91 Pequod möter Bouton de Rose

 

 

Det var fåfängt att gräva efter gråambra i buken på denne leviatan, ty en olidlig stank försvårade sökandet.

Sir T Browne, V E.

 

Det var en eller annan vecka efter den senaste valfångstscen som återgivits här, och vi seglade långsamt fram över ett sömnigt, disigt, eftermiddagslugnt hav, då de många näsorna på Pequods däck visade sig vara påpassligare upptäckare än de tre paren ögon i mastkorgarna. En sär­egen och inte särskilt behaglig lukt kändes ute på sjön.

”Jag kan slå vad om”, sade Stubb, ”att några av de där druggade valarna vi kittlade litet häromdan driver omkring här nånstans. Jag trodde väl att de snart skulle vända buken i vädret.”

Plötsligt skingrades dimslöjorna framför oss, och vi såg långt borta ett far­tyg, vars beslagna segel tydde på att det hade en val av någon sort långsides. När vi gled närmare hissade främlingen den franska flaggan på sin gaffelnock; och av det kringvirvlande moln av rovgiriga sjöfåglar, som flög och kretsade och störtdök omkring den förtöjda valen, framgick det att han måste vara vad fångstmännen kallar en ”förskämd” val, det vill säga en val som har självdött ute på havet och så flutit omkring som ett herrelöst kadaver. Det är lätt att föreställa sig vilken avskyvärd odör en sådan massa måste ge ifrån sig, värre än en assyrisk stad under pesten, då de levande är oförmögna att begrava de döda. Somliga anser den faktiskt så outhärdlig att ingen vinningslystnad kan förmå dem att lägga sig långsides med den. Likväl finns det sådana som gör det, trots att den olja som utvinnes ur dylika valkroppar är av mycket dålig kvalitet och ingalunda jämförbar med rosenolja.

När vi med den mojnande brisen kom ännu närmare, såg vi att fransoserna hade ytterligare en val långsides, och denna andra val spred en ännu starkare vällukt än den första. I själva verket visade den sig vara en av dessa proble­matiska valar som tycks försmäkta och dö av något slags svårartad dyspepsi eller dålig matsmältning, som lämnar deras döda kroppar i nästan total avsak­nad av allt som liknar olja. Icke desto mindre kommer vi på lämpligt ställe att få se att ingen erfaren fångstman rynkar på näsan åt en sådan val, hur mycket han än undviker självdöda valar i allmänhet.

Pequod hade nu kommit så nära främlingen att Stubb svor på att han kände igen skaftet till sin egen flänskniv, som satt intrasslad i de linor som var lin­dade runt stjärten på en av valarna.

”Det där var just en snygg juvel”, skrattade han retsamt där han stod i far­tygets förstäv, ”rena rama underhuggarn, förstår ni! Jag vet nog att de där pad­dorna till fransoser är ena satans klåpare i valfiske. Ibland sätter de ut båtarna för brottsjöar, för att de tar dem för spermacetivalar som sprutar; jodå, och ibland seglar de hemifrån med lastrummet fullt av lådor med vaxljus och askar med ljussaxar, för de vet ju på förhand att all olja de kommer över inte ens räcker för att kaptenen ska kunna doppa sin veke i den. Jaja, det där kän­ner vi ju till allihop. Men här har vi en sån där odugling som nöjer sig med varat avfall, den druggade valen där, menar jag; ja, som likaså nöjer sig med att skrapa av de torra benen på den där andra grannlåten han har där. Stackars fan! Nu tycker jag nån ska skicka runt en hatt, så vi kan skänka honom litet olja av ren välgörenhet. För oljan han kan få ut av den där drug­gade valen, den duger inte ens till att bränna i ett fängelse, nä, inte i döds­cellen en gång. Och vad den där andra valen beträffar, så lovar jag att vi skulle få mer olja om vi högg upp och smälte ner de tre masterna våra än han får ut av den där benhögen. Fast när jag funderar på saken, så innehåller den kanske nånting mycket värdefullare än olja - just det, gråambra. Jag undrar om vår gubbe har tänkt på det? Det är värt att ta reda på. Det ska jag faktiskt göra.” Och med de orden gav han sig iväg till halvdäck.

