86 Stjärten

 

 

Andra poeter har lovprisat antilopens milda ögon och den tjusande fjä­derskruden hos fågeln som aldrig tar mark; mindre högstämd än så lovsjunger jag i stället en stjärt.

Om man beräknar att den största spermacetivalens stjärt börjar vid den punkt på bålen, där denna smalnar till något som motsvarar en människas midjemått, omfattar den enbart på sin översida en yta om minst femtio kvadratfot. Den kompakta, runda rotdelen breder ut sig till två breda, starka, platta flyn eller flikar, som gradvis tunnas ur till mindre än en tums tjocklek. I grenen eller föreningspunkten överlappar dessa flikar i någon mån varandra men drar sig sedan isär åt sidorna som vingar, så att det uppstår ett brett tom­rum mellan dem. Inte hos någon annan levande varelse är skönhetslinjerna mer utsökt dragna än i de halvmånformiga kanterna av dessa flikar. Fullt utspänd är stjärten hos den fullvuxna valen betydligt mer än tjugo fot tvärs över.

Hela kroppsdelen ser ut att vara en tät vävnad av sammansvetsade muskler; men gör man ett snitt i den finner man att den består av tre tydligt åtskilda lager: det övre, det mellersta och det undre. Muskelfibrerna i de övre och undre lagren är långa och horisontella, medan det mellersta skiktets är mycket korta och löper korsvis mellan de båda omgivande lagren. Denna tre­eniga struktur skänker i väl så hög grad som någonting annat kraft åt stjärten. För den som studerat forna romerska murar erbjuder mellanskiktet en sär­egen parallell till det tunna lager av murtegel som alltid alternerar med stenen i dessa underbara minnesmärken från antiken, och som tvivelsutan avsevärt bidrar till murverkets motståndskraft.

Men som om den inneboende kraften i den muskulösa stjärten inte vore tillräcklig, är leviatans hela kropp genomdragen med en varp och väft av mus­kelfibrer och trådar, som löper utefter länderna på båda sidor och därefter fortsätter till och omärkligt uppgår i stjärtflikarna, där de i rikt mått bidrar till deras styrka, varför hela valens omätliga kraftresurser tycks sammanflyta och koncentrera sig till en enda punkt, nämligen stjärten. Om materian icke vore oförstörbar, vore detta något som kunde förstöra den.

Men valstjärtens häpnadsväckande styrka förhindrar på intet sätt den ele­ganta smidigheten i dess rörelser, där ett slags barnslig otvungenhet genom­böljar dess titaniska kraft. Tvärtom får dessa rörelser sin mest skrämmande skönhet genom den. Den verkliga styrkan förminskar aldrig skönhet eller har­moni utan förhöjer den ofta; och i allt som är imponerande vackert har styr­kan mycket att göra med dess förtrollning. Ta bort de spända senor som tycks bryta fram överallt ur marmorn på den skulpterade Heraklesstoden, och dess tjusning är försvunnen. När den trogne Eckermann lyfte på linnelakanet över Goethes nakna lik, överväldigades han av mannens massiva bröstkorg, som såg ut som en romersk triumfbåge. När Michelangelo målar även Gud Fader i mänsklig gestalt, så lägg märke till det robusta som finns där. Och vad de än må avslöja om den gudomliga kärleken hos Sonen, dessa veka, skönlockiga, hermafroditiska italienska målningar, i vilka hans väsen på det lyckosammaste sätt blivit förkroppsligat, så antyder dessa konstverk, som så totalt saknar all muskelstyrka, ingenting om kraft utom den rent negativa och feminina för­måga till underkastelse och lidande som enligt allas åsikt utgör den praktiska lärdomen av hans undervisning.

Den kroppsdel jag talar om har en sådan spänst och tänjbarhet att vare sig den användes på lek eller på allvar, i vredesmod eller i någon annan sinnes­stämning utmärkes dess rörelser oföränderligt av det utsöktaste behag. Ingen älvas arm kan i det avseendet överträffa den.

