Juldagskvällen år 2001 och jag hade precis slumrat in på soffan framför tv:n. Ute i köket rådde upprorsstämning. I det rum i huset där våra familjemöten oftast brukade hållas fördes nu en diskussion som som skulle förändra livet för alla i hemmet. Rebelledaren kom ut i vardagsrummet och sparkade mig på foten så att jag vaknade. I dörröppningen såg jag konturerna av ytterligare tre personer: mina söner, sida vid sida för att visa maximal solidaritet.
”Vi har just avslutat mötet”, sa Cathy. ”Och vi har fattat ett beslut. Du ska fortsätta jobba.” Jag lät beskedet landa och kände inget akut behov av att sätta mig på tvären. Hon fortsatte: ”A: Du är frisk som en nötkärna. B: Jag vill inte ha dig lufsande omkring här hemma. Och C: Du är inte gammal nog att sluta jobba.” Det var till att börja med Cathy som förde allas talan. Men våra söner stod tätt bakom henne. Hopen var enig. ”Var inte dum, pappa”, sa pojkarna. ”Gör inte såhär. Du har massor kvar att ge. Du kan bygga ett nytt lag med Manchester United.” Av detta lär man sig att aldrig nicka till på soffan. I mitt fall betydde det ytterligare elva års jobb.
Det som hade lett fram till beslutet att lägga av var ett yttrande från Martin Edwards efter Champions League-finalen 1999 i Barcelona. Martin fick frågan om huruvida det fanns en roll åt mig i klubben den dag jag slutade som tränare och han svarade: ”Ja, vi vill ju inte hamna i samma läge som med Matt Busby.” Det var inget svar som imponerade på mig. Epokerna gick inte att jämföra. Under min tid fanns nya företeelser som agenter, kontraktsdetaljer, media. Ingen vettig människa skulle vilja fortsätta harva med den apparaten om man väl lagt managerrollen bakom sig. Inte en chans att jag ville bli indragen vare sig i det där spelet eller i fotbollsbranschens andra spetsfundigheter.
Vad fanns det mer som fick mig att vilja dra mig tillbaka? Efter den magiska kvällen i Barcelona fanns naturligtvis en känsla att jag hade nått så högt det gick att nå. Fram till dess hade mina lag alltid kommit till korta i Europacupen och Champions League – jag hade förgäves jagat efter regnbågens slut. Så när man väl förverkligar sitt livs högsta mål frågar man sig om man någonsin kan nå dit igen. När Martin Edwards fällde yttrandet om att undvika Matt Busby-dilemmat var min första tanke: Trams. Den andra var: Sextio är en bra ålder att sluta jobba.
Det var med andra ord tre saker som snurrade i tankarna: snopenheten över att Martin kommit dragande med Matt Busby-jämförelsen, ovissheten om huruvida det skulle gå att vinna Champions League en andra gång, och så den där siffran – sextio – som hade börjat anta spöklika egenskaper. Jag hade varit fotbollstränare sedan jag var trettiotvå.
Att fylla sextio kan få djupgående följder. Det är som om man går in i ett annat rum. Vid femtio når man ett slags kulmen. Ett halvt sekel. Men man känner sig inte som femtio. Vid sextio säger man: ”Herregud, jag känner mig som sextio. Jag är sextio!” Så tar man sig över det. Man inser att det bara är en tankeförändring, ett sifferbyte. På det sättet känner jag inte inför min ålder idag. Men då var sextio en psykologisk barriär. Det var ett hinder för att jag skulle känna mig ung. Det fick mig att ändra uppfattning om både min fysiska form och min hälsa i allmänhet. Att ha vunnit Champions League gjorde att jag kände att jag uppfyllt alla mina drömmar och kunde kliva åt sidan belåten. Just detta blev vändpunkten för mina funderingar. När jag hörde att Martin såg mig i rollen som en föredetting som lägger sig i efterträdarens arbete muttrade jag för mig själv: ”Vilket trams.”
Det blev förstås en lättnad att göra helt om, men de praktiska detaljerna var jag ändå tvungen att reda ut med Cathy och pojkarna.
”Jag tror inte att det går att ändra på något nu. Jag har meddelat klubbledningen.”