Vid det laget hade den svaga vinden övergått i ren stiltje, varför Pequod under alla omständigheter måste ligga kvar i stanken och inte kunde hoppas undkomma förrän det blåste upp igen. När Stubb kom upp ur kajutan sam­mankallade han besättningen på sin båt och rodde bort till det främmande fartyget. När båten gled förbi förstäven, såg han att övre delen av framstam­men i enlighet med den säregna franska smaken var skulpterad som en väl­dig, slokande stjälk, som sedan var grönmålad och till törnen hade koppar­nitar som stack ut här och där, varjämte det hela kröntes med en symmetriskt veckad, ljusröd knopp. På namnbrädena stod det med stora förgyllda bokstä­ver Bouton de Rose, ”Rosenknoppen”, och det var det romantiska namnet på detta välluktande skepp.

Fastän Stubb inte förstod ordet Bouton i inskriften var ordet Rose i förening med den lökformade galjonsbilden fullt tillräckligt som förklaring.

”En rosenknopp av trä va?” ropade han med handen för näsan. ”Det tar sig ju bra ut, men herre min skapare så den luktar!”

För att komma i direkt förbindelse med folket på däck måste han ro runt förstäven till styrbords sida, lägga sig alldeles intill den ”förskämda” valen och föra samtalet över den.

Väl framme där hojtade han, fortfarande med ena handen för näsan: ”Bou­ton de Rose - ohoj! Är det nån av er rosenknoppar som talar engelska?”

”Yes”, svarade en man från Guernsey, som stod vid relingen och visade sig vara förste styrman.

”I så fall, Bouton-de-Rose-knopp, har ni sett den vita valen?”

”Vad då för val?”

”Den vita valen - en spermacetival - Moby Dick, har ni sett honom?”

”Aldrig hört talas om nån sån val. Cachalot blanche? En vit val - non.”

”Inte det? Ja, adjö så länge då, jag kommer strax tillbaks.”

Sedan rodde han hastigt tillbaka till Pequod, och när han såg Ahab stå lutad över relingen på halvdäck och vänta på hans rapport, satte han båda händerna för munnen som en ropare och skrek: ”Nej, sir, nej!” Varefter Ahab drog sig tillbaka och Stubb återvände till fransmannen.

Han upptäckte nu att mannen från Guernsey, som just hade gått ut på röstet och var i fullt arbete med en flänskniv, hade bundit ett slags påse för näsan.

”Hur är det fatt med näsan din?” sade Stubb. ”Har du brutit den?”

”Det önskar jag att jag hade gjort, eller att jag inte hade nån näsa alls”, sva­rade guernseybon, som inte tycktes uppskatta det arbete han höll på med sär­skilt mycket. ”Men vad håller du för din näsa för?”

”Mja, ingenting särskilt. Det är en lösnäsa, så jag måste hålla i den. Fint väder va? Det är som blomdoft i luften, tycker jag; kasta ner en liten bloms­terkvast åt oss, Bouton-de-Rose.”

”Vad i helvete har ni här att göra?” vrålade mannen från Guernsey och blev tvärarg.

”Äh, håll huvudet kallt nu. Just det - kallt är rätta ordet. Varför packar ni inte in valarna i is medan ni håller på med dem? Fast skämt åsido - vet du inte, Rosenknopp, att det är meningslöst att försöka få ut nån olja ur såna där valar? Särskilt den där uttorkade där har inte så mycket som en jumfru i hela skrovet.”

”Det vet väl jag med, men kaptenen här vill inte tro det. Det här är hans första resa; han var luktvattensfabrikant förut. - Men kom ombord, vet jag. Fast han inte tror på mig så kanske han tror på dig, och då slipper jag ifrån det här sketna görat.”

