75 Rätvalens huvud - jämförande studie
Låt oss nu gå tvärs över däcket och noga undersöka rätvalens huvud.
Liksom den ädla spermacetivalens huvud till sin allmänna skapnad kan jämföras med en romersk stridsvagn (särskilt framtill där det är brett rundat), så har rätvalens huvud i stort sett en föga elegant likhet med en jättelik galiottåig sko. För tvåhundra år sedan jämförde en holländsk upptäcktsresande dess form med en skomakarläst. Och i samma läst eller sko skulle den gamla gumman i sagan med hela svärmen av barn kunna bo mycket bekvämt, hon och alla hennes avkomlingar.
Men när man kommer närmare det stora huvudet börjar det se annorlunda ut, beroende på ens egen synvinkel. Står man på dess högsta punkt och blickar ned på de båda f-formade spruthålen, kunde man ta hela huvudet för en enorm basfiol och blåshålen för öppningarna i resonanslådan. Och om man sedan fäster blicken på den underliga, upphöjda, kamliknande beläggningen högst uppe på hjässan - denna gröna, långhalsbesatta del som grönländarna kallar rätvalens ”krona” och de sydländska fiskarna hans ”hatt” - om man fäster blicken enbart på den kan man ta huvudet för stammen av en väldig ek med ett fågelbo i grenklykan. När man ser de levande krabbor som ligger inkrupna i mössan, torde i alla händelser en sådan tanke slå en; såvida inte ens fantasi har tagit fasta på den tekniska termen ”krona”, som också användes, och man i så fall med stort intresse föreställer sig att detta mäktiga vidunder faktiskt är en havets krönte konung, vilkens gröna krona sammanfogats på detta märkvärdiga sätt. Men om denna val är kung ser han alldeles för vresig ut för att bära ett diadem. Se på den hängande underläppen, så tjurig och surmulen den ter sig - en tjurighet och surmulenhet som med timmermansmått mäter omkring tjugo fot i längd och fem fot i djup, en tjurighet och surmulenhet som kommer att ge minst femhundra gallons olja.
Det är ändå synd och skam att denna olycksaliga val skall vara harmynt. Sprickan är omkring en fot tvärs över. Antagligen simmade modern under ett viktigt skede nedför den peruanska kusten, då jordskalv kom stranden att rämna. Över denna läpp slinker vi nu in i munnen som över en hal tröskel. Vore jag nu i Mackinaw, skulle jag på min ära tro att jag befunne mig i en indiansk wigwam. Gode Gud, är det här den väg Jona gick? Taket är omkring tolv fot högt och bildar en ganska stark vinkel, som om det sutte en vanlig taknock där; medan de räfflade, välvda, håriga sidorna begåvar oss med dessa märkliga, halvt lodräta, kroksabelformade lameller av valben, kanske trehundra på varje sida, som hänger ned från övre delen av huvudet eller kronbenet och bildar de spjälgardiner som tidigare i förbigående har nämnts. Kanterna på dessa lameller är försedda med fransar av fiberhår, genom vilka rätvalen silar vattnet och i vilkas nätverk han håller kvar småfisken, då han med öppen mun plöjer genom massorna av ”brit” när det är dags att äta. I de mittersta benjalusierna finns det, då de står i sin naturliga ordning, vissa egendomliga märken, kurvor, håligheter och ränder, efter vilka somliga valfångstmän beräknar djurets ålder på samma sätt som man avgör en eks ålder genom dess årsringar. Fastän säkerheten i en sådan mätning är långtifrån bevisad ligger det en viss analogisk sannolikhet i den. Om vi godtar den, måste vi under alla omständigheter tillerkänna rätvalen en mycket högre ålder än vad som vid första ögonkastet verkar rimligt.
I äldre tider tycks det ha rått de besynnerligaste föreställningar om dessa jalusier. En resenär hos Purchas kallar dem de märkliga ”polisongerna” inne i valens mun; * (* Detta påminner oss om att rätvalen verkligen har ett slags polisong eller snarare mustasch, bestående av några glesa vita hårstrån på översidan av underkäkens yttersta del. Dessa testar ger ibland något stråtrövaraktigt åt hans eljest högtidliga utseende.) en annan kallar dem ”svinborst”; en tredje gammal herre hos Hakluyt formulerar sig på följande eleganta vis: ”Det sitter vidpass tvåhundrafemtio fenor på vardera sidan om hans överkäke, vilka bilda ett valv över hans tunga på ömse sidor om munnen.”
Som alla vet förser dessa ”svinborst”, ”fenor”, ”polisonger”, ”spjälgardiner” eller vad de nu ska kallas damerna med deras planschetter och andra stödanordningar. Men på denna detalj har efterfrågan länge varit i avtagande. Det var på drottning Annes tid fiskbenet stod i sitt flor, eftersom styvkjorteln då var högsta mode. Och liksom dessa gamla fruntimmer förde ett så muntert liv, om också bildligt talat i valens käftar, så tar vi numera lika lättsinnigt vår tillflykt till samma käftar under en regnskur, eftersom paraplyet likaså är ett över fiskbenen utspänt tält.
Men glöm nu för ett ögonblick alla jalusier och polisonger, och se er omkring på nytt där ni står i rätvalens gap. När ni ser alla dessa systematiskt ordnade kolonnader av ben, skulle ni då inte tro att ni befunne er inne i den stora orgeln i Haarlem och stirrade på dess tusen pipor? Som underlag för orgeln har vi den mjukaste turkiska matta - tungan, som så att säga ligger klistrad vid munnens golv. Den är mycket fet och porös och går lätt sönder då den hissas upp på däck. Den enskilda tunga vi nu har framför oss skulle jag vid en hastig blick uppskatta till en ”sextunnors”, det vill säga att den kommer att ge ungefär denna mängd olja.
Dessförinnan måste ni emellertid klart ha insett sanningen i det jag inledde med, nämligen att spermacetivalen och rätvalen har nästan helt artskilda huvuden. Kort sagt: i rätvalens huvud finns det inget större tillflöde av spermaceti, inga elfenbenständer alls, ingen långsmal näbbhalva till underkäke, liknande spermacetivalens. Hos spermacetivalen däremot finns det inga benjalusier, ingen stor underläpp och knappast någon tillstymmelse till tunga. Vidare har rätvalen två yttre spruthål, spermacetivalen endast ett.
Kasta nu en sista blick på dessa vördnadsvärda, liksom kapuschongklädda huvuden medan de ännu hänger tillsammans; ty det ena skall snart utan eftermäle sjunka i havet, och det andra skall inom kort följa efter.
Kan ni uppfatta uttrycket i spermacetivalens huvud? Det är samma utseende han hade då han dog, bortsett från att några av de längre fårorna i hans panna har utplånats. Själv tycker jag att den breda pannan uttrycker en prärielik frid, född ur spekulativ likgiltighet för döden. Iaktta nu det andra huvudets uttryck. Lägg märke till den fantastiska underläppen, av en händelse tryckt mot fartygssidan så att den hårt sluter sig om käken. Ser inte hela detta huvud ut att tala om ett enormt och ändamålsenligt beslut att trotsa döden? Denna rätval tror jag har varit en stoiker; spermacetivalen en platoniker, som på senare år kanske slagit sig på Spinoza.