Cathy svarade: ”Och du tycker inte att de borde visa dig såpass mycket respekt att du kan få ändra dig?”
”De har kanske redan hunnit utse någon annan till jobbet”, sa jag.
”Men med tanke på vad du har uträttat borde de väl ändå ge dig en chans att komma tillbaka, håller du inte med om det?” envisades hon.
Nästa dag ringde jag Maurice Watkins, som brast i skratt när jag sa att jag hade gjort helt om. Rekryterarna hade redan ett möte inbokat med en kandidat till att efterträda mig. Sven-Göran Eriksson var tänkt att bli ny Unitedtränare, så tolkade jag i alla fall det hela, även om Maurice aldrig bekräftade det: ”Varför just Eriksson?” frågade jag honom senare.
”Du kan ha fel och du kan ha rätt”, sa Maurice.
Jag minns att jag frågade Paul Scholes: ”Hördu, vad är det för speciellt med Eriksson?” men han hade inget svar. Maurices nästa steg var att kontakta Roland Smith, som då var styrelseordförande i ägarbolaget, och Roland ringde upp mig i sin tur: ”Vad var det jag sa? Sa jag inte att du var ute och cyklade? Det här måste vi sätta oss och tala igenom.”
Roland var en klok uggla av den gamla stammen. Han hade haft ett rikt liv, ett fullkomligt liv. Han hade varit med om alla möjliga intressanta saker och bjöd på massor av fantastiska anekdoter. En gång berättade Roland om när Margaret Thatcher hade varit på middag hos drottningen. Hennes majestät ville få ny inredning till hovflygplanet. När Roland råkade gå förbi såg han att de båda damerna stod med ryggen åt varandra.
”Roland”, ropade drottningen, ”var snäll och säg åt den här kvinnan att jag behöver få några arbeten utförda på mitt flygplan.”
”Ska bli”, sa Roland. ”Det tar jag itu med bums.”
Det var just det jag ville att han skulle säga angående min helomvändning. Det behövdes att han tog itu med det bums. Det första jag sa till Roland var att jag behövde ett nytt kontrakt. Det jag hade skulle löpa ut samma sommar. Det måste ordnas snabbt.
Samtidigt med mitt beslut att avgå hade jag också meddelat det exakta slutdatumet för mitt engagemang – och i samma stund insåg jag att det var ett misstag. Det gjorde även andra. Av Bobby Robson hade jag ideligen fått höra: ”Du skulle bara våga dra dig tillbaka.” Bobby var en underbar typ. När vi var hemma en dag ringde det.
”Hej Alex, det är Bobby. Stör jag?”
”Var är du?” frågade jag.
”I Wilmslow.”
”Kom förbi då”, sa jag.
”Jag står utanför dörren”, sa han.
Bobby var en mycket uppfriskande människa. Trots att han var över sjuttio ville han få tillbaka tränarjobbet i Newcastle efter att ha fått sparken därifrån redan i början av säsongen 2004–2005. Att slå dank låg aldrig för Bobby och han vägrade acceptera att tränarjobbet i Newcastle plötsligt skulle ligga utom hans förmåga. Det var en kompromisslöshet som han behöll in i det sista och som bevisade hur mycket han älskade den här idrotten.
När jag väl hade bestämt mig för att sluta slutade jag också att planera. I samma sekund som jag ändrade mig satte planerandet igång igen. Jag sa till mig själv: ”Vi behöver ett nytt lag.” Krafterna återvände. Plötsligt kände jag drivkraften igen. Jag hörde av mig till scoutingstaben: ”Dags att röra på påkarna.” Mobiliseringen var igång och det kändes bra.
Jag hade inga åkommor, inga krämpor som kunde hindra mig från att fortsätta. Som manager är man ibland känslig. Man undrar om folk sätter värde på en. Jag minns min vän Hugh McIlvanneys tv-dokumentär i tre delar om Jock Stein, Bill Shankly och Matt Busby. Temat i Hughs filmer var att dessa tre tränare hade varit alltför stora för sina klubbar och att var och en på sitt sätt hade tvingats att anpassa sig, dämpa sig. Jag minns vad Jock sa till mig om klubbägare och styrelsefolk: ”Glöm aldrig, Alex, att vi inte är de. Vi är inte de. De driver klubben. Vi är deras anställda.” Så upplevde Jock det jämt. Det var vi och de, godsherren och daglönarna.
