79 Bönen

 

 

Att undersöka linjerna i denne leviatans ansikte eller sondera knölarna på hans huvud är något som ingen fysionom eller frenolog hittills har prövat på. Ett sådant företag verkar nästan lika hoppingivande som det hade varit för Lavater att skärskåda fårorna i Gibraltars klippvägg eller för Gall att klättra upp på en stege och manipulera med Pantheons kupol. Likväl behandlar Lavater i sitt berömda verk inte bara olika människors ansikten utan studerar också uppmärksamt ansiktena hos hästar, fåglar, ormar och fiskar och uppehåller sig i detalj vid de varierande uttryck som där kan iakttas. Inte heller Gall och hans lärjunge Spurzheim har underlåtit att ge vissa antyd­ningar om frenologiska kännemärken hos andra varelser än människan. Fastän jag är föga kvalificerad som pionjär skall jag här göra ett försök att till­lämpa dessa båda kvasivetenskaper på valen. Jag försöker mig på allt möjligt; det får gå som det kan.

Fysionomiskt sett är spermacetivalen en anomali. Han har ingen riktig näsa. Och eftersom näsan är det centrala och mest iögonfallande av anletsdragen, och eftersom den kanske mer än något annat modifierar och slutligen avgör helhetsintrycket, förefaller det som om avsaknaden av näsa som utåt synligt bihang i hög grad måste påverka valens utseende. Ty liksom vid trädgårds­arkitektur en spira, en kupol, ett minnesmärke eller ett torn av något slag anses nästan oundgängligt för att göra sceneriet fullständigt, så kan inget ansikte i fysionomiskt avseende te sig harmoniskt utan näsans upphöjda, genombrutna klocktorn. Slå av näsan på Fidias’ Zeus i marmor, och hur sorg­lig att se är inte återstoden! Icke desto mindre är leviatan av så mäktigt omfång och alla hans proportioner så storslagna, att samma defekt som vore direkt vanställande hos bildstoden av Zeus ingalunda är något skönhetsfel hos leviatan. Tvärtom bidrar den till hans storslagenhet. En näsa på valen skulle ha varit opassande. När man på sin fysionomiska resa seglar runt hans väldiga huvud i sin jolle, störs aldrig ens höga uppfattning om honom av tan­ken på att han har en näsa man kan dra i. En förmäten tanke, som så ofta tränger sig på en även när man betraktar den mäktigaste kunglighet på hans tron.

I vissa enskildheter är kanske den mest imponerande fysionomiska bild man kan få av spermacetivalen den man ser rakt framifrån. Denna anblick är sublim.

En vacker mänsklig panna under tankeverksamhet är som himlen i öster när den begrundar morgonen. I betesmarkens lugn och ro har tjurens kullriga panna något av storheten därinnanför. När elefanten släpar tunga kanoner genom ett bergspass är hans panna majestätisk. Mänsklig eller djurisk är den mystiska pannan som det stora gyllene sigill de tyska kejsarna fogade till sina påbud. Det betyder: ”Gud - skapad denna dag av min hand.” Men hos de flesta varelser, ja, hos människan själv, är pannan mycket ofta endast ett stycke alplandskap jäms med snögränsen. Få är de pannor som likt Shake­speares eller Melanchtons reser sig så högt eller sluttar så lågt, att själva ögo­nen ter sig som klara, eviga, speglande bergssjöar; och ovanför dem, i pan­nans rynkor, tycker man sig spåra de hornprydda tankar som kommer ditner för att dricka, liksom höglandsjägarna följer hjortarnas fotspår i snön. Men hos den stora spermacetivalen är den höga och mäktiga, gudalika värdighet som präglar hans panna så omåttligt utvecklad, att när man betraktar den rakt framifrån förnimmer man Gudomen och de vördnadsbjudande makterna star­kare än när man möter någon annan företeelse i den levande naturen. Ty man urskiljer ingen detalj exakt; inget utpräglat drag framträder - ingen näsa, inga ögon, inga öron, ingen mun, inget ansikte, ty han har inget; ingenting annat än detta stora firmament till panna, veckat av gåtor och stumt sluttande med hot om undergång för båtar, fartyg och manskap. Inte heller i profil gör denna märkliga panna ett svagare intryck, även om dess storhet då kanske inte dominerar på samma sätt. I profil urskiljer man tydligt den horisontella, halv­månformade fördjupning i pannans mitt som hos människan är Lavaters kän­netecken på snille.

Men hur ligger det till? Snille hos spermacetivalen? Har spermacetivalen någonsin skrivit en bok, hållit ett tal? Nej, hans stora snille tar sig uttryck i att han inte gör någonting särskilt för att bevisa det. Det tar sig dessutom uttryck i hans pyramidala tystnad. Och detta erinrar mig om att ifall spermacetivalen hade varit känd för den unga österländska världen, skulle han ha blivit upp­höjd till gud av orientalernas barnsligt magiska föreställningar. De avgudade krokodilen i Nilen därför att krokodilen saknar tunga; och spermacetivalen har heller ingen tunga, eller i varje fall är den så ytterligt liten att den inte ens kan räckas ut. Om framdeles någon högt kultiverad, poetisk nation kommer att återge de gamla glada förstamajgudarna deras förstfödslorätt och levande installera dem på nytt i den nu egoistiska himlen, på det numera aldrig hem­sökta berget, då kommer förvisso den stora spermacetivalen att inta Jupiters högsäte och härska över den.

Champollion dechiffrerade de fårade hieroglyferna i gråstenen. Men det finns ingen Champollion som dechiffrerar det Egypten som ryms i varje män­niskas och varje levande varelses ansikte. Fysionomiken är, liksom varje annan mänsklig vetenskap, endast en övergående myt. Om därför Sir William Jones, som förstod trettio språk, inte kunde utläsa de djupare och mer subtila meningarna i den enklaste lantmans ansikte, hur skall då den olärde Ismael hoppas kunna läsa den vördnadsbjudande kaldeiska skriften i spermaceti­valens panna? Jag lägger endast fram denna panna för er. Läs den själva, om ni kan!