Klanen Ferguson i Skottland har mottot Dulcius ex asperis, vilket betyder ”Ljuvare efter svårigheter”. Den optimismen har jag haft stor nytta av under mina trettionio år som fotbollstränare. Under denna tid, från fyra korta månader i East Stirlingshire 1974 till Manchester United 2013, har jag ständigt sett förbi motgångarna och skymtat framgångarna bortom dem. Att hantera och styra ett stort omställningsarbete år ut och år in möjliggjordes av övertygelsen att vi kunde besegra vilken motståndare som helst.
För många år sedan läste jag en artikel om mig där det stod: ”Alex Ferguson har lyckats riktigt bra i livet trots att han kommer från Govan.” Jag märker piken fast den var fin, sa pigan. Det är just därför att jag började min bana i Glasgows varvsområden som jag sedan åstadkom det jag har gjort inom fotbollen. Ens ursprung ska aldrig vara ett hinder för framgång. En oansenlig start i livet kan hjälpa mer än stjälpa. Vill man förstå något om framgångsrika människor ska man titta på deras föräldrar, ta reda på vad de gjorde. Då får man en ledtråd till deras energi och motivation. Många av mina allra bästa spelare hade arbetarklassbakgrund och det har inte varit något hinder för dem. Tvärtom – inte sällan var det delvis därför som de blev så bra.
Under min tid på lagledarbänken gick jag från att leda East Stirlingshire för en lön på sex pund i veckan till att sälja Cristiano Ronaldo till Real Madrid för 80 miljoner pund. När jag ansvarade för St Mirren hade spelarna femton pund i veckan och under sommarmånaderna fick de försörja sig själva därför att de hade deltidskontrakt. Under mina åtta år i Aberdeen var den högsta lönen för en A-lagsspelare tvåhundra pund i veckan. Det var ett tak som ordföranden Dick Donald hade satt. Den ekonomiska resan för de tusentals som jag har tränat har under loppet av knappt fyrtio år med andra ord gått från sex pund i veckan till 6 miljoner om året.
Jag har i kartoteket ett brev från en karl som berättade att han 1959– 1960 jobbade i torrdockorna i Govan och då brukade frekventera en särskild pub. Han mindes en ung agitator som kommit in på puben med en insamlingsbössa till lärlingarnas strejkkassa och hållit ett brandtal. Det enda han visste om ynglingen var att han spelade i St Johnstone. Brevet avslutades med en fråga: ”Var det du?”
Först hade jag inget minne av detta inhopp på den politiska arenan men brevet satte fart på tankarna och det dröjde inte länge förrän jag kom ihåg att jag gått runt på pubarna i kvarteret och samlat in pengar till strejken. Det var inte fråga om en seriös satsning på att bli något inom politiken. Att kalla mitt gastande för ”tal” vore att skänka det en skönhet som det knappast kan ha haft. Jag minns att jag blev ombedd att förklara varför jag tiggde pengar och att jag då satte igång att babbla som en dåre. Folk var säkert sliriga och goa och på humör att lyssna på valpens anledningar till insamlingen.
Pubmiljön utgör en stor del av mina tidiga erfarenheter. Min första affärsidé var att lägga min ringa inkomst på att få in en fot i utskänkningsbranschen, som en trygghet för framtiden. Min första pub låg i korsningen av Govan Road och Paisley Road West och frekventerades av varvsarbetare. Pubar lärde mig mycket om människor, deras drömmar och besvikelser, och blev på sätt och vis ett komplement till mina ansträngningar att lära mig fotbollsbranschen, även om jag inte var medveten om det just då.
Vi hade till exempel på en av mina pubar en ”Wembleyklubb”, som gästerna betalade in till regelbundet i två år i syfte att så småningom åka och se landskampen England–Skottland på Wembley. Jag dubblade summan som låg i potten och så for de till London och var borta fyra fem dagar. Så gick det i vilket fall till i teorin. Jag brukade ansluta på själva matchdagen. Min bästa kompis Billy stack till Wembley redan på torsdagen och återvände hem en vecka senare. Denna oplanerade förlängning av trippen framkallade varje gång missämja i hans familj.