Det Celtic utsatte Jock Stein för var förutom smaklöst också löjligt. De bad honom att sköta tipsbolaget. Tjugofem titlar med Celtic och så ber de honom sköta tipsbolaget. Bill Shankly fick aldrig frågan om att sitta i Liverpools styrelse och det ledde till att han med åren blev allt bittrare. Han började till och med gå på Manchester Uniteds matcher eller lillbrorsklubben Tranmere Rovers. Han dök upp på vår gamla träningsanläggning The Cliff, likaså på Evertons.
Det kvittar hur späckat ens cv är – det finns alltid stunder när man känner sig sårbar, utlämnad. Men det ska sägas att jag under mina sista år, med David Gill, hade en förstklassig bas att stå på. Vårt förhållande var strålande. Men i rollen som manager finns ständigt en gnagande oro för att misslyckas och man är väldigt ofta ensam. Det finns stunder när man skulle kunna ge vadsomhelst för att slippa vara ensam med sina tankar. Det hände med jämna mellanrum att ingen knackade på dörren till mitt rum på hela eftermiddagen därför att folk antog att jag var upptagen medan jag inte längtade efter något annat än att få höra det knacka. Jag längtade efter att Mick Phelan eller René Meulensteen skulle kliva in och säga: ”Hur vore det med en kopp te?” Jag var tvungen att gå och leta upp någon att prata med, gå in på deras område. När man är chef måste man palla den isoleringen. Man behöver kontakt. Men folk tror att man har väldigt viktiga saker för sig och undviker att komma i närheten.
Fram till klockan ett på dagen hade jag annars en ständig ström av besökare. Killarna från ungdomsakademin, Ken Ramsden, sekreteraren, A-lagsspelarna, vilket jag alltid uppskattade eftersom det betydde att de litade på en, inte sällan med privata bekymmer. Jag höll alltid en positiv attityd mot de spelare som anförtrodde sig till mig, om det så var för att be om en dags ledigt för att bota utmattningssymptom eller ta upp något problem med kontraktet.
Bad en spelare om en dags ledigt så måste det finnas goda skäl, för vem vill missa en träning med United? Jag brukade alltid säga ja. Jag litade på dem. Skulle man sagt ”Nej, och vad ska du med den till förresten?” och fått svaret ”därför att farmor har dött” så satt man förstås på pottkanten. Uppstod det problem försökte jag alltid hitta en lösning.
Jag hade några människor som var hundra procent Alex Ferguson. Bland dem ska nämnas Les Kershaw, Jim Ryan och Dave Bushell. Les tog jag in 1987 och det var en av mina bästa värvningar någonsin. Jag hade fått honom rekommenderad av Bobby Charlton. Eftersom jag då ännu inte var så bekant med den engelska fotbollen var Bobbys tips ovärderliga. Les hade jobbat hårt i Bobbys fotbollsskolor och scoutat åt Crystal Palace. Han hade jobbat med George Graham och Terry Venables också. Bobby menade att Les skulle stormtrivas med att jobba åt Manchester United. Därför plockade jag in honom. Han sprudlade av energi. Superentusiastisk. Pratade i ett kör. Han brukade ringa mig vid halvsju på söndagskvällarna för att jag skulle få de färskaste scoutrapporterna. Efter en timme eller så brukade Cathy titta in till mig och säga: ”Pratar du fortfarande i telefon?”
Försökte man avbryta Les började han prata ännu fortare. Vilken oerhörd arbetskapacitet. Han var kemilärare vid universitetet i Manchester. Dave Bushell var från början rektor och hade hand om engelska P15-landslaget och honom plockade jag in när Joe Brown gick i pension. Jim Ryan kom 1991. Mick Phelan var först spelare under mig, höll sedan till på annat håll 1994–2000 och blev därefter min ovärderlige assisterande manager. Paul McGuinness hade jag vid min sida från min första stund i klubben. Han är son till en före detta Unitedspelare och har själv spelat. Jag utsåg honom till tränare för ungdomsakademin.
