74 Spermacetivalens huvud - jämförande studie

 

 

Här har vi nu två stora valar som slår ihop sina kloka huvuden; låt oss göra likadant och slå ihop våra egna.

Inom den stora ordningen foliovalar är spermacetivalen och rätvalen de utan jämförelse mest anmärkningsvärda. Det är de enda valar som regelbundet jagas av människan. För nantucketbon utgör de båda ytterlig­heterna av alla kända arter av valar. Som den yttre skillnaden mellan dem är lättast att iaktta i deras huvuden, och som ett huvud av vardera just nu hänger på ömse sidor av Pequod och vi med lätthet kan gå från det ena till det andra genom att bara ta några steg över däcket - så frågar jag mig var man kan få ett lämpligare tillfälle att praktiskt studera cetologi än här.

Först och främst slås man av den generella kontrasten mellan dessa huvu­den. Båda är sannerligen tillräckligt massiva; men det finns en viss matema­tisk symmetri i spermacetivalens huvud som rätvalens tyvärr saknar. Det finns mer karaktär i spermacetivalens huvud. När man betraktar det tillskriver man honom ofrivilligt ett enormt företräde i fråga om allt genomsyrande värdighet. I föreliggande fall förhöjs denna värdighet av den svart- och vitspräckliga fär­gen högst- upp på hans huvud, som vittnar om framskriden ålder och stor erfarenhet. Med ett ord är han vad fångstmännen på sitt språk kallar en ”grå­huvad val”.

Låt oss nu notera vad som är minst olika hos dessa huvuden, nämligen de två viktigaste organen, ögat och örat. Långt bak på sidan av huvudet och långt nere, i närheten av båda valarnas munvinklar, upptäcker man efter nog­grant sökande slutligen ett öga utan ögonfrans, som man kunde tro vore en unghästs öga, så oproportionerligt litet är det i förhållande till huvudets stor­lek.

Av valögonens säregna placering i sidled är det uppenbart att han aldrig kan se ett föremål som befinner sig rakt framför honom, lika litet som han kan se ett som befinner sig rakt bakom. Kort sagt har valens ögon samma läge som människans öron, och man kan ju föreställa sig hur det skulle gå för en, om man bara såge saker och ting från sidorna och genom öronen. Man skulle då finna att man endast kunde behärska ett synfält om trettio grader framför en från ögat utgående rät linje, och ytterligare trettio grader bakom den. Om ens bittraste fiende mitt på dagen ginge rakt emot en med höjd dolk, vore han inte lättare att upptäcka än om han smöge sig på en bakifrån. Kort och gott skulle man bildligt talat ha två ryggar, om också på samma gång två framsidor (eller flanker); ty vad är det som skapar framsidan hos en människa, om inte ögonen?

Hos de flesta andra djur jag nu kommer att tänka på är ögonen dessutom placerade så att deras visuella förmåga omärkligt sammanfaller och det för hjärnan framträder en bild och inte två. Men den säregna placeringen av valens ögon, effektivt skilda åt av många kubikfot fast materia, där huvudet reser sig mellan dem likt ett högt berg som skiljer två insjöar i dalgångarna åt - denna placering särskiljer naturligtvis helt och hållet de synintryck som varje självständigt organ förmedlar. Valen måste därför se en tydlig bild på ena sidan och en lika tydlig bild på den andra, medan allt som finns däremellan måste vara mörker och intighet för honom. Människan kan i själva verket sägas blicka ut över världen från en vaktkur med två sammanhängande rutor till fönster. Men hos valen är de båda rutorna insatta var och en för sig så att de bildar två skilda fönster, vilket avsevärt försämrar sikten. Denna egendom­lighet med valens ögon är något man alltid måste komma ihåg under fiskeriet, och något som läsaren måste ha i åtanke under en del av de följande sce­nerna.

En underlig och högst förbryllande fråga inställer sig när det gäller leviatans synförmåga. Men jag får här nöja mig med blott en antydan. Så länge som en människas ögon är öppna i fullt ljus är seendet oberoende av viljan, det vill säga hon kan då inte undgå att helt mekaniskt se alla föremål hon har framför sig. Icke desto mindre lär henne erfarenheten att fastän hon urskillningslöst kan uppfatta en mängd företeelser med en enda blick, är det alldeles omöjligt för henne att i ett och samma ögonblick noggrant och fullständigt iaktta två föremål, oavsett hur stora eller hur små de är och oavsett om de befinner sig sida vid sida och snuddar vid varandra. Men om man nu skiljer dessa föremål åt och omger vart och ett med en ring av djupt mörker - då måste man för att se ett av dem på ett sådant sätt att hela ens uppmärksamhet koncentreras på det samtidigt utesluta det andra från sitt medvetande. Hur är det då med valen? Visserligen måste båda hans ögon simultant vara i verksamhet; men är hans hjärna så mycket mångsidigare, sinnrikare och mer deduktiv än män­niskans att han i samma ögonblick kan uppmärksamt iaktta två skilda synfält, det ena på den ena sidan om honom och det andra på den rakt motsatta? Om han kan det är det något lika mirakulöst hos honom, som om en människa på samma gång kunde referera bevisen i två olika problem hos Euklides. Noga räknat ligger det inget orimligt i en sådan jämförelse.

