78 Cistern och ämbar
Vig som en katt klättrar Tashtego uppför stormasten och springer utan att ändra sin upprätta ställning ut på den överhängande storrån, till den punkt där den precis skjuter ut över den upphissade tunnan. Han har tagit med sig ett lätt hisstyg, en så kallad göling, bestående av endast två parter som löper genom ett fast, enkelt block. Efter att ha fäst detta block så att det hänger ned från rånocken släpper han ena ändan av repet tills den tas emot och hålls fast av en man på däcket. Därefter firar indianen sig smidigt nedför den andra parten och landar skickligt på huvudets översida. Stående där - alltjämt högt över den övriga besättningen, till vilken han glatt hojtar - liknar han en turkisk muezzin som kallar de trogna till bön från toppen av en minaret. Sedan en kortskaftad, vass flänskniv skickats upp till honom letar han ivrigt efter rätta stället att börja bryta sig in i tunnan. Därvid går han mycket försiktigt tillväga, likt en skattsökare i något gammalt hus, som knackar i väggarna för att finna var guldet är inmurat. När detta varsamma sökande är över har ett kraftigt, järnbandat ämbar, alldeles likt ett brunnsämbar, knutits fast i ena ändan av gölingen, medan den andra ändan sträckts över däcket och hålls kvar där av ett par tre påpassliga besättningsmän. Dessa hissar nu upp ämbaret inom räckhåll för indianen, till vilken en annan matros har räckt en mycket lång stång. Tashtego sticker in stången i ämbaret, för ned det i tunnan tills det fullständigt försvinner, och ger då ett lösenord till sjömännen vid gölingen, varefter ämbaret kommer upp igen, fradgande som en mjölkerskas stäva med färsk mjölk. Försiktigt nedfirat från sin höjd tas det bräddfulla kärlet emot av en särskilt utsedd man och töms genast i ett stort kar. Sedan stiger det till väders igen och genomgår samma procedur, tills den djupa cisternen inte ger mer. Mot slutet måste Tashtego köra sin långa stång allt hårdare och allt djupare ned i tunnan tills omkring tjugo fot av stången försvinner.
Pequods mannar hade öst och länsat på detta sätt en god stund, och flera fat hade fyllts med den välluktande spermacetin, då plötsligt en egendomlig olyckshändelse inträffade. Huruvida det var Tashtego, denne vilde indian, som var så oaktsam och dumdristig att han ett ögonblick släppte sitt enhandstag i det stora kabeltackel som bar upp huvudet; eller om den plats där han stod var så förrädisk och slipprig; eller om det rentav var den Onde själv som utan att ange några särskilda skäl ville att det skulle gå så - hur det i själva verket förhöll sig är omöjligt att säga nu. Men med ett slag, just som det åttionde eller nittionde ämbaret med ett sugande ljud var på väg upp - gode Gud, stackars Tashtego! - störtade han, som om han varit det motvägande tvillingämbaret i en riktig brunn, hals över huvud ned i detta stora heidelbergfat och försvann med ett fruktansvärt, oljigt gurglande ur vår åsyn.
”Man överbord!” skrek Daggoo, som i den allmänna förvirringen var den förste som kom till besinning. ”Sväng över ämbaret hit!” Och medan han satte ena foten i det för att få bättre stöd för sitt hala grepp om själva gölingen, hissades han av de andra upp till översta delen av huvudet nästan innan Tashtego kunde ha nått bottnen av insidan. Samtidigt blev det en oerhörd villervalla. När mannarna blickade ned över relingen såg de det förut livlösa huvudet skaka och kränga alldeles under vattenytan, som om det i samma ögonblick fått en lysande idé, medan det endast var den stackars indianen som med dessa sprattlingar omedvetet röjde till vilket livsfarligt djup han hade sjunkit.
I samma stund som Daggoo stod uppe på huvudet och redde ut gölingen - som på något sätt hade trasslat in sig i de stora flänstacklen - hördes det ett åsklikt brakande; och till allas outsägliga fasa lossnade en av de enorma krokar som bar upp huvudet, så att den väldiga massan med en våldsam skälvning svängde snett nedåt tills det berusade fartyget raglade och skakade som om det hade rammats av ett isberg. Den återstående kroken, på vilken hela tyngden nu vilade, såg också ut att kunna ge vika när som helst, i synnerhet som huvudet gungade så häftigt.
”Kom ner! Kom ner!” vrålade sjömännen till Daggoo. Men medan negern med ena handen höll i sig i det tunga tacklet så att han skulle hänga kvar även om valhuvudet föll, hade han nu rett ut den trassliga linan och körde ned ämbaret i den nu instörtade brunnen i akt och mening att den begravde harpuneraren skulle få tag i det och på så vis kunna hissas upp.
”I herrans namn, karl”, skrek Stubb, ”står du och laddar ett gevär? - Stopp och belägg! Hur ska det kunna hjälpa honom att du pular det där järnbandade ämbaret i skallen på honom? Stopp, sa jag!”