I vanliga fall har en chefstränare med sig en fast assisterande manager. United avviker från det mönstret i och med att mina assisterande blev så meriterade att andra klubbar ryckte i dem. Jag blev av med Archie Knox till Glasgow Rangers två veckor före Europacupfinalen 1991 och med Archie borta kallade jag in Brian Whitehouse till resan och matchen i Rotterdam, och försäkrade mig om att hela staben var med på noterna.
Lite senare sonderade jag terrängen för en ny assisterande. Nobby Stiles sa: ”Varför befordrar du inte Brian Kidd?” Brian kunde klubben utan och innan och hade stöpt om den lokala scoutingorganisationen, fyllt på den med många av sina gamla kompisar, Unitedfolk och lärare som kunde staden med omnejd. Det var Brians främsta insats och det arbetet var mycket framgångsrikt. Därför fick Brian jobbet. Han skötte det bra, i bemärkelsen att han blev god vän med spelarna och höll bra träningar. Han hade varit på studiebesök hos Serie A-klubbar i Italien och tog med sig många lärdomar därifrån.
När han slutade i United för att gå till Blackburn 1998 sa jag: ”Jag hoppas att du vet vad du gör.” När en tränare flyttar får jag alltid frågan vad jag tycker. I Archies fall lyckades jag inte övertala Martin Edwards att toppa budet från Rangers. I fråga om Brian hade jag känslan att han inte var rätt man att bli manager. Steve McClaren däremot, utan minsta tvekan. Till Steve sa jag: ”Se till att välja rätt klubb med rätt ordförande. Det är helt avgörande, i alla lägen.” Det var West Ham och Southampton som var ute efter honom då.
Helt oväntat ringde istället Steve Gibson, Middlesbroughs ordförande, till Steve McClaren och mitt råd löd: ”Solklart, ta det.” Fastän Bryan Robson hade blivit av jobbet i Middlesbrough så talade han alltid väl om Steve Gibson som en ung, frisk och spendervillig klubbordförande. Sedan hade klubben en utmärkt träningsanläggning. ”Där har du jobbet”, sa jag till Steve.
Med sin ordning, styrka och ständiga nyfikenhet på nya idéer var Steve som klippt och skuren för att bli manager. Han var sprudlande och energisk och hade bra personlighet.
Carlos Queiroz, ytterligare en av mina värdefulla medarbetare, var fenomenal. Helt fenomenal. Utan like. En intelligent, noggrann person. Rådet att anställa honom kom från Andy Roxburgh vid en tid när vi hade börjat se oss om efter fler spelare från södra halvklotet och nog behövde en tränare som kunde språk och inte var från Nordeuropa. Andy var mycket bestämd. Det fanns ingen som Carlos. Han hade varit tränare i Sydafrika så jag hörde mig för med Quinton Fortune. ”Fantastisk kille”, sa Quinton. ”Upp till vilken nivå, tror du?” ”Hur hög nivå som helst”, sa Quinton. Det duger gott, tänkte jag.
När Carlos kom till England 2002 för ett samtal tog jag emot i träningsoverall. Själv var han klanderfritt klädd. Det är sådant som gör honom så älskvärd. Han gjorde ett så starkt intryck att jag erbjöd honom jobbet på stående fot. Han var det närmaste man kan komma att bli manager för Manchester United utan att reellt inneha titeln. Han tog ansvar för en massa saker som han egentligen inte behövde ta sig tid med.
”Jag måste prata med dig.” Det var Carlos som ringde mig 2003 när jag var på semester i södra Frankrike. Vad kunde det röra sig om? Vem var och ryckte i honom? ”Jag måste bara prata med dig”, sa han igen.
Han tog ett flyg till Nice och jag tog taxi till Nices flygplats, där vi letade upp en lugn hörna.
”Jag har blivit tillfrågad om att ta över Real Madrid”, sa han.
”Då ska jag säga två saker. Den ena är att ett sådant erbjudande inte går att tacka nej till. Det andra: Det är en mycket bra klubb du lämnar. I Real kanske du inte får mer än ett år. I Manchester United skulle du kunna bli kvar resten av livet.”
”Jag vet”, sa Carlos. ”Jag tycker bara att det är en lockande utmaning.”
”Det där, Carlos, kan jag inte snacka ur dig. Gör jag det och Real Madrid vinner Champions League nästa år kommer du att säga att ’där hade jag kunnat vara’. Det enda jag måste säga är att det är ett mardrömsjobb.”