Fem stora rörelser är karakteristiska för valstjärten. Först och främst kan den användas som simfena, för det andra som stridsklubba, för det tredje tjäna till att svänga med, för det fjärde till att piska vattnet med, för det femte till att lyfta stjärtflikarna.

För det första. Med sin vågräta placering fungerar leviatans stjärt på ett helt annat sätt än motsvarande kroppsdelar hos andra i havet levande djur. Den vrider och slingrar sig aldrig. Hos både människan och fisken är en slingrande rörelse ett tecken på underlägsenhet. För valen är stjärten det enda medlet att ta sig fram med. Först inrullad under kroppen och sedan hastigt bakåtkastad är det stjärten som ger denna säreget stampande och hoppande rörelse åt vidundret då han simmar med högsta fart. Sidofenorna tjänar bara till att styra med.

För det andra. Det är ganska betecknande att medan en spermacetival i strid med en annan spermacetival endast begagnar huvudet och käkarna, så använder han i sina sammandrabbningar med människan huvudsakligen och föraktfullt stjärten. När han slår till en båt rullar han snabbt ihop stjärtflikarna så att slaget utdelas endast genom rekylen. Om det utförs i tomma luften, och i synnerhet om det träffar sitt mål uppifrån, är effekten helt enkelt förkros­sande. Varken revbenen hos en människa eller spanten i en båt kan stå emot ett sådant slag. Den enda räddningen är att vika undan för det; men om slaget kommer från sidan gör dels vattenmotståndet, dels valbåtens lätthet och flyt­förmåga samt elasticiteten i dess material att ett knäckt spant eller ett par inslagna bord, ett slags hål i sidan, vanligen är det värsta som händer. Dessa undervattensslag från sidan tas så ofta emot under valfångsten att de betraktas som rena barnleken. Någon tar av sig sin sjömanströja, och så är hålet till­täppt.

För det tredje. Jag kan inte bevisa det, men det förefaller mig som om valens känselsinne vore koncentrerat till stjärten, ty det finns en sensibilitet hos den som endast motsvaras av känsligheten i elefantens snabel. Denna sensibilitet kommer huvudsakligen fram i de svepande rörelserna, då valen i jungfruligt saktmod och med ett slags smäktande långsamhet svänger de väl­diga stjärtflikarna från sida till sida på havsytan; och snuddar han då bara vid en sjömans polisonger, så ve den sjömannen med polisonger och allt! Vilken ömhet ligger det inte i denna inledande smekning! Bara stjärten hade någon gripförmåga skulle jag genast komma att tänka på Darmonodes’ elefant, som så ofta besökte blomstermarknaden och med djupa bugningar gav de unga damerna blombuketter och sedan smekte deras gördlar. Av mer än ett skäl är det synd att valstjärten saknar denna gripförmåga; ty jag har hört talas om en annan elefant, som blev sårad i strid och då krökte snabeln bakåt och drog ut pilen.

För det fjärde. Om man oförmärkt smyger sig på valen, då han tror sig vara i säkerhet mitt ute på det ödsliga havet, finner man honom befriad från sin värdighets mäktiga korpulens leka som en kattunge, som om världshavet vore en spismatta. Men även när han leker urskiljer man hans styrka. De breda flikarna på hans stjärt kastas högt upp i luften, och när de sedan träffar vat­tenytan igen genljuder den dånande smällen på flera sjömils avstånd. Det låter nästan som om en stor kanon hade avfyrats; och såge man den lätta slingan av ånga från lufthålet i hans andra ända, kunde man tro att det vore röken från fänghålet.