”Mer än gärna, min väldoftande vän”, replikerade Stubb och klättrade strax upp på däcket. Där möttes han av en besynnerlig syn. Klädda i tofsprydda mössor av rött kamgarn höll besättningsmännen på att göra de tunga tacklen i ordning för valarna. Men de arbetade skäligen långsamt och pratade desto mer och såg inte alls ut att vara vid gott lynne. Alla näsor stack snett uppåt från deras ansikten som klyvarbommar. Då och då släppte ett par av dem vad de hade för händer och klättrade upp i masttoppen för att få litet frisk luft. Några, som befarade att de skulle få pesten, doppade drev i stenkolstjära och höll det allt emellanåt för näsborrarna. Andra hade brutit av skaften på sina pipor nästan ända nere vid huvudet och blåste ut moln av tobaksrök så att den oavlåtligt fyllde deras luktorgan.

Stubbs uppmärksamhet fångades nu av en skur av ramaskrin och förban­nelser som kom från kaptenens rundhus akterut; och när han tittade åt det hållet såg han ett förvridet ansikte sticka ut genom dörren, som hölls på glänt inifrån. Det var den upphetsade fartygsläkaren, som efter att förgäves ha opponerat sig mot dagens förehavanden hade tagit sin tillflykt till kaptenens rundhus (cabinet som han kallade det) för att undgå pesten men ändå inte kunde låta bli att då och då skrika ut sina rekommendationer och protester.

När Stubb lade märke till allt detta tyckte han att det bådade gott för hans plan, varför han vände sig till guernseybon och hade ett litet samtal med honom, under vilket den utländske styrmannen uttryckte sin avsky för kapte­nen, ett inbilskt dumhuvud som hade försatt dem alla i en så ohälsosam och olönsam belägenhet. När Stubb kände honom på pulsen insåg han att mannen från Guernsey inte hade minsta aning om någon gråambra. Han höll där­för tyst om den saken men var eljest så öppen och förtrolig mot honom att de snabbt gjorde upp en liten gemensam plan för att både överlista och göra narr av kaptenen utan att denne ens skulle drömma om att misstro deras upp­riktighet. Enligt denna lilla plan skulle guernseybon låtsas fungera som tolk och säga kaptenen vad han behagade, bara det lät som om det kom från Stubb; och Stubb i sin tur skulle prata vad strunt som helst som kom för honom under utfrågningen.

I samma ögonblick dök deras tilltänkta offer upp ur sin kajuta. Han var liten och mörk och såg ganska klen ut för att vara sjökapten, fastän han hade både polisonger och mustasch och var klädd i röd sammetsväst med ber­locker i klockkedjan. För denne herreman blev Stubb nu artigt föreställd av mannen från Guernsey, som skyndade sig att demonstrativt spela rollen av tolk dem emellan.

”Vad ska jag säga till honom först?” sade han.

”Mja”, sade Stubb och kastade en förstulen blick på sammetsvästen, fickuret och berlockerna, ”du kan ju lika gärna börja med att säga att jag tycker han ser lite barnslig ut, fast jag ju inte gör anspråk på att vara sakkunnig.”

”Han säger, monsieur”, sade guernseybon på franska och vände sig till kap­tenen, ”att hans fartyg så sent som igår prejade ett annat skepp, där kaptenen och förste styrmannen jämte sex matroser alla hade dött i en feber som de hade fått av en uttorkad val de hade förtöjt långsides.”

Kaptenen hajade till och begärde ivrigt att få veta mer.

”Och sen då?” sade guernseybon till Stubb.

”Tja, som han tar det så lätt, så säg att nu när jag har synat honom närmare, så är jag säker på att han inte är bättre skickad att föra befälet på ett valfångst­fartyg än en markatta från Santiago. Hälsa honom gärna från mig att han är en babian.”

”Han försäkrar och bedyrar, monsieur, att den andra valen, den uttorkade, är ännu livsfarligare än den förskämda. Kort sagt, monsieur, så besvär han oss att om livet är oss kärt kasta loss från de där fiskarna.”

