93 Den skeppsbrutne

 

 

Det hade bara gått några få dagar efter mötet med fransmannen, då något synnerligen betydelsefullt drabbade den obetydligaste av Pequods besättningsmän - en högst beklaglig händelse som slutade med att ge det ibland vilt uppsluppna och ändå ödesbestämda fartyget en liv­lig och ständigt överskuggande föraning om vilken olycklig skickelse som kunde bli hennes.

På ett valfångstfartyg är det inte alla som går i båtarna. Några man tilldelas den så kallade vaktstyrkan, vars uppgift det är att manövrera skeppet medan båtarna jagar valen. I allmänhet består denna vaktstyrka av lika hårdföra män som de som tillhör båtbesättningarna. Men råkar det finnas någon otillbörligt klen, tafatt eller räddhågad stackare ombord, kan han vara förvissad om att bli tilldelad vaktstyrkan. På Pequod var det så med den lille neger med öknamnet Pippin, förkortat till bara Pip. Stackars Pip! Läsaren har hört talas om honom förut och kommer säkert ihåg hans tamburin den där dramatiska och sorg­lustiga natten.

Till det yttre såg Pip och Plattfot ut att vara jämbördiga, en svart och en vit ponny, av likartad växt men av olika färg, körda i samma excentriska spann. Men medan den olycksalige Plattfot av naturen var slö och trög till förståndet var Pip, om också alltför vekhjärtad, i grund och botten mycket begåvad, med den vänliga, sympatiska, muntra begåvning som är utmärkande för hans ras - en ras som gläder sig åt alla helgdagar och festligheter med finare och friare välbehag än någon annan. För de svarta borde almanackan endast innehålla trehundrasextiofem nationaldagar och nyårsdagar. Skratta bara inte, när jag skriver att denne lille svarting var i sitt slag lysande, ty även svärtan har sin lyster - tänk bara på den glänsande ebenholtsen i de kungliga gemakens paneler. Pip älskade livet och livets alla fridfulla och trygga sidor, varför den skräckinjagande hantering han av någon outgrundlig anledning lurats in i på det sorgligaste sätt hade dämpat hans glada lynne. Men det sålunda under­tryckta hos honom kom till sist, som läsaren snart skall få se, att lysas upp av säregna eldsflammor, som tio gånger om överträffade den naturliga glans med vilken han i sin hembygd Tolland County i Connecticut en gång hade bidragit till den uppsluppna spelmansyran på byns allmänning och mången musika­lisk aftonstund med sitt muntra haha! hade förvandlat den runda horisonten till en enda tamburin med stjärnorna som klockor. På samma sätt lyser i dagens klara luft det vattenklara hängsmycket av diamant mot en blåådrig hals; men när den listige juveleraren vill visa diamanten i dess mest impone­rande lyster lägger han den mot mörk botten och låter den belysas, inte av solen utan av artificiellt gasljus. Då avger den ondskefullt gnistrande diaman­ten sitt djävulskt storslagna skimmer; då ser den en gång gudomliga symbolen för den kristallklara himlen ut som en kronjuvel, stulen från helvetets konung. - Men låt oss nu fortsätta vår berättelse.

Det slumpade sig så att Stubbs akterroddare under händelsen med den grå ambran råkade stuka handen så att han en tid blev oduglig till arbete; och då fick Pip överta hans plats.

Första gången Stubb lät honom vara med i båten var Pip mycket nervös men undgick lyckligtvis att komma i närmare kontakt med valen och skötte sig därför icke alltför klandervärt. Men som Stubb iakttog honom vinnlade han sig efteråt om att förmå honom till att repa så mycket mod som möjligt, ty det skulle han ofta få användning för.

Andra gången båten sattes ut paddlades den fram mot valen; och när fisken fick harpunen i sig slog han som vanligt till med stjärten, och slaget råkade träffa rakt under stackars Pips säte. Den ofrivilliga bestörtningen kom honom att med paddeln i hand hoppa överbord - och på ett sådant sätt att en del av den fria vallinan snodde sig om bröstet på honom, så att han fick med sig den i språnget och blev intrasslad i den när han äntligen plumsade i vattnet. I samma ögonblick började den harpunerade valen rusa, linan spändes ögon­blickligen, och stackars Pip kom i ett fradgande svep uppstudsande till båtens klampar, obevekligt fasthållen där av linan, som hade lindats flera varv runt bröstet och halsen på honom.

Det var Tashtego som stod i fören, helt uppslukad av jaktens spänning. Han hatade Pip, som han tyckte var en ynkrygg. Han slet båtkniven ur skidan, höll dess vassa egg över linan, vände sig till Stubb och utropade frågande: ”Kapa?” Samtidigt tycktes Pips blåa, uppsvullna ansikte säga: Gör det för Guds skull! Allt gick blixtsnabbt. På mindre än en halv minut var hela intermezzot över.

”Fan ta honom, men kapa!” vrålade Stubb; och så gick valen förlorad, och Pip räddades.