Torsdagen efter en sådan lördagsmatch på Wembley var jag hemma när det ringde. Det var Anna, Billys fru. ”Cathy”, sa hon till min fru, ”kan du fråga Alex var Billy håller hus?” Jag svor på att jag inte hade en aning. Omkring fyrtio av våra stamgäster brukade följa med på resan till tvillingtornen och jag kunde faktiskt inte veta varför Billy tagit bondpermis. Men för jobbarna i min generation var de viktiga matcherna som en pilgrimsresa och kamratumgänget var lika betydelsefullt som spelet.
En pub vi hade låg på Main Street i Bridgeton, ett av Glasgows största protestantiska områden. En vecka före Oranjeordens marsch kom store Tam, brevbäraren, till mig och sa: ”Alex, killarna undrar hur dags du öppnar nästa lördag. För marschens skull. Vi ska ner till Ardrossan.” Det ligger på Skottlands västkust. ”Bussarna går klockan tio”, sa Tam, ”och alla andra pubar har öppet. Du måste ha öppet du med.”
Jag blev helt ställd. ”Jaså? Hur dags borde jag öppna då?”
Tam sa: ”Sju.”
Så jag kommer dit kvart över sex på morgonen tillsammans med pappa, min bror Martin och en ung italienare som vi nyss anställt i baren. Vi har bunkrat upp ordentligt för Tam har sagt till: ”Se till att ha ett rejält lager, det kommer att gå åt mycket dricka.” Klockan sju slår jag upp dörren. Strax är puben full med skrålande män från Oranjeorden och polisen passerar utanför utan att säga ett ord.
Mellan sju och halv tio på morgonen fick jag in fyratusen. Öl, supar, rubbet. Min pappa satt bara och skakade på huvudet. Vid halv tio satte vi igång med att städa för att få stället prydligt till våra ordinarie gäster. Skrubba, feja och så vidare. Men i kassan låg det fyratusen pund.
Att vara pubföreståndare var ett hårt jobb. År 1978 var jag redo att överge det betungande ansvar som driften av två vattenhål var. Jag tränade då Aberdeen och hade ingen tid över för att brottas med överförfriskade gäster och hålla ordning på bokföringen. Men vilka bra historier de där åren lämnade i minnet. Man skulle kunna skriva en bok om bara dem. Det hände ofta att folk – hamnarbetarna – kom in på lördag förmiddag i sällskap med frun, efter att de hade fått lön på fredagskvällen och deponerat kuvertet hos mig i kassaskåpet bakom baren. På fredagskvällen kände man sig som miljonär. Man hade ingen aning om ifall sedlarna i skåpet var ens egna eller deras. I början brukade Cathy sprida ut alla pengarna på mattan på golvet och räkna dem. På lördag förmiddag låg pengarna undanstoppade igen när karlarna kom för hämta dem. Dessa transaktioner noterades i ett särskilt häfte.
En kvinnlig stamgäst vid namn Nan höll extra noga uppsikt över sin mans pengar. Hon hade precis samma svada som en hamnarbetare. ”Tror du jag är blåst?” sa hon och spände ögonen i mig.
”Hurså?” sa jag för att vinna tid.
”Tror du jag är blåst? Hit med det där häftet, jag vill kika i det.”
”Nä, det får du inte kika i”, sa jag och hittade på. ”Det är hemligstämplat. Man får inte för skattmasen. Skattmasen kommer och inspekterar det en gång i veckan. Så du får inte.”
Nan vände sig till sin man och frågade, lite spakare nu: ”Stämmer det?”
”Öh, jag vet inte riktigt”, sa hennes man.
Stormen hade blåst över. ”Om jag får reda på att min mans namn står i det där häftet så sätter jag aldrig mer min fot här”, sa Nan.
Jag har många liknande minnen av mina yngre år, som utspelade sig bland folk med stark personlighet och anpassningsförmåga. Och hårdhudade människor med. Det kunde hända att jag kom hem med en blåtira eller en bula i huvudet. Sådant var publivet. När stämningen blev för översvallande eller det blev kurr var man tvungen hoppa in och återställa ordningen. Och när man försökte sära på slagskämparna hände det att man själv åkte på en snyting. Ändå ser jag tillbaka på den tiden och tänker att det var en storartad tillvaro. Typerna, alla roliga situationer.