Kaptenen sprang ögonblickligen föröver och befallde med hög röst sitt manskap att sluta med upphissandet av flänstacklen och genast lossa de kablar och kättingar med vilka valarna var förtöjda vid fartyget.

”Och sen då?” sade mannen från Guernsey när kaptenen hade kommit till­baka.

”Ja, få se nu; ja, nu kan du lika gärna säga att - att - säg helt enkelt att jag har dragit honom vid näsan och” (tyst för sig själv) ”kanske nån annan också.”

”Han säger, monsieur, att det gläder honom mycket att ha kunnat stå oss till tjänst.”

När kaptenen hörde detta försäkrade han att tacksamheten var på deras sida (hans egen och styrmannens) och slutade med att be Stubb komma ner i hans kajuta och dricka en flaska bordeaux.

”Han vill att du tar ett glas vin med honom”, sade tolken.

”Tacka honom då så hjärtligt, men säg att det är emot mina principer att dricka med den som jag just har dragit vid näsan. Säg att jag måste ge mig iväg.

”Han säger, monsieur, att han av princip inte dricker, men att om monsieur vill leva och dricka en dag till, så gör monsieur klokt i att sätta ut alla fyra båtarna och bogsera bort fartyget från valarna, för det är så lugnt nu så de rör sig inte ur fläcken.”

Som Stubb då redan klättrat över relingen och var på väg ner i sin båt, ropade han till guernseybon att han hade en lång draglina i båten och skulle göra vad han kunde för att hjälpa dem genom att hala ut den lättare av de båda valarna från fartygssidan. Medan fransmannens båtar sålunda var syssel­satta med att bogsera fartyget åt ena hållet, släpade Stubb välvilligt iväg med sin val åt det andra, varvid han demonstrativt stack ut en ovanligt lång bog­serlina.

Just då började det blåsa upp; Stubb låtsades kasta loss från valen; frans­mannen hissade upp sina båtar och ökade snart avståndet, medan Pequod lade sig mellan honom och Stubbs val. Varefter Stubb hastigt rodde bort till det flytande kadavret, signalerade till Pequod att lägga märke till hans avsikter och ofördröjligen tog itu med att skörda frukterna av sin orättfärdiga bakslug­het. Med sin vassa båtspade i ett fast grepp påbörjade han en utgrävning i val­kroppen alldeles bakom sidofenan. Man skulle nästan ha trott att han höll på att gräva en källare ute på havet; och när hans spade till sist stötte emot de avtärda revbenen, var det som att gräva fram gammalt romerskt tegel och ler­gods, begravt i fet engelsk lerjord. Hans mannar var alla utom sig av spän­ning, ivriga att hjälpa sin förman och lika förväntansfulla som guldgrävare.

Och hela tiden var det otaliga sjöfåglar omkring dem, som dök och flög upp igen, skrek och skränade och slogs. Stubb började se besviken ut, i syn­nerhet som den fruktansvärda stanken tilltog, då det plötsligt svävade upp som en parfymdoft ur denna pesthärd och inmängde sig i flödet av vidriga lukter utan att sugas upp av dem, som när en flod flyter in i och sedan följer en annan utan att deras vatten tills vidare blandas med varandra.

”Jag har det, jag har det!” skrek Stubb förtjust då han träffade på någonting i de underjordiska regionerna. ”Rena förmögenheten!”

Han slängde ifrån sig valspaden, körde in båda händerna i hålet och drog ut dem igen fulla av något som såg ut som windsortvål eller gammal fläckig ost, på samma gång mycket fett och aromatiskt och så mjukt att man kunde göra märken i det med tummen; färgen var mitt emellan gult och askgrått. Och detta, mina vänner, var gråambra, värt en guinea i guld unset hos vilken droghandlare som helst. Omkring sex fulla händer blev belöningen; men mer gick oundvikligen till spillo i havet, och ännu mer hade kanske kunnat utvin­nas, om inte den otålige Ahab högljutt hade beordrat Stubb att sluta och komma ombord för att inte fartyget skulle överge dem.