Så snart som den stackars lille negern kvicknat till överöstes han med skrän och förbannelser av besättningen. Stubb lät lugnt dessa informella svordomar förflyktigas, innan han på ett rättframt, affärsmässigt och ändå halvt humoris­tiskt maner officiellt skällde ut honom; och när det var gjort gav han honom inofficiellt många värdefulla råd. Kontentan var: Hoppa aldrig överbord, Pip, utom när - men allt det övriga var skäligen obestämt, som det mest väl­grundade råd alltid är. Nu är Sitt kvar i båten lösenordet för allt valfiske; men det inträffar fall då Hoppa överbord är ännu bättre. Men som om Stubb till sist hade förstått att renodlat samvetsgranna råd till Pip skulle ge honom en alltför bred marginal att hoppa överbord i framtiden, så avbröt han all rådgivning och avslutade med en kategorisk befallning: ”Sitt kvar i båten, Pip, annars struntar jag vid Gud i att plocka upp dig om du hoppar i; kom ihåg det. Vi har inte råd att förlora valar för såna som du; en val kan säljas för ett tretti gånger högre belopp i Alabama än du, Pip. Lägg det på minnet nu och hoppa inte överbord mer.” Och därmed antydde Stubb kanske indirekt att även om människan älskar sin nästa, så är människan ändå ett djur som tjänar pengar, en tendens som alltför ofta kommer i konflikt med hennes välvilja.

Men vi är alla i gudarnas händer, och Pip hoppade en gång till. Det inträf­fade under omständigheter som starkt påminde om det förra tillfället; men den här gången trasslade han inte in sig i linan, så när valen började rusa läm­nades Pip kvar på havet som en jäktad resenärs kappsäck. Och Stubb höll tyvärr alltför väl sitt ord. Det var en strålande vacker blå dag; det glittrande havet låg lugnt och svalt och sträckte sig blickstilla ända bort till horisonten som en guldslagarhinna, uthamrad till det yttersta. Guppande upp och ned i havet såg Pips ebenholtssvarta huvud ut som knoppen på en kryddnejlika. Inga båtknivar höjdes då han snabbt drev akterut. Stubb vände sin obevekliga rygg åt honom, och valen bara flög iväg. Inom tre minuter låg en hel sjömil strandlöst hav mellan Pip och Stubb. Mitt ute på sjön vände stackars Pip sitt kruslockiga svarta huvud mot solen, en annan ensam skeppsbruten, om också den högsta och den ljusaste.

Att simma på öppna havet i lugnt väder är lika lätt för den skicklige simma­ren som att åka i en fjädervagn i land. Men den förfärliga ensamheten är out­härdlig. Den intensiva självkoncentrationen mitt i en sådan hjärtlös oändlighet - gode Gud, vem kan beskriva den? När sjömän i fullständigt bleke badar i öppna havet - märk väl hur nära fartyget de håller sig och bara kajkar längs dess sidor.

Men hade Stubb verkligen lämnat den stackars lille negern åt hans öde? Nej; i varje fall var det inte hans avsikt. Ty det fanns två båtar bakom honom, och han trodde utan tvivel att de snabbt skulle ro bort till Pip och plocka upp honom, fastän sådan hänsynsfullhet mot roddare som av ren rädsla utsätter sig för livsfara inte brukar visas av valjägare i liknande situationer, och sådana inträffar ideligen. Nästan undantagslöst behandlas en så kallad mes inom fiskeriet med samma skoningslösa avsky som kännetecknar marinen och armén.

Men nu hände det sig att dessa båtar, utan att ha sett Pip, plötsligt upp­täckte valar alldeles i närheten på ena sidan och svängde om och tog upp jak­ten; och Stubbs egen båt var då så långt borta och han och hans manskap så helt inriktade på sin fisk, att Pips ringformiga horisont ömkligen började utvidgas runt omkring honom. Av en ren slump räddades han till slut av moderfartyget självt; men från den stunden gick den lille negern omkring på däcket som en fåne, och det sades det också att han var. Havet hade hånfullt hållit hans dödliga kropp vid liv men dränkt hans odödliga själ. Men inte hel­ler dränkt den riktigt. Snarare fört den levande ned till sällsamma djup, där underliga skepnader från den opåverkade primitiva världen gled fram och till­baka framför hans passiva ögon, och där den girige havsguden, Visdomen, visade honom sina samlade skatter. Och i den glada, hjärtlösa, ständigt unga evigheten såg Pip de otaliga, allestädes närvarande, korallröda insekter som upp ur vattnets firmament beskrev sina kolossala kretslopp. Han såg Guds fot på vävstolens trampa och berättade om det, och därför kallade hans skeppskamrater honom galen. På så sätt är människans vanvett ett himmelskt för­nuft; och när människan avlägsnar sig från allt jordiskt vett når hon slutligen fram till den översinnliga tanke som för det sinnliga förståndet är absurd och förryckt. Och i väl eller ve känner hon sig då lika oberörd och likgiltig som sin gud.

För övrigt ska vi inte klandra Stubb alltför hårt. Sådant är vanligen förekom­mande inom valfångsten, och längre fram i denna berättelse kommer det att framgå att även jag blev övergiven på ett likartat sätt.