73 Stubb och Flask dödar en rätval och för sedan ett samtal om denna
Vi måste komma ihåg att vi hela tiden har det väldiga huvudet av en spermacetival hängande på Pequods ena sida. Men vi måste låta det hänga där ett slag tills vi får tillfälle att ta hand om det. Just nu är det annat som brådskar, och det bästa vi kan göra för huvudet är att bönfalla Vår Herre om att tacklen ska hålla.
Under den förflutna natten och förmiddagen hade Pequod efterhand drivit in på vatten, där spridda fläckar av gul brit gav osedvanliga vittnesbörd om förekomsten av rätval, en art av leviatan som endast få av oss trodde att vi skulle träffa på häromkring vid den här tiden på året. Och fastän alle man i allmänhet försmådde fångsten av dessa mindervärdiga valar, och fastän Pequod inte hade till uppgift att jaga dem alls och hade passerat mängder av dem i närheten av Crozetöarna utan att sätta ut en båt, så meddelades det till allas förvåning att nu när en spermacetival hade förtöjts långsides och blivit halshuggen skulle även en rätval fångas samma dag, om tillfälle erbjöde sig.
Ett sådant lät inte heller vänta på sig. Höga valblåstar siktades på läsidan, och två båtar, Stubbs och Flasks, avdelades för att ta upp jakten. De roddes längre och längre bort, tills de slutligen var så gott som osynliga för männen i masttoppen. Men plötsligt skymtade man på avstånd ett svall av skummande vitt vatten, och strax efteråt förkunnades det från utkiken att den ena båten eller båda måste ha fått kontakt. Det gick en stund, och båtarna syntes nu tydligt där de drogs rätt ned mot fartyget av den bogserande valen. Vidundret kom så nära skrovet att det i förstone såg ut som om han tänkt anfalla det; men plötsligt dök han i en malström åtta, nio famnar från Pequod och försvann fullständigt ur sikte, som om han simmat under kölen. ”Kapa, kapa!” ropades det från fartyget till båtarna, vilka ett ögonblick tycktes riskera att slås sönder mot fartygssidan. Men eftersom det fanns gott om lina kvar i baljorna och valen inte dök särskilt snabbt, stack de ut mer och mer lina och rodde på samma gång allt vad de orkade för att komma för om fartyget. I några minuter var situationen ytterst kritisk; ty medan de släppte efter på den spända linan i ena riktningen och arbetade med årorna i en annan, hotade den stridiga spännkraften att dra dem under vattnet. Men det var endast några få fot de behövde vinna, och de gav sig inte förrän de vunnit dem. Med ens gick det en snabb skälvning som en blixt utefter kölen, och den spända linan, som skrapat emot fartygets botten, dök plötsligt fräsande och skälvande upp under bogen och skakade av sig vätan så att dropparna föll som glassplitter på vattnet, medan valen kom till synes längre bort och båtarna återigen var fria att fortsätta. Men det tröttkörda djuret saktade nu farten, ändrade i blindo sin kurs, rundade fartygets akter och släpade de båda båtarna efter sig så att de beskrev en fullständig cirkel.
Under tiden halade de in mer och mer av sina linor, tills de låg alldeles intill valen på ömse sidor och Stubb och Flask växelvis kastade lans efter lans. Och sålunda fortsatte striden i varv på varv runt Pequod, medan alla de hajar som förut hade kretsat omkring spermacetivalens döda kropp kom rusande efter det färska blod som utgöts och lika girigt drack av varje nytt sår som de ivriga israeliterna gjorde vid de vattuflöden som strömmade ut ur den slagna klippan.
Till sist blev hans stråle tjockflytande, och med en fruktansvärd konvulsion och kräkning rullade han över på rygg och var död.
Medan de båda båtbefälhavarna var sysselsatta med att surra fast repen om stjärtfenan och på andra sätt göra kroppen klar för bogsering, utspann sig ett samtal dem emellan.
”Jag undrar vad gubben tänker göra med en sån här massa dåligt ister”, sade Stubb icke utan avsmak vid tanken på att behöva ta befattning med en så simpel leviatan.
”Göra med det?” sade Flask och sköt upp överbliven lina i fören på båten. ”Har du aldrig hört att ett skepp, som på en och samma gång har huvudet av en spermacetival upphissat på styrbordssidan och ett rätvalshuvud på babordssidan - har du aldrig hört, Stubb, att det skeppet aldrig kan kantra?”
