88 Skolor och skolmästare

 

 

I föregående kapitel berättades det om en ofantlig anhopning eller hjord av spermacetivalar, och det angavs också den tänkbara orsaken till att så väl­diga koncentrationer kommer till stånd.

Ehuru sådana stora ansamlingar då och då påträffas, händer det som vi har sett än idag att små spridda grupper emellanåt iakttas, omfattande mellan tjugo och trettio individer vardera. Sådana grupper kallas schools eller orda­grant ”skolor”. De är vanligen av två slag - sådana som enbart består av honor och sådana som inte innehåller annat än unga, kraftiga hanar, eller tjurar som de mer familjärt benämnes.

Som uppvaktande kavaljer till en skola av honor ser man oföränderligt en fullvuxen men inte gammal hane, som vid varje tecken till fara visar sin rid­derlighet genom att lägga sig sist i gruppen och täcka sina damers flykt. Denne herreman är i sanning en vällustig turk, som simmar omkring i vattenvärlden, åtföljd och omvärvd av hela sitt harems vederkvickelser och ömhetsbetygelser. Kontrasten mellan denne turk och hans konkubiner är påfallande, ty medan han alltid är av största leviatanska storlek, mäter damerna även som fullvuxna inte mer än en tredjedel av en medelstor hanes volym. De är faktiskt jäm­förelsevis späda och kan inte vara mer än sex, sju yards runt midjan. Likväl kan det inte förnekas att de på det hela taget har nedärvd rätt till embonpoint.

Det är mycket intressant att följa detta harem och dess herre under deras indolenta kringströvande. Som den fina värld de tillhör är de på sitt makliga sätt alltid intresserade av omväxling. Man möter dem vid ekvatorn då den die­tetiska säsongen där står i sitt flor, och då de kanske nyligen har återvänt från en sommarvistelse i de nordliga haven och därmed bedragit sommaren på all obehaglig trötthet och värme. Sedan de frekventerat ekvatorns strandprome­nad fram och tillbaka en tid, beger de sig till de ostindiska farvattnen i avvak­tan på den svala säsongen där och undviker på så vis årets andra extrema temperatur.

När min höge herr val i lugn och ro ger sig ut på någon av dessa resor hål­ler han ett vaksamt öga på sin intressanta familj, försåvitt några överraskande eller misstänkta företeelser skulle dyka upp. Om någon oförsvarligt påflugen ung leviatan råkar komma den vägen och dristar sig att förtroligt närma sig någon av damerna, med vilket våldsamt raseri angriper icke paschan honom då och jagar bort honom! Det vore just snyggt om omoraliska unga vivörer som han skulle få inkräkta på familjelivets helgd! Men paschan må göra vad han vill, han kan ändå inte hålla den mest notoriske förförare borta från sin säng, ty alla fiskar delar tyvärr bädd med alla. I land förorsakar damerna ofta de förfärligaste dueller mellan sina rivaliserande beundrare, och likadant är det med valarna, som ibland slåss på liv och död bara för kärlekens skull. De fäktar med sina avlånga underkäkar, så att de stundom fastnar i varandra, och kämpar om övertaget som älgar som under striden slingrar ihop sina horn. Inte så få fångas som har djupa märken efter dessa sammandrabbningar - ärriga huvuden, avbrutna tänder, sargade fenor och i vissa fall uppslitna och urledvridna munnar.

Men om nu den som inkräktar på familjelivet tar till flykten redan vid det första angreppet av haremets herre, är det sedan mycket underhållande att iaktta denne herreman. Sakta smyger han in sin väldiga stofthydda bland damerna igen och rumlar om där en stund på retsamt nära håll för den unge vivören, likt den fromme Salomo i hängiven tillbedjan bland sina tusen kon­kubiner. Om andra valar är inom synhåll jagar fångstmännen sällan någon av dessa storturkar, ty storturkarna är alltför slösaktiga med sin mannakraft, och därför är de vid mindre gott hull. Vad de söner och döttrar de avlar beträffar måste dessa avkomlingar ta hand om sig själva och kan bara påräkna moder­ligt bistånd. Ty liksom vissa andra omättliga, kringstrykande älskare som här skulle kunna nämnas har min herr val långt mindre sinne för barnkammaren än för budoaren; och som han också är en stor resenär sprider han sin ano­nyma avkomma över hela världen, och varje barn är en främling för honom. Men i sinom tid, då ungdomens glöd avtar; då år och levnadströtthet hopar sig; då de allvarliga mellanstunderna av eftertanke kommer; kort sagt då en allmän liknöjdhet drabbar den övermätte turken - då ersätter kärlek till bekvämlighet och dygd kärleken till ungmör. Vår ottoman inträder nu i det kraftlösa, ångerfulla, förmanande levnadsstadiet, förskjuter och upplöser sitt harem och förvandlas till en exemplarisk, butter gamling, som ensam simmar omkring bland längdgrader och breddgrader, ber sina böner och varnar varje ung leviatan för att göra om hans erotiska misstag.

Liksom valarnas harem av fiskarna kallas school, så är ”skolans” herre och mästare bland fackmän känd under namnet schoolmaster. Det är därför inte helt rollenligt, om också beundransvärt satiriskt, att han efter att ha gått i skola själv reser ut på landet och slår i andra, inte vad han har lärt sig där utan kun­skapernas narraktighet. Hans titel ”skolmästare” tycks vara naturligt härledd av namnet på hans harem, men somliga har antagit att den som först kallade denna turkiska val så, måste ha läst Vidocqs memoarer och där inhämtat vad den berömde fransmannen var för sorts byskollärare i yngre dagar och vilka mystiska kunskaper han inpräntade hos en del av sina elever.

Samma tillbakadragenhet och isolering som ledarvalen ålägger sig på äldre dagar kännetecknar alla ålderstigna spermacetivalar. Nästan undantagslöst visar sig en ”ere­mit” - som en ensam leviatan kallas - vara en gammal val. Liksom den aktningsvärde, mosskäggige Daniel Boone vill han inte ha någon annan i sin närhet än naturen själv; och henne tar han till hustru på havets ödsliga vidder, och hon är den bästa av hustrur, fastän hon ruvar på så många dystra hemligheter.

De ”skolor” eller stim vilka som ovan nämnts endast består av unga och kraftiga hanar utgör en stark kontrast till haremen. Ty medan de feminina valarna är karakteristiskt skygga, är de unga hanarna eller ”fyrtitunnors­tjurarna”, som de kallas, de överlägset mest stridbara av alla valar och som alla vet de farligaste att möta, så när som på de märkliga gråsprängda valar man stundom träffar på, och som levererar batalj som onda andar, förbittrade som de är av marterande gikt.

Stimmen av fyrtitunnorstjurar är större än haremsstimmen. Som en skara unga collegestuderande är de fulla av stridslust, skoj och bångstyrighet och tumlar världen runt i så vårdslös och uppsluppen fart att ingen förtänksam assuratör skulle ha större lust att försäkra dem än en tygellös studerande vid Yale eller Havard. De överger emellertid snart detta stormiga liv, och när de är till cirka tre fjärdedelar fullvuxna bryter de sig ut och börjar var och en för sig skaffa sig sitt eget, det vill säga ett harem.

En annan skillnad mellan de maskulina och de feminina ”skolorna” är ännu mer betecknande för de båda könen. Ponera att ni harpunerar en fyrti­tunnorstjur - arme sate, alla hans kamrater lämnar honom i sticket. Men spetsa en som tillhör haremet, så samlar sig hennes gelikar omkring henne med alla tecken på oro och håller sig ibland så länge i hennes närhet att de själva blir ett lätt byte för jägaren.