94 Handkramning

 

 

Stubbs val, som varit så dyrköpt, lades i vanlig ordning långsides med Pequod, där alla de flänsnings- och hissningsoperationer som tidigare skildrats noggrant genomfördes ända till tömningen av heidelbergfatet eller tunnan.

Medan några ägnade sig åt den senare uppgiften sysslade andra med att släpa bort de större faten så snart som de fyllts med spermaceti. Och när tiden var inne behandlades denna spermaceti med all tänkbar omsorg innan den gick till den nedsmältning som inom kort skall beskrivas.

Den hade svalnat och kristalliserats i sådan omfattning att när jag tillsam­mans med flera andra satte mig framför en stor balja med spermaceti, erin­rande om kejsar Konstantins, fann jag att den hade stelnat till underliga klum­par som här och där rullade omkring i den som alltjämt var flytande. Det var nu vår uppgift att pressa dessa klumpar till vätska igen. Ett välluktande och behagligt arbete! Det är inte att undra på att spermacetin förr i tiden var ett så värderat skönhetsmedel. Huden blir hela tiden klarare, friskare, mjällare och smidigare. Sedan jag haft händerna i den bara några minuter kändes fingrarna som ålar och började bildligt talat ringla och slingra sig.

Jag satt där i lugn och ro med korslagda ben på däcket efter det ansträng­ande slitet vid vindspelet, och fartyget gled sakta fram under lojt hängande segel. Medan jag tvådde mina händer bland dessa mjuka, lena kulor av infilt­rerad vävnad som bildats på mindre än en timme; medan de föll sönder under mina fingrar och avgav hela sin rikedom liksom fullmogna druvor sitt vin; och medan jag insöp denna oblandade vällukt, som bokstavligen påminde om doften av vårvioler - ja, då satt jag sanna mina ord som på en myskdoftande äng. Jag glömde den fruktansvärda ed vi hade svurit; jag tvättade bort den från händer och hjärta i denna obeskrivliga spermaceti; och jag började sånär tro på den gamla paracelsiska vidskepelsen att spermaceti har en sällsynt för­måga att stilla häftig vrede. Medan jag badade i detta bad kände jag mig gudomligt fri från all illvilja, elakhet och ilska av vad slag det vara månde.

Och pressade och kramade gjorde jag hela morgonen. Jag pressade sper­macetin tills jag nästan smälte in i den själv; jag pressade spermacetin tills en egendomlig form av galenskap kom över mig och jag märkte att jag ofrivilligt kramade mina medarbetares händer, som om jag hade förväxlat händerna med de lena kulorna. Ett sådant överflöd av ömma, välvilliga och kärleksfulla känslor gav denna sysselsättning upphov till, att jag till sist bara fortsatte att krama deras händer och känslosamt se dem i ögonen som om jag velat säga: Ja, kära medmänniskor, varför ska vi hysa någon social bitterhet längre eller känna minsta misslynthet eller avund? Kom, så ska vi krama varandras händer laget runt, ja, kom så ska vi pressa oss in i varandra, pressa och krama oss alla in i den universella välviljans mjölk och spermaceti.

Jag önskar att jag kunde fortsätta att krama denna spermaceti i evighet! Ty efter långvariga och upprepade erfarenheter har jag numera insett att män­niskan i alla situationer måste inskränka eller åtminstone anpassa sin uppfatt­ning om den uppnåeliga lyckan, inte förlägga den vart som helst i intellektet eller fantasin, utan till hustrun, hjärtat, sängen, bordet, sadeln, hemlivet, hem­bygden. Sedan jag insett allt detta är jag beredd att pressa och krama sperma­ceti så länge jag lever. Försjunken i tankar och i nattens syner såg jag långa rader av änglar i paradiset, alla med händerna i en kruka med spermaceti.

 

* * *

 

Medan vi talar om spermacetin är det på sin plats att ta upp sådant som hänger ihop med den och avser hur man bereder spermacetivalen för den fortsatta processen i kokeriet.

