82 Valfångstens ära och härlighet

 

 

Det finns vissa företag i vilka en omsorgsfull oordning är den rätta metoden.

Ju mer jag fördjupar mig i studiet av valfångsten och vinnlägger mig om ren källforskning, desto mer imponerad blir jag av dess ärevördighet och uråldriga anor. Och särskilt när jag finner så många stora halvgudar och heroer, profeter av alla slag, som på ett eller annat sätt har bidragit till dess berömmelse, känner jag mig hedrad över att jag själv, om också i all anspråks­löshet, tillhör ett så illustert brödraskap.

Den ridderlige Perseus, en son till Zeus, var den förste valfångaren; och till vårt näringsfångs evärdliga ära måste det sägas att den första val som anfölls av vårt brödraskap inte dödades av något lumpet motiv. Detta var vårt yrkes riddartid då vi bar vapen endast för att bistå de nödställda och inte för att fylla människors oljekannor. Alla känner till den fina berättelsen om Perseus och Andromeda; hur den vackra Andromeda, en kungadotter, fängslades vid en klippa på havskusten, och hur leviatan just stod i begrepp att föra bort henne då Perseus, valfångstmännens furste, oförskräckt trädde fram, harpunerade vidundret samt befriade jungfrun och tog henne till äkta. Det var en beund­ransvärt skicklig bedrift, sällan åvägabragt av de bästa harpunerarna i våra dagar, eftersom denne leviatan dödades vid första kastet. Och ingen skall betvivla denna uråldriga berättelse; ty i det forna Jafo, numera Jaffa, på den syriska kusten fanns det i många århundraden i ett av hednatemplen ett stort skelett av en val, som stadens sägner och alla dess invånare försäkrade vara de autentiska benen efter det vidunder Perseus dräpte. När romarna intog Jafo fördes skelettet till Italien i triumf. Vad som verkar märkligt och tanke­eggande betydelsefullt i historien är att det var från Jafo Jona seglade ut.

Besläktad med Perseus’ och Andromedas äventyr - ja, av somliga ansedd som indirekt härledd därur - är den berömda berättelsen om Sankt Georg och draken - vilken drake enligt min mening var en val; ty i många gamla kröni­kor blandas valar och drakar på ett förvirrande sätt ihop och förväxlas ofta med varandra. ”Du äst lika som ett lejon ibland hedningarna, och såsom en havsorm” (det vill säga som en drake i havet), säger Hesekiel och menar där­med tydligen en val; ja, några översättningar av Bibeln använder rentav det ordet. Dessutom skulle det ta bort mycket av äran av Sankt Georgs bedrift, om han endast hade mött en krälande reptil på land i stället för att utkämpa ett envig med det stora vidundret i havsdjupet. Vem som helst kan döda en orm, men blott en Perseus, en Sankt Georg, en Coffin har det mannamod som fordras för att ta upp kampen med en val.

Men låt oss icke vilseledas av de moderna bildframställningarna av denna scen. Ty fastän den varelse denne forntidens tappre valfångare drabbade samman med vagt framställs i gestalt av en grip, och fastän striden utkämpas till lands med helgonet på hästryggen, så är det även med hänsyn tagen till att det rådde stor okunnighet på den tiden, då valens verkliga skapnad var okänd för konstnärerna; med hänsyn till att liksom i Perseus’ fall Sankt Georgs val kan ha kravlat sig upp på stranden från havet; och med hänsyn till att det djur Sankt Georg rider på kan ha varit bara en stor säl eller valross - när man besinnar allt detta ter det sig inte helt oförenligt med den fromma legenden och de äldsta konstnärliga framställningarna att betrakta denna så kallade drake som ingen annan än den store leviatan själv. Ja, ställd inför den sanna och genomgripande verkligheten går det kanske med hela denna berättelse som det gick med filistéernas avgud Dagon, bestående av fisk-, djur- och fågelelement, vilken ställdes inför Israels ark och då förlorade såväl sitt häst­huvud som båda sina handflator så att endast stjärtstumpen eller fiskdelen fanns kvar. Därför är alltså en av vårt ädla släkte, själv valfångare, ingen min­dre än Englands skyddshelgon, och vi harpunerare från Nantucket borde med all rätt skrivas in i den lysande Sankt Georgsorden. Och därför ska inte heller riddarna av denna ärorika orden (av vilka jag vågar påstå att ingen som deras store skyddspatron haft något med en val att göra) föraktfullt se ned på en nantucketbo, eftersom vi även i våra ylletröjor och tjäriga byxor är långt mer berättigade till Sankt Georgsdekorationen än de själva.

Huruvida vi ska räkna Herakles till vårt brödraskap eller ej är något jag länge har grubblat över; ty även om enligt den grekiska mytologin denne anti­kens Crockett och Kit Carson, denne urstarke verkställare av fröjdefulla stor­verk, uppslukades och utspyddes av en val, så kan det diskuteras om det egentligen gör honom till valfångstman. Ingenstans framgår det att han verk­ligen harpunerade sin fisk, om inte möjligen från insidan. Likväl kan han anses som en ofrivillig valfångare; även om han inte fångade valen så fångade valen i varje fall honom. Därför räknar jag honom ändå till vår klan.

Men enligt de bästa, ehuru motstridiga, auktoriteter anses den grekiska berättelsen om Herakles och valen härleda sig från den ännu äldre hebreiska berättelsen om Jona och valfisken; och vice versa. Säkert är att de är mycket lika varandra. Om jag gör anspråk på halvguden, så varför inte på profeten också?

Hjältar, helgon, halvgudar och profeter är emellertid inte de enda som vår ordens register omfattar. Vår stormästare återstår det att nämna; ty i likhet med forna tiders konungar finner vi källorna till vårt brödraskap hos inga mindre än de stora gudarna själva. Denna underbara österländska berättelse skall här återges efter shastra, som ger oss den vördnadsbjudande Vishnu, en av de tre gestalterna i hinduernas gudomlighet - utger denne gudomlige Vishnu för att vara vår herre - Vishnu som genom den första av sina tio jor­diska inkarnationer för evigt har avskilt och förklarat valen helig. När Brahma eller gudarnas gud - säger shastra - beslöt att återskapa världen efter en av dess periodiska upplösningar födde han Vishnu till att övervaka arbetet. Men Vedaböckerna, dessa mystiska skrifter, som det tycktes oundgängligt för Vishnu att ha läst innan han började skapelsen och som därför måste ha inne­hållit någonting liknande praktiska fingervisningar för unga arkitekter - dessa Vedaböcker låg på världshavets botten; varför Vishnu blev inkarnerad i en val, i denna gestalt dök ned till de största djupen och räddade de heliga böck­erna. Var då inte Vishnu en valfångstman i samma bemärkelse som den som rider på en häst kallas hästkännare?

Perseus, Sankt Georg, Herakles, Jona och Vishnu - det är sannerligen ett medlemsregister! Vilken annan klubb än valfångarnas kan uppvisa något lik­nande?