissa fall endast tycks hetsa dem till ännu livligare verksamhet. Men så var det inte i fråga om Pequods hajar, även om den som var ovan vid en sådan syn och hade kastat en blick över fartygssidan den natten hart när skulle ha trott att hela det runda havet varit en enda väldig ost och stimmet av hajar maskarna i den.

Men när Stubb efter att ha avslutat sin kvällsvard satte ut ankarvakten och Queequeg och en matros följaktligen kom upp på däck, så skapade det icke ringa uppståndelse bland hajarna; ty de båda sjömännen hängde genast ut flänsningsbryggorna på fartygssidan och sänkte ned tre lanternor så att de kastade långa ljusstrimmor över det myllrande vattnet, varefter de oupphörligt stickande med sina långa valspadar anställde ett formligt blodbad på hajarna genom att köra det vassa stålet djupt in i skallarna på dem, tydligen deras enda livsviktiga kroppsdel. * (* Valspaden, som begagnas vid flänsningen, är tillverkad av allra bästa stål, är ungefär lika stor som en utspärrad manshand och liknar till formen det trädgårdsredskap efter vilket den fått sitt namn, bortsett från att sidorna är alldeles flata och den övre änden avsevärt mycket smalare än den nedre. Detta vapen hålls alltid så skarpslipat som möjligt och vässas under användning då och då som en rakkniv. I dess hylsa är en rak stång, mellan tjugo och trettio fot lång, insatt som skaft.) Men i det fradgande virrvarret av deras samman­blandade och kämpande härskara kunde prickskyttarna inte alltid träffa sitt mål; och därvid kom nya exempel på fiendens ofattbara rovgirighet till synes. De högg ursinnigt inte bara efter varandras uppsprättade inälvor, utan svängde som smidiga bågar runt och slet i sina egna, tills samma tarmar tyck­tes bli slukade om och om igen av samma mun och sedan tränga ut på nytt ur det gapande såret. Och det räckte inte med det. Det var riskabelt att närma sig dessa varelsers döda kroppar och vålnader. Någon form av generisk eller panteistisk livskraft tycktes sitta kvar i själva lederna och benen hos dem även efter det att det som skulle kunna kallas individuellt liv hade försvunnit. Dödad och upphissad på däck för skinnets skull var en av dessa hajar nära att bita av stackars Queequegs hand, då denne försökte stänga det döda locket till hans mordiska käft.

”Queequeg inte bry sig om vilken gud göra honom till haj”, sade vilden och svängde hjärtslitande upp och ned med handen, ”antingen det vara fidjigud eller nantucketgud; men den gud som skapa’ haj måste vara fördömd indian.”