För det femte. Eftersom i leviatans vanliga flytläge stjärten ligger mycket under ryggens nivå, syns den över huvud taget inte under vattenytan; men när han är i färd med att dyka ner i djupet slungas hela stjärten jämte minst trettio fot av den övriga kroppen rakt upp i luften och dallrar där ett ögon­blick innan den försvinner ur sikte. Bortsett från den sublima inbrytningen - som skall beskrivas på annat ställe - är valstjärtens upprätta ställning den kan­ske storslagnaste syn som kan ses i hela den levande naturen. På väg från de bottenlösa djupen ser den gigantiska stjärten ut att krampaktigt vilja gripa efter den högsta himlen. På samma sätt har jag i drömmen sett den majestä­tiske Satan sträcka fram sin marterade jättelika bockfot ur helvetets flam­mande baltiska hav. Men när man betraktar sådana scener beror allt på i vil­ken sinnesstämning man är. Är man vid Dantes lynne träder djävlarna fram; är man vid Jesajas ärkeänglarna. Stående i mastkorgen på mitt fartyg under en soluppgång som färgade himmel och hav i karmosin, såg jag en gång en hel flock valar i öster, som alla strävade mot solen och ett ögonblick dallrade i samklang med de resta stjärtarna. Som det den gången syntes mig hade en så storslagen tillbedjan av gudarna aldrig skådats ens i Persien, eldsdyrkarnas hemland. Som Ptolemaios Filopator vittnat om den afrikanska elefanten, så vittnade jag då om valen och förklarade honom vara den hängivnaste av alla levande varelser. Ty enligt kung Juba hälsade antikens stridselefanter ofta morgonen med sina snablar upplyfta under djupaste tystnad.

Den improviserade jämförelsen i detta kapitel mellan valen och elefanten, med hänsyn till vissa aspekter på den enes stjärt och den andres snabel, är dock icke avsedd att placera dessa båda organ på jämställd fot, och så mycket mindre då de varelser respektive organ tillhör. Ty som den största elefant bara är en terrier i jämförelse med leviatan, så är också hans snabel jämförd med leviatans stjärt bara en liljestängel. Det gruvligaste slag av elefantens snabel vore som en lekfull smäll av en solfjäder i jämförelse med det omåttliga ned­slaget och braket av spermacetivalens tunga stjärtflikar, som vid upprepade tillfällen har slungat den ena båten efter den andra med alla deras åror och besättningar högt upp i luften, precis som en indisk jonglör kastar sina bollar. * (* Fastän varje jämförelse i fråga om volym mellan valen och elefanten är orimlig, såtill­vida som elefanten i det avseendet står i ungefär samma förhållande till valen som hunden till elefanten, saknas det ändå inte vissa egendomliga likheter dem emellan, bland annat sprutandet. Det är ju väl känt att elefanten ofta suger upp vatten eller damm i snabeln och sedan lyfter den och sprutar ut det i en stråle.)

Ju mer jag tänker på denna väldiga stjärt, desto mer beklagar jag min oför­måga att beskriva den. Stundom gör den åtbörder som visserligen skulle passa en människohand men likväl förblir oförklarliga. I en stor flock är dessa mystiska åtbörder ibland så påfallande, att jag har hört valjägare påstå att de är besläktade med frimurarnas tecken och symboler, och att valen med dessa metoder på ett rationellt sätt kommunicerat med världen. Inte heller saknas det andra rörelser i valens kropp som helhet, som även hans erfarnaste angri­pare finner underliga och oförklarliga. Hur jag än dissekerar honom kommer jag nätt och jämnt under skinnet; jag känner honom inte och kommer aldrig att lära känna honom. Men när jag inte ens känner valens stjärt, hur skall jag då kunna förstå hans huvud - och än mer hur få någon uppfattning om hans ansikte, när det är just ansikte han saknar? ”Du skall få se mig på baken”, på min stjärt, tycks han säga, ”men mitt ansikte skall man icke se.” Men jag kan inte tillfullo fatta ens hans bakre del; och hur mycket han än vill låta påskina om sitt ansikte, så säger jag än en gång att det är just ansikte han saknar.