En kille vid namn Jimmy Westwater kommer jag aldrig att glömma. Han kom in en gång och kunde inte andas. Han var alldeles grå i synen. ”Herregud, hur är det fatt?” frågade jag. För att undgå upptäckt när han smög ut från hamnområdet hade Jimmy rullat in sig i shantungtyg. En hel bal med shantungtyg. Och han hade rullat in sig så hårt att han knappt kunde andas.
En annan Jimmy som var anställd hos mig och såg till att stället alltid var skinande rent, dök en kväll upp iförd slips. En av stammisarna kunde inte tro sina ögon: ”Slips i Govan? Du skojar.” En fredagskväll kom jag tillbaka till puben och där stod en tjomme och sålda påsar med fågelfrö vid disken. I vår del av Glasgow hade alla duvslag.
”Vad är det där?” undrade jag.
”Fågelfrö.” Som om det vore världens mest självklara svar.
En irländsk grabb som hette Martin Corrigan var stolt över att han kunde tillhandahålla allt som behövdes i ett hushåll. Porslin, en uppsättning bestick, ett kylskåp – vad man än ville ha. En annan kille kom in och ropade med hög röst: ”Någon som vill ha en kikare? Jag är pank.” Fram halade han en jättefin kikare invirad i silkespapper. ”Fem pund”, sa han.
”På ett villkor”, sa jag. ”Du får fem pund, men då dricker du här. Gå inte bort till Baxter’s.” Det var en trevlig kille som stammade. Jag fick kikaren och han omsatte tre pund direkt i dricka.
När jag kom hem med sådana inköp blev Cathy vansinnig. En gång kom jag hem med en vacker italiensk vas som Cathy någon dag senare fick syn på i ett skyltfönster för tio pund. Problemet var att jag hade betalat tjugofem för den över disken på vår pub. En annan dag kom jag insvassande i en ny, helt rätt mockakavaj.
”Vad gav du för den?” frågade Cathy.
”Sju pund”, sa jag och sken som en sol.
Jag hängde in kavajen i garderoben. Någon vecka senare skulle vi hem till hennes syster på en liten tillställning. På med mockakavajen och så står jag framför spegeln och beundrar skärningen. Ni vet ju att man brukar rycka ett par gånger i ärmen för att få den att sitta perfekt. Ja, det var precis vad jag gjorde – och vips stod jag där med en ärmlös kavaj. Cathy gapskrattade och jag skrek: ”Jag ska slå ihjäl honom!” Kavajen hade inte ens foder.
På väggen i mitt biljardrum sitter ett foto på Billy, min bästa kompis. Vilken kille, Billy. Han kunde inte ens koka te. När han och jag kom hem till honom en kväll efter att ha varit ute och ätit sa jag till honom: ”Sätt på lite te.” Han försvann. Och var borta i en kvart. Var höll han hus? Han stod och pratade i telefon med sin fru, Anna, och frågade henne: ”Hur är det man gör te egentligen?”
En annan kväll hade Anna lämnat kvar en köttpaj i ugnen medan Billy satt och tittade på ”Skyskrapan brinner”. Två timmar senare kom Anna hem och hela köket var rökfyllt.
”Vad tusan, stängde du inte av ugnen? Ser du inte röken?” hostade hon.
”Jag trodde den kom från tv:n”, ropade Billy. Han hade trott att det var en specialeffekt från filmen.
Alla brukade träffas hemma hos Billy. Folk drogs till honom som nattfjärilar dras till en lampa. Men nästan ingen kallade honom Billy, alla sa McKechnie. Hans två söner Stephen och Darren kan han och Anna vara mycket stolta över, de är fortfarande nära vänner till mina söner. Billy är inte längre bland oss. Men jag kommer alltid att minnas honom och allt roligt vi hade tillsammans.
Jag har en hård kärna av vänner från den tiden. Duncan Petersen, Tommy Hendry och Jim McMillan gick i lekskolan med mig från att vi var fyra. Duncan blev rörmokare, jobbade på ICI i Grangemouth men drog sig tidigt tillbaka från yrkeslivet. Han och hans fru har ett fint litet hus i Clearwater, Florida, och de gillar att resa. Tommy, som haft bekymmer med hjärtat, blev ingenjör, liksom Jim. En fjärde kompis, Angus Shaw, vårdar sin sjuka fru. John Grant, en annan nära vän, flyttade till Sydafrika på 1960-talet. Hans fru och dotter driver en grossistfirma.