Det är kanske bara ett löst hugskott, men det har alltid förefallit mig som om de egendomligt vankelmodiga rörelser vissa valar gör när de angrips av tre eller fyra båtar, och den skygghet och underliga rädsla som är så vanliga hos sådana valar - som om allt detta indirekt härrörde från den hjälplösa för­virring och viljeförlamning deras skilda och diametralt motsatta synfält för­sätter dem i.

Men valens öra är väl så säreget som hans öga. Om man är helt främmande för valsläktet kan man genomsöka de båda huvudena i timmar och ändå ald­rig hitta detta organ. Valen saknar fullständigt ytteröra; och i själva hålet kan man knappast sätta ens en gåspenna, så egendomligt litet är det. Det sitter strax bakom ögat. I fråga om öronen finns det en viktig skillnad mellan sper­macetivalen och rätvalen. Medan den förras öra har en yttre öppning, är den senares helt och hållet täckt med en hinna så att det är alldeles osynligt utifrån.

Är det inte underligt att ett så väldigt djur som valen betraktar världen med ett så litet öga och hör åskan med ett öra som är mindre än en hares? Men även om hans ögon vore stora som linserna i Herschels teleskop och hans öron vida som katedralportar - skulle det ge honom bättre syn eller skarpare hörsel? Inte alls. - Varför försöker ni då ”vidga” ert intellekt? Skärp det i stället.

Låt oss nu med de hävstänger och ångvinschar vi har till hands vända på spermacetivalens huvud, så att det ligger upp och ned, och sedan klättra upp på en stege till dess högsta punkt och kasta en blick ned i svalget. Vore krop­pen inte fullständigt skild från huvudet, skulle vi då med en lykta kunna stiga ner i hans mages stora mammutgrotta. Men låt oss i stället hålla oss i den här tanden och se oss om där vi befinner oss. Vilken verkligt vacker och väl­vårdad mun - från golv till tak fodrad eller snarare tapetserad med en skim­rande vit hinna, glansig som brudsiden.

Men kom ut nu och se på denna vidunderliga underkäke, som liknar det avlånga locket på en väldig snusdosa med gångjärnet på ena kortsidan i stäl­let för på långsidan. Om man bänder upp den så att tandraderna blottas, ser den ut som ett enormt fällgaller, vilket den också visar sig vara för mången stackars sate inom fiskeriet, som med våldsam kraft naglas fast av spetsarna. Men ännu förfärligare är det att se en modfälld val flyta omkring på flera fam­nars djup i havet med sin väldiga, omkring femton fot långa käke hängande rakt ned i rät vinkel mot hans kropp, på pricken lik klyvarbommen på ett far­tyg. Den valen är inte död; han är bara nedstämd, kanske ur gängorna, hypo­kondrisk och så slö att gångjärnen i hans käke har givit med sig och lämnat honom i detta oviga tillstånd, en skam för hela sitt släkte som utan tvivel måste önska honom munläsa.

I de flesta fall brukar denna underkäke - som lätt kan lösgöras av en skick­lig yrkesman - hakas av och hissas upp på däck, så att elfenbenständerna kan dras ut och bli ett tillskott till det hårda vita valben, av vilket fiskarna tillverkar allehanda utsökta ting, bland annat promenadkäppar, paraplyskaft och hand­tag till ridpiskor.

Med en lång och tröttsam hissning halas underkäken ombord som om den vore ett ankare; och när den rätta tiden är inne - några få dagar efter allt det andra arbetet - avdelas Queequeg, Daggoo och Tashtego, som alla är erfarna tandläkare, till att dra ut tänderna. Med en vass flänskniv skär Queequeg upp tandköttet, varefter käken görs fast vid ringbultar och tänderna dras ut med hjälp av ett särskilt uppriggat tackel, liksom oxar i Michigan bryter upp stub­bar av gamla ekar ur den vilda skogsmarken. Allt som allt är det vanligen fyr­tiotvå tänder - hos gamla valar mycket slitna men aldrig maskätna och inte heller plomberade på vårt artificiella sätt. Efteråt sågas käken i skivor som staplas upp som bräder för byggnadsändamål.