Först kommer det som så oegentligt kallas ”vita hästen” och erhålles från den avsmalnande delen av valen och även från de tjockare partierna av stjärt­fenan. Den är seg och mycket senig - en ren muskelmassa - men innehåller ändå litet olja. Efter att ha skilts från valkroppen skärs vita hästen i hanterliga rektangulära stycken innan den går till hackning. Styckena liknar närmast block av berkshiremarmor.

”Plumpudding” är den beteckning som användes om vissa brottstycken av valens kött som här och där sitter fast vid späcktäcket och i avsevärd omfatt­ning är av motsvarande fetthalt. Det är i hög grad upplivande, festligt och vackert att betrakta. Som namnet antyder har det ett utomordentligt färgrikt och marmorerat utseende, med en strimmigt snövit och gyllene bottenfärg, översållad med fläckar av karmosin och purpur. Det är som rubinröda plom­mon mot en bakgrund av citrongult. Trots förnuftets röst är det svårt att låta bli att äta av det. Jag erkänner att jag en gång gömde mig bakom fockmasten och tog mig en smakbit. Den smakade ungefär som jag kan tänka mig att en kunglig kotlett från Ludvig den tjockes länd skulle ha smakat, ifall han hade dödats första dagen efter jaktsäsongen, och denna säsong hade råkat sam­manfalla med en ovanligt fin årgång från vingårdarna i Champagne.

Det finns en annan substans, och en särdeles märklig sådan, som kommer fram under denna process, men som jag anser det näst intill omöjligt att ge en korrekt beskrivning av. Den kallas slobgollion, ”blask” eller ”gegga”, en benämning som skapats av fångstmännen själva och faktiskt täcker ämnets natur. Det är ett obeskrivligt slemmigt, trådigt ämne, som ofta påträffas i tun­norna med spermaceti sedan denna länge pressats och sedan tappats av. Själv tror jag det är de utomordentligt tunna, söndersprängda hinnorna från reser­voaren som filtat ihop sig.

Det så kallade gurry, ”avfallet”, ”räntan”, är en term som egentligen tillhör rätvalsjägarna men ibland begagnas även av dem som är inriktade på sperma­cetivalen. Den betecknar den mörka, klibbiga substans som skrapas bort från grönlands- eller rätvalens rygg, och som i övermått täcker däcken hos de enk­lare själar som jagar denne underlägsne leviatan.

Och slutligen ”kniptången”. Strängt taget ingår inte det ordet i valfiskets vokabulär, men använt av valfångare är det på väg att införlivas. En fångst­mans kniptång är en kort, stadig remsa av ett senigt material som skärs ut ur den avsmalnande delen av leviatans stjärt; den är i genomsnitt en tum tjock och för övrigt av ungefär samma storlek som järnbillen på en flåhacka. Förd på tvären över det oljiga däcket fungerar den som en skrapa av läder och lockar som genom ett trollslag inställsamt med sig alla föroreningar.

Men den som vill lära sig allt om denna svårtillgängliga materia gör klokt i att genast gå ner i späckrummet och ha ett långt samtal med dem som håller till där. Detta ställe har redan tidigare nämnts som förvaringsutrymme för de täckstycken som fläkts av och hivats upp från valen. När tiden är inne att skära sönder dess innehåll erbjuder detta rum en fasansfull scen för alla nybörjare, i synnerhet nattetid. På ena sidan, upplyst av en glåmig lykta, har ett utrymme lämnats öppet för styckarna. De arbetar vanligen i par - den ene med pik och hållhake, den andre med flänskniv. Valpiken påminner om den så kallade änterhaken ombord på en fregatt. Hållhaken liknar en vanlig båts­hake. Med sin pik eller huggkrok tar gaffaren tag i ett späckflak och försöker hindra det från att halka iväg medan fartyget stampar och kränger. Under tiden står flänsaren på själva flaket och skär det lodrätt i mer hanterliga stycken. Flänskniven är så vass som det över huvud taget går att slipa den; flänsaren har inga skor på fötterna; det flak han står på halkar ibland oemot­ståndligt undan för honom som en kälke. Om han kapade någon av sina egna tår eller en av sin medhjälpares, skulle läsaren bli särskilt förvånad då? Tår är sällsynta bland veteranerna i späckrummet.