När jag som ung lämnade Harmony Row ledde det till en spricka mellan mig och Govangänget. De tyckte att jag gjorde fel som slutade i laget och gick till Drumchapel Amateurs. Mick McGowan som var lagledare för Harmony Row sa aldrig mer ett ord till mig. Han var obeveklig, Mick ”One-Eyed” McGowan. Hans engagemang i Harmony Row var enormt och han bara frös ut mig när jag slutade. Men Govangänget och jag fortsatte att gå ut och dansa tillsammans tills vi var nitton eller tjugo. Runt samma tid började vi få flickvänner allihop också.
Så kom separationen, vi gled ifrån varandra. Jag gifte mig med Cathy och flyttade upp till Simshill. De gifte sig också allihop. Vänskapsbanden löstes upp, kändes det som. Kontakten blev sporadisk. John och Duncan hade spelat med mig i Queen’s Park FC 1958–1960. När man är tränare har man nästan ingen tid över för annat än jobbet. Det var definitivt läget när jag var i St Mirren. Men vänskapen gick inte helt förlorad. Ungefär två månader innan jag lämnade Aberdeen 1986 ringde Duncan och sa att han och hans fru skulle fira silverbröllop i oktober. Ville Cathy och jag komma? Hemskt gärna, sa jag. Det blev en vändpunkt i mitt liv. Alla gamla kompisar var där och vi blev ett gäng på nytt. Vi hade alla familj, vi var mogna män. Månaden därpå flyttade jag till United men vi har fortsatt att hålla tät kontakt.
När man är runt nitton tjugo år brukar man så smått gå skilda vägar, men de här killarna hade hållit ihop. Det var bara jag som hade en annan sorts liv. Det var inte så att jag drog mig undan, utan bara så som mitt liv kom att utvecklas. Jag drev två pubar och var manager i St Mirren. Och så 1978 fick jag jobbet i Aberdeen.
Vänskapen med det gamla gänget höll mig uppe när jag kom till Manchester United. En gång var de hemma hos oss i Cheshire och vi åt och sjöng och spisade gamla plattor. De sjunger bra allihop. När det blev min tur hade vinet gett mig en överdriven tilltro till min egen talang som sångare. Det skulle bli målfoto mellan mig och Frank Sinatra. Jag tvivlade inte ett dugg på att åhörarna skulle få sig en toppenversion av ”Moon River” till livs. Jag hann sjunga två ord, så slog jag upp ögonen och rummet var tomt. ”Vad är det fråga om?” klagade jag. ”Här bjuder jag på massor med god mat och så går ni och sätter er och tittar på tv när jag ska sjunga.”
”Det där kan man inte lyssna på”, svarade de. ”Du är skitkass.” Bra, pålitliga människor. Nästan alla har varit gifta i över fyrtio år. Oj, vad de skäller på mig. Oj, vad stryk jag får. Det går bra därför att de är så lika mig, de är av samma skrot och korn. Vi har växt upp tillsammans. Och de har stöttat mig. När de kom och hälsade på brukade vi för det mesta vinna. Men förlorade vi en match kunde de säga medkännande: ”Ni jobbade hårt.” Inte ”Vad dåliga ni var”, utan ”Ni jobbade hårt”.
Min vänner från Aberdeen står mig också fortfarande nära. Det jag lärt mig om Skottland är att ju längre norrut man kommer, desto tystlåtnare är folk. Det tar längre tid att skapa vänskapsband men när man väl gjort det är de nästan outslitliga. Gordon Campbell brukar semestra tillsammans med oss, min advokat Les Dalgarno, Alan McRae, George Ramsay, Gordon Hutcheon.
I takt med att jobbet i United blev allt intensivare krympte umgängeslivet till ett minimum. Jag slutade att gå ut på lördagskvällar. Fotbollen tog musten ur mig. Var det avspark på hemmaplan klockan tre brukade jag inte vara hemma förrän kvart i nio på kvällen. Det var framgångens pris: 76 000 personer som ska hem samtidigt. Lusten att gå ut mattades också. Men jag fick nya nära vänner: Ahmet Kurcer, chef för Alderley Edge Hotel, Sotirios, Mimmo, Marius, Tim, Ron Wood, Peter Done, Jack Hanson, Pat Murphy och Pete Morgan, Ged Mason, den fantastiske Harold Riley, och förstås min stab, som var lojal mot mig. James Mortimer och Willie Haughey är två gamla kompisar från min hemstad, Martin O’Connor och Charlie Stillitano i New York och Eckhard Krautzun i Tyskland, bra människor allihop. När vi fann orken så hade vi fina kvällar ute.