”Varför inte det?”
”Det vet jag inte, men jag har hört det där gummiguttafärgade spöket Fedallah säga så, och han tycks vara insatt i allt som rör trolldom till sjöss. Fast ibland tror jag att hans trollkonster inte blir till nån glädje för fartyget. Jag kan inte med den där karln, Stubb. Har du lagt märke till att den där beten han har i munnen är liksom filad till ett ormhuvud, Stubb?”
”Åt helsike med honom! Jag tittar aldrig åt honom; men får jag bara tillfälle en mörk natt, och han står alldeles intill relingen och ingen är i närheten, då vet du, Flask” - han gjorde en menande gest mot havet med båda händerna - ”då gör jag nånting. Jag tror den där Fedallah är djävulen själv i förklädnad, Flask. Tror du själv på den där rövarhistorien om att han skulle ha legat gömd ombord? Nä du, han är fan själv. Och att man inte ser svansen på honom beror bara på att han stoppar undan den; antagligen har han den upprullad i fickan. Fan ta honom! Nu när jag tänker på det vill han alltid ha drev att stoppa i tårna på sina stövlar.”
”Han sover med stövlarna på va? Han har ingen hängmatta, men jag har sett honom ligga på en rulle tågvirke om natten.”
”Just det ja, och det är för den där förbannade svansens skull; han sticker förstås ner den i hålet i tågrullen.”
”Vad har gubben så mycket med honom att göra för?”
”Det är förmodligen fråga om nån affär eller byteshandel.”
”Affär - vad då för affär?”
”Ja, du vet ju att gubben är som galen efter den där vita valen, och djävulen försöker väl prata omkull honom och få honom att byta bort sin silverrova eller sin själ eller nånting annat, och sen avstår han från Moby Dick.”
”Nä, nu skojar du, Stubb! Hur skulle Fedallah kunna göra nånting sånt?”
”Det vet jag inte, Flask, men djävulen är en konstig kropp, och lömsk är han också, det kan du sätta dig på. Det sägs att han en gång kom spatserande på det gamla flaggskeppet, både fint och herremansaktigt svängande med svansen, och frågade om amiralen var inne. Jo, det var han ju, och han sporde i sin tur vad djävulen ville. Djävulen skrapade med hovarna och sa: Jag vill ha prästen.’ -’Varför det?’ undrar den gamle amiralen. ’Vad angår det dig?’ säger djävulen och ilsknar till. Jag har användning för honom.’ - Ta honom då’, säger amiralen - och vid Gud, Flask, om djävulen inte satte den asiatiska koleran på prästen innan han gjorde av med honom, så sväljer jag den här valen i en munsbit. Men pass på nu - är ni klara allihop? Ro på då, så vi får valen långsides.”
”Jag tycker mig komma ihåg en sån där historia som du har berättat”, sade Flask när de båda båtarna slutligen närmade sig fartyget med sitt släp, ”men jag minns inte varifrån.”
”’De tre spanjorerna’ kanske? Boken om tre blodtörstiga soldados’ äventyr? Har du läst den, Flask? Det har du säkert.”
”Nej, den boken har jag aldrig sett; jag har väl hört historien. Men säg mig, Stubb, tror du den djävul du har berättat om är samma en som du påstår är ombord på Pequod?”
”Är jag samme man som har hjälpt till med att döda den här valen? Lever inte djävulen för evigt; vem har nånsin hört att djävulen skulle vara död? Har du sett nån pastor bära sorg efter djävulen? Och om djävulen har nyckel till amiralens kajuta, tror du inte då att han kan krypa in genom en ventil? Svara på det du, Flask.”
”Hur gammal tror du Fedallah är, Stubb?”
”Du ser stormasten där?” - och han pekade på fartyget - ”det är siffran ett. Ta sen alla tunnbanden i Pequods lastrum och trä upp dem i en lång rad efter masten som nollor, och det skulle ändå inte vara mer än början på Fedallahs ålder. Alla tunnbindare i världen skulle inte kunna göra så många tunnband så det räckte till nollorna.”