”Se upp för tacklet!” ropade en röst som en exploderande raket.
Nästan i samma ögonblick föll den enorma massan med ett åskmuller i havet som ett klippblock i malströmmen nedanför Niagara; det plötsligt lättade skrovet krängde över åt andra sidan så att den glänsande kopparförhydningen kom till synes; och alla kippade efter andan då Daggoo, dinglande än över sjömännens huvuden och än över vattnet, genom en tät dimma av yrande skum sågs klamra sig fast vid det nedhängande tacklet, medan den stackars levande begravde Tashtego höll på att sjunka ända till havets botten! Men knappt hade den fördunklande dimman skingrats förrän en naken gestalt med en äntersabel i handen bråkdelen av en sekund sågs balansera på relingen. I nästa ögonblick tillkännagav ett ljudligt plask att min modige Queequeg hade dykt för att undsätta den nödställde. Som en man rusade alla till fartygssidan, och allas ögon räknade varenda krusning på vattnet, medan tiden gick och inte ett spår av vare sig den sjunkne eller dykaren syntes till. Några man hoppade nu i en båt långsides och stötte ut från fartyget.
”Ha! ha!” skrek Daggoo med ens från sin sakta gungande plats däruppe, och när vi riktade blicken längre bort från relingen såg vi en arm sticka upp ur de blåa vågorna - en underlig syn, som om en arm sträckts upp över gräset på en grav.
”Bägge två! Bägge två! De kommer bägge!” ropade Daggoo igen med jublande röst; och strax därpå sågs Queequeg komma simmande med ena handen, medan han med den andra höll ett fast tag i indianens långa hår. Uppdragna i den väntande båten lyftes de hastigt upp på däck; men det dröjde länge innan Tashtego kom till sans igen, och Queequeg såg inte särskilt kry ut han heller.
Men hur hade nu denna storslagna räddning kommit till stånd? Jo, Queequeg hade dykt efter det sakta sjunkande huvudet och med sin vassa sabel snittat upp sidorna nära bottnen så att det blivit ett stort hål, varefter han släppt sabeln, trevat inåt och uppåt med sin långa arm och så dragit ut vår stackars Tash i huvudet. Han försäkrade att när han grävde efter honom fick han först tag i ett ben; men som han insåg att det inte var som det skulle och kunde orsaka mycket besvär, hade han stoppat tillbaka benet och med ett skickligt ryck och kast fått indianen att göra en volt, så att han vid nästa försök kommit ut på det gamla goda sättet - med huvudet före. Vad det stora huvudet självt beträffar befann det sig efter omständigheterna väl.
Och sålunda kom tack vare Queequegs mod och stora obstetriska skicklighet Tashtegos räddning eller kanske snarare förlossning till stånd stick i stäv mot de olyckligaste och till synes hopplösa omständigheter; vilket är en lärdom som ingalunda får glömmas. Förlossningskonst borde läras ut på samma gång som fäktning och boxning, ridning och rodd.
Jag vet att gayheadarens sällsynta äventyr kommer att förefalla vissa landkrabbor otroligt, fastän de kanske själva har sett eller hört talas om någon som ramlat ned i en cistern på landbacken - en olyckshändelse som icke sällan inträffar och med så mycket mindre skäl än indianens, i betraktande av att spermacetivalens brunnskar är så oerhört halt.
Men, invänder kanske någon skarpsinnigt, hur hänger det här ihop? Vi trodde att spermacetivalens av vävnader myllrande huvud var den lättaste och mest korkartade delen av honom, och nu får du det att sjunka i ett element med vida större densitet än dess egen. Nu är du fast. - Ingalunda, det är ni som är fast; ty i den stund då stackars Tash ramlade ner hade tunnan så gott som tömts på sitt lättare innehåll, så att mycket litet var kvar utöver brunnens täta, seniga vägg - som tidigare nämnts en dubbelsvetsad, hamrad substans, mycket tyngre än havsvattnet, så att en klump därav sjunker nästan som bly. Men benägenheten att sjunka snabbt hos denna substans motverkades i föreliggande fall av att andra delar av huvudet förblivit opåverkade, så att det sjönk mycket långsamt och dröjande och därmed gav Queequeg en rättvis chans att utföra sin obstetriska bedrift så att säga i ilfart. Ja, det var sannerligen en snabbförlossning.
Men om Tashtego hade omkommit i det där huvudet hade det varit en mycket förnämlig död - svept i den vitaste och finast doftande spermaceti, kistlagd, gravsatt och befordrad till evigheten i valens hemliga innersta rum och sanctum sanctorum. Endast ett ljuvligare slut går det att erinra sig - den utsökta död en honungssamlare från Ohio fick då han letade honung i grenklykan till ett ihåligt träd och hittade så oerhört mycket, att när han lutade sig för långt över kanten sög honungen honom till sig, så att han dog balsamerad. Hur många tror ni har på liknande sätt fallit ned i Platons honungshuvud och ljuvligt omkommit där?