I början av min bana i Manchester blev jag vän med Mel Machin, manager i Manchester City, som fick sparken ganska snart efter att de slagit oss med 5–1. Anledningen, om jag minns rätt, var att Mel log för lite. Hade Unitedledningen resonerat på samma sätt hade jag fått foten för mycket länge sedan. West Hams tränare John Lyall var en klippa för mig på den tiden. Jag hade inte koll på alla spelare i England och var osäker på Uniteds scouter. Jag ringde ofta till John och fick spelarrapporter som kompletterade mina egna. Honom kunde jag lita på och gjorde det också i stor utsträckning. När han ville påpeka att United inte spelade bra kunde han säga: ”Jag ser inte Alex Ferguson i det där laget.”
Av den förre Glasgow Rangers-tränaren, den hetlevrade Jock Wallace, fick jag en kväll på ett hotell höra samma sak: ”Jag ser inte Alex Ferguson i det där laget. Se till att Alex Ferguson kommer tillbaka till dem.” Det var män som frivilligt delade med sig av sina råd och visste att det som låg till grunden för deras påpekanden var vänskap. Det kallar jag den bästa sortens vänskap. Bobby Robson var förbundskapten för det engelska landslaget och därför hade vi i början ett annorlunda förhållande till varandra, men vi blev så småningom också nära vänner. Lennie Lawrence och jag blev också vänner vid den tiden, och är det fortfarande.
Bobby Robson och jag återknöt vänskapen vid hyllningsmatchen för Eusébio i Portugal, där han just då tränade Sporting Lissabon (senare också Porto). Det var i den matchen som Eric Cantona gjorde debut i Unitedtröjan. Bobby kom till vårt hotell och jag kommer aldrig att glömma när han gick fram till Steve Bruce och sa: ”Steve, jag hade fel i fråga om dig. Du borde fått en chans i landslaget, det vill jag be om ursäkt för.” Inför alla spelarna.
Mycket av det jag kunde i slutet av min karriär lärde jag mig med andra ord tidigt, ibland utan att fatta att lärdomen sjönk in. Men hur människor är funtade lärde jag mig långt innan jag for söderut till United.
En del människor betraktar varken fotboll eller världen på samma sätt som man själv gör och ibland är man tvungen att anpassa sig till den verkligheten. Davie Campbell hette en spelare jag hade i St Mirren. Han kunde kuta som en hjort men aldrig snärja en kanin. Jag stod och skällde på honom i halvtid när dörren plötsligt slogs upp och in kom hans pappa. ”Davie, du är jätteduktig, bra spelat!” sa pappan och försvann igen.
En dag när vi i East Stirlingshire hade bortamatch mot Cowdenbeath hade vi gjort misstaget att inte ha tagit reda på förhållandena som rådde. Planen var stenhård. Så vi stack in till Cowdenbeaths centrum och köpte tolv par basebollskor. Vi hade inga rågummisulor på den tiden. Efter första halvlek låg vi under med 3–0. I andra halvlek känner jag att någon knackar mig på axeln. Det är Billy Brenton, en före detta lagkamrat till mig, och han säger: ”Alex, jag ville bara presentera dig för min son.”
Jag svarar: ”Men snälla Billy, vi ligger under med tre noll.”
Vid samma tillfälle fick jag se Frank Connor, en underbar människa med ett sjuhelvetes humör, reagera på ett domslut som gick emot hans lag genom att hiva ut avbytarbänken på planen. Jag sa: ”För satan, Frank, ni leder ju med tre noll.”
”Sådär kan man ju inte döma”, snäste Frank till svar. Sådana var lidelserna som sjöd omkring mig.
Jag minns en historia om Jock Stein och hans strider med Jimmy Johnstone, fenomenal spelare och legendarisk festprisse. En gång bytte Jock ut Jimmy i en match som straff för att han vägrat spela en bortamatch i Europacupen. När Jimmy gick av planen sa han: ”Ditt stora enbenta as” och sparkade till vindskyddet. Så rusar han in i spelargången med store Jock efter. Jimmy låser in sig i omklädningsrummet.