”Men från det ena till det andra, Stubb, du skröt väl lite nyss, när du sa att du skulle hyva Fedallah i sjön bara du fick tillfälle. Om han är så gammal som alla dina tunnband antyder och han ändå kommer att leva i evighet, vad är det då för mening med att slänga honom överbord - säg mig det?”
”Jag skulle ge honom ett ordentligt dopp i alla fall.”
”Men då skulle han väl kravla sig upp igen.”
”Då skulle jag doppa honom en gång till och sen fortsätta att doppa honom.”
”Men om han kom på iden att doppa dig då - ja, rentav dränka dig – hur skulle det gå då?”
”Han skulle bara försöka. Jag skulle ge honom såna blåa ögon så han inte vågade sticka in ansiktet i amiralens kajuta på länge, än mindre visa sig nere på trossdäcket där han bor eller häruppe på de övre däcken där han snokar omkring så mycket. Fan ta djävulen, Flask - tror du jag är rädd för djävulen? Det är väl ingen som är rädd för honom utom den gamle amiralen, som inte vågar ta fast honom och sätta plåtmanschetter på honom som han förtjänar, utan låter honom gå omkring och röva bort folk - ja, som har skrivit kontrakt med honom om att alla som djävulen rövar bort, dem ska han steka åt honom. Det är en riktig amiral, det.”
”Tror du Fedallah tänker röva bort kapten Ahab?”
”Om jag tror det? Det får du snart veta, Flask. Men nu ska jag ha honom under noggrann uppsikt, och ser jag nånting riktigt misstänkt så ska jag ta honom i nackskinnet och säga: Nä du, Beelsebub, det där låter du bli! Och börjar han bråka, så fiskar jag vid Gud upp svansen ur fickan på honom och tar den till vindspelet och matar in den där och hivar den så den går av vid roten, vet du; och när han märker att han är så besynnerligt stubbad, så tror jag nog han ger sig av utan att ens ha tillfredsställelsen att känna svansen mellan benen.”
”Och vad ska du göra med svansen, Stubb?”
”Vad jag ska göra med den? Sälja den som oxpiska när vi kommer hem - vad skulle jag annars göra?”
”Menar du verkligen vad du säger och vad du har sagt hela tiden, Stubb?”
”Antingen jag menar det eller inte, så är vi framme vid fartyget nu.”
Det hojtades nu till båtarna att de skulle släpa valen till babords sida, där stjärtkedjorna och annan nödvändig utrustning redan låg i beredskap för att han skulle kunna göras fast.
”Vad var det jag sa?” sade Flask. ”Snart ska du få se att rätvalens huvud hissas upp mitt emot spermacetivalens.”
Flasks förutsägelse gick snart i uppfyllelse. Liksom tidigare hade Pequod stark slagsida till följd av spermacetivalens huvud, men nu hamnade hon på rätt köl igen genom att de båda huvudena uppvägde varandra, låt vara att påfrestningen naturligtvis var svår. När man hissar upp Lockes huvud på ena sidan kränger man över åt det hållet; men hissar man sedan upp Kants på den andra sidan så kommer man i jämvikt igen, låt vara att tillståndet är bedrövligt. På det viset håller somliga andar alltid på att lämpa sin båt. O narraktiga människor, kasta alla sådana pösande huvuden överbord, så håller ni er med lätthet på rätt köl!
När man skall ta hand om kroppen av en rätval, sedan den förtöjts utefter fartygssidan, vidtas i allmänhet samma förberedelser som i fråga om en spermacetival, bara med den skillnaden att i det senare fallet huvudet skärs av helt, under det att i det förra fallet läpparna och tungan avlägsnas för sig och hissas upp på däck tillsammans med alla de välkända svarta barder, som sitter fast vid det så kallade ”kronstycket”. Men i föreliggande fall hade ingenting sådant gjorts. Kadavren efter båda valarna hade fått driva akterut; och det med huvuden lastade fartyget liknade inte så litet en mulåsna, bärande på ett par rågade klövjekorgar.
Under tiden betraktade Fedallah lugnt rätvalens huvud och lät om och om igen blicken gå från de djupa fårorna i det till linjerna i sin egen hand. Och Ahab råkade stå så att parsern täckte hans skugga, under det att parserns skugga, om den över huvud taget fanns där, endast tycktes flyta ihop med och förlänga Ahabs. När besättningsmännen återupptog sitt arbete, utbytte de diverse lappländska funderingar om allt som hade hänt.