”Öppna dörren”, skriker Jock.
”Nej, du tänker spöa mig”, svarar Jimmy.
”Öppna dörren!” upprepar Jock. ”Jag varnar dig.”
Jimmy öppnar dörren och hoppar rakt ner i badkaret, som är fulltappat med skållhett vatten.
Jock skriker: ”Kom upp därifrån.”
”Nej, aldrig i livet”, säger Jimmy. Ute på planen är matchen fortfarande i full gång.
Att vara fotbollstränare är en aldrig sinande ström av utmaningar. Väldigt mycket av jobbet är en studie i människors brister. En gång, efter en lång kväll av flytande förlustelser, bestämde sig ett gäng skotska landslagsspelare för att göra en roddutflykt. Det slutade med att Jimmy Johnstone, lille ”Jinky”, tappade årorna och började driva ut till havs med tidvattnet, alltmedan han sjöng för full hals. När nyheten väl letade sig fram till Celtic Park hade kustbevakningen fiskat upp Jinky ur en roddbåt ute på Firth of Clyde. Jock skojade: ”Kunde han inte lika gärna ha drunknat? Då skulle vi ordnat en hyllningsmatch, tagit hand om Agnes, och jag skulle sluppit tappa håret.”
Jock var sanslöst rolig. När jag var assisterande förbundskapten för Skottland under honom slog vi i VM-kvalet i maj 1985 England med 1–0 på Wembley och kände oss rätt nöjda med oss själva när vi flög till Reykjavik för att möta Island. När vi kom fram på kvällen blev det stor middag med räkor, lax och kaviar. Big Jock drack vanligtvis aldrig en droppe men jag tjatade på honom att han skulle ta ett glas vitt vin för att fira segern över England.
Så mötte vi Island och lyckades med nöd och näppe slå dem med 1–0 fast efter uruselt spel. Big Jock spände ögonen i mig och sa: ”Vad var det jag sa? Hade det inte varit för dig och ditt vita vin.”
Men trots alla sådana erfarenheter att dra lärdom av så trevade jag mig fram under den första tiden i Manchester United. Att ha kort stubin hjälpte – när jag tappade humöret tittade min personlighet fram. Ryan Giggs är också en eldfängd människa, men han tar tid på sig att tända till. Mitt humör var ett användbart redskap. Jag bara sa som jag tyckte. Det bidrog till att befästa min auktoritet. Det berättade för spelarna och staben att jag inte var någon att leka med.
Det finns alltid folk som ska trotsa och provocera. Redan i början av min tränarbana, i East Stirlingshire, hade jag ett betydelsefullt gräl med en centerforward som var måg till Bob Shaw som satt i klubbstyrelsen.
En av mina spelare vid namn Jim Meakin kom och berättade att hans släkt hade som tradition att åka bort tillsammans en helg i september.
”Vad är det du vill säga?” sa jag.
”Jo, att jag inte kommer att spela på lördag”, sa Jim.
”Visst”, sa jag. ”Låt bli att spela på lördag – och sedan kan du låta bli att komma hit igen.”
Han spelade den lördagen och körde sedan raka vägen ner till resten av släkten i Blackpool.
På måndagen ringde det: ”Chefen, bilen har gått sönder.” Han ringde från Carlisle, tror jag han sa. Han måste ha trott att jag var bakom flötet. Snabbt som blixten sa jag: ”Jag hör inte riktigt vad du säger, får jag ditt nummer så ringer jag upp istället.”
Det blev tyst.
”Kom inte hit igen”, sa jag.
Bob Shaw i styrelsen blev väldigt misslynt. Det höll i sig och veckorna gick. Ordföranden sa: ”Snälla Alex, Bob Shaw tjatar hål i huvudet på mig, låt Jim spela igen.”
Jag svarade: ”Nej, Willie, han har gjort sitt här. Eller påstår du att jag skulle kunna sköta mitt jobb om killarna själva ska bestämma när de ska ta ledigt?”
”Jag förstår problemet men räcker inte tre veckor?” sa han.
Veckan därpå följde han efter mig in på toaletterna på Forfars hemmaarena, ställde sig bredvid mig och stönade: ”Snälla Alex, du har väl ändå lite kristen barmhärtighet i kroppen?”
Jag stod tyst ett slag, sedan sa jag: ”Låt gå då.”
Då kysste han mig. ”Vad gör du, gubbstrutt?” sa jag. ”Kysser du mig på en offentlig toalett?”
I oktober 1974 kom nästa skede av min lärlingstid när jag gick till St Mirren som tränare. Nästa dag var det en bild i tidningen Paisley Express. Jag tittade noga på den och upptäckte att lagkaptenen stod och gjorde ett tecken bakom min rygg. Jag kallade in honom på mitt rum och sa: ”Ditt kontrakt är rivet, du är fri att gå till vilken klubb du vill. Här finns ingen plats för dig. Du kommer inte att få spela.”
”Varför inte det?” frågade han.
”Gör man V-tecknet bakom sin tränares huvud tyder det till att börja med på att du varken är en erfaren spelare eller en vuxen man. Ska man vara lagkapten för mitt lag ska man vara vuxen. Det där var bara barnsligt. Du får flytta.”
Man måste sätta sin stämpel. Som Big Jock sa till mig apropå spelare: Bli aldrig kär i dem för då bedrar de dig.
I Aberdeen blev jag tvungen att hantera överträdelser av alla de slag. Det var en hel del av dem som jag ertappade med att hänga på puben. Efteråt skrattar man nästan ihjäl sig åt deras bortförklaringar.
”Vem, jag?” sa de med en helt fantastisk sårad uppsyn.
”Du, ja.”
”Jaså, nej, jag var hemma hos en kompis.”
”Jaså, det var du? I tre timmar? Och var stupfull när du gick hem?” Mark McGhee och Joe Harper brukade ofta sätta mig på prov. Ja, och så Frank McGarvey i St Mirren. En söndag 1977 hade vi ett följe på 15 000 supportrar till en match i skotska FA-cupen mot Motherwell på Fir Park, men vi förlorade med 2–1. Hemmalaget körde över oss och jag blev anmäld till förbundet för att ha sagt att domaren inte haft pondus nog.
Samma kväll ringde det hemma. Min kompis John Donachie i andra änden säger: ”Jag ville inte säga något före matchen för jag visste att du skulle bli rasande, men jag såg McGarvey ute på puben i fredags kväll, packad som en oxe.” Jag ringde hem till Frank. Hans mamma svarade. ”Är Frank hemma?”
”Nej”, svarade hon, ”han är ute. Är det något jag kan hjälpa till med?”
”Var snäll och be att han ringer mig när han kommer hem. Jag är vaken. Jag går inte och lägger mig förrän han har ringt.” Kvart i tolv ringde det igen. Man hörde några täta pip så jag förstod att det var en telefonautomat. ”Hallå, nu är jag hemma”, sa Frank. ”Men det pep ju”, sa jag. ”Jo, men vi har en mynttelefon hemma”, sa Frank. Det var visserligen sant men jag trodde inte skvatt på att det var den han ringde från.
”Var var du i fredags kväll?”
”Det minns jag inte”, svarade han.
”Då ska jag påminna dig. Du var på Waterloo. Det var där du var. Du är avstängd på livstid. Kom aldrig mer till träningen. Du är avstängd från U-21-landslaget med. Du är borta. Du kommer aldrig mer att sparka boll i hela ditt liv.” Så lade jag på.
Nästa morgon ringde hans mamma. ”Min son dricker inte. Ni har tagit fel på pojke.” Jag svarade: ”Det tror jag inte. Jag vet att det inte finns en mor i hela världen som inte tror att just hennes son är guds bästa barn, men gå in på hans rum och fråga honom en gång till.”
I tre veckor var han avstängd på livstid och alla spelarna gick runt och surade.
Vi skulle inom kort möta Clydebank i en toppmatch och jag sa till min assistent Davie Provan: ”Jag måste få tillbaka honom till dess.” Klubben hade en tillställning på Paisleys stadshus veckan före Clydebankmatchen. Jag kom dit med Cathy, och precis när vi skulle gå in skuttade Frank fram bakom en pelare och vädjade: ”Ge mig en chans till åtminstone.” Det var en skänk från ovan. Jag hade grunnat på hur jag kunde ta tillbaka honom utan att tappa ansiktet och så skuttar han fram bakom en pelare. Jag sa åt Cathy att gå in före och sa sedan med mitt strängaste tonfall till Frank: ”Inget att göra åt, du är körd på livstid.” Tony Fitzpatrick hade hört hela replikväxlingen och kom fram: ”Ge honom en ny chans, chefen. Jag ska se till att han sköter sig.”
”Vi tar det imorgon bitti”, gläfste jag. ”Det passar inte här nu.” Så gick jag triumferande in i stadshuset och slöt upp vid Cathys sida. Vi vann matchen mot Clydebank med 3–1 och Frank gjorde ett av målen.
Med unga människor måste man försöka få dem att känna eget ansvar. Lyckas de, utöver energin och den medfödda talangen, också att vinna insikt så kan belöningen bli en mycket framgångsrik karriär.
En tillgång som jag hade som nybliven tränare var att jag tordes fatta beslut. Det har jag aldrig varit rädd för, inte ens när jag skulle välja lag i skolan. Redan då instruerade jag spelarna: ”Du ska spela här och du ska spela där.” Willie Cunningham som var en av mina första fotbollstränare sa alltid till mig: ”Vet du om att du är förbannat uppkäftig?” Jag kunde prata taktik med honom och fråga: ”Är du säker på att du vet vad du håller på med?”
”Upppkäftig, det är vad du är”, svarade han då.
De andra spelarna satt och trodde nog att jag skulle få skit för min attityd. Men det handlade bara om att jag i alla lägen förmådde fatta beslut. Jag vet inte var jag har fått det från, men jag vet att jag redan som liten var organisatör, instruktör, en som utsåg lag. Min far var en helt vanlig arbetare, en mycket skärpt man, men ingen ledare i något avseende, så där fanns ingen förebild att härma.
Å andra sidan är jag – och det är jag medveten om – i viss mån en solitär, avskuren från resten. En gång när jag var femton och spelade i Glasgows pojklag kom jag hem efter att ha gjort mål mot Edinburghs pojklag – den största dagen i mitt liv – och fick höra av min far att en stor klubb hade hört av sig och ville tala med mig. Min reaktion överraskade oss båda: ”Jag vill bara gå ut. Jag vill gå på bio.” ”Hur är det fatt?” sa far.
Jag ville dra mig undan för mig själv. Jag vet inte varför. Det vet jag inte än idag. Jag var tvungen att vara för mig själv. Min far var så stolt och glad och min mor dansade omkring och sa: ”Inte klokt så underbart, pojk.” Mormor var så glad att hon inte visste till sig. Att göra mål på Edinburghs pojklag var stort. Ändå måste jag fly in i mitt eget lilla vakuum.
Därifrån och hit har varit en mycket lång sträcka. När jag började i Manchester United 1986 var Willie McFaul tränare för Newcastle United. Manchester City hade Jimmy Frizzell och George Graham tränade Arsenal. Jag tycker om George, en bra människa, en god vän. När jag hamnade på kant med Martin Edwards i fråga om mitt kontrakt var sir Roland Smith styrelseordförande i Uniteds ägarbolag. Bolaget kunde ibland ställa till komplikationer. Man kunde bli tvungen att vänta på att de skulle ta upp somliga frågor. Så föreslog sir Roland en dag att Martin, klubbens chefsjurist Maurice Watkins och jag skulle åka över till Isle of Man och spika detaljerna i mitt nya kontrakt. I Arsenal hade George dubbelt så hög lön som jag.
”Du kan få låna mitt kontrakt om du vill”, sa George.
”På fullaste allvar?” undrade jag.
Så hände det att jag kom till Isle of Man med Georges kontrakt i innerfickan. Martin var en bra ordförande i mina ögon. Han var stark. Bekymret var att han såg varenda liten penny som sin. Han betalade så mycket han själv ville betala. Inte bara mig – alla.
När jag visade honom Georges kontrakt trodde han inte sina ögon. ”Ring David Dein”, sa jag. Och det gjorde han. David Dein, Arsenals ordförande, förnekade att George hade det lönebelopp som stod skrivet i kontraktet. Det var rent taskspel. Jag hade fått låna Georges original, undertecknat av David Dein själv. Hade det inte varit för Maurice och Roland Smith hade jag sagt upp mig den dagen. Jag var nära att göra det ändå.
Det finns en sensmoral i detta, liksom i mina samlade trettionio år i frontlinjen. Man måste själv kämpa för sin sak. Det finns inga andra sätt.