Tre månader senare ville han säga upp sig. Jag sa till honom att det var otänkbart. Jag flög ner till Spanien, åkte hem till honom och vi åt lunch. Mitt budskap löd: Du kan inte säga upp dig, du får stå ut, och sedan kommer du tillbaka till mig nästa år. Det blev en säsong när jag inte kunde anställa någon assisterande eftersom jag var säker på att Carlos skulle komma tillbaka. Jim Ryan och Mick Phelan, två bra killar, fick agera ställföreträdande men jag ville inte utnämna någon särskild eftersom jag trodde att Carlos skulle komma tillbaka. Jag hade intervjuat Martin Jol knappt en vecka innan Carlos ringde och sa att det inte funkade i Madrid. Jag fick ett mycket gott intryck av Martin och lutade åt att ge honom jobbet, men så kom samtalet från Carlos vilket tvingade mig att meddela Martin att jag måste låta saken bero så länge. Jag kunde inte säga varför.
Att vara assisterande manager i Manchester United är ett högprofilerat jobb. Därifrån kan man lätt ta nästa steg i branschen. När Carlos 2008 lämnade oss för andra gången var det för att hans hemland vädjade till hans känslor och jag hade förståelse för att han ville återvända till Portugal. Men fantastisk, det var han, Carlos. Han besatt de flesta egenskaper som krävdes för att bli ny manager i Manchester United. Ibland kunde han låta känslorna styra. Men av alla dem som arbetat vid min sida var han utan tvekan den bäste. Han var genomärlig, en som klev in, gick rakt på sak och sa vad han var missnöjd med.
Han var bra för mig. Han var en rottweiler. Han kunde komma inklampande på mitt rum och trumpeta att vi måste åtgärda det ena eller andra. Han ritade gärna på tavlan. ”Visst, Carlos, du har rätt”, brukade jag säga. ”Du, jag är upptagen just nu.” Men det är en god egenskap att ha, det där starka behovet att får saker och ting gjorda.
Det året jag bestämde mig för att lägga avgångsplanerna på hyllan hade vi ett starkt lagbygge, trots att vi blivit av med både Peter Schmeichel och Denis Irwin. Vilken spelare han var, Denis. Vi hade med honom i åtta av tio laguppställningar. Han var kvick och snabb i vändningarna – och snabb i tanken. En som aldrig gjorde en besviken. I en match mot Arsenal missade Denis att sätta stopp för Dennis Bergkamp som gjorde mål, och journalisterna sa: ”Nu är du väl besviken på Denis?” och jag svarade: ”Hörni, han har spelat för mig i många år och aldrig gjort ett misstag, så det här tror jag att vi kan förlåta honom.”
Den största utmaningen gällde målvaktsplatsen. I samma stund som Peter Schmeichel gick till Sporting Lissabon 1999 – och van der Sars namnteckning gick oss förbi – så började jag slänga ut krokar åt alla håll i hopp om att det någonstans skulle nappa. Raimond van der Gouw var en strålande, stadig målvakt, väldigt lojal och noggrann på träning, men han hade inte kunnat bli förstemålvakt. Mark Bosnich var i mina ögon hemskt oproffsig och det borde vi insett tidigare. Massimo Taibi funkade inte heller och han återvände till Italien där han fick en nystart på karriären. Fabien Barthez hade vunnit VM som målvakt, men det är möjligt att det faktum att han fick barn i Frankrike störde hans koncentration, för han var väldigt ojämn. Det var annars en bra kille, utmärkt skottmotare och skicklig med fötterna. Men när en målvakt tappar koncentrationen är han illa ute.
När spelarna trodde att jag skulle sluta tappade de stinget. Min ständiga taktik har varit att hålla mina spelare på tårna, förvissa mig om att de hela tiden tänker att det är fråga om liv och död. Måste-vinna-till-varje-prisinställningen. Jag släppte bollen med blicken, tänkte för långt framåt och grunnade på vem som skulle kunna ersätta mig. Det är under sådana omständigheter mänskligt att släppa efter lite och säga till sig själv: ”Nästa år kommer jag inte att vara här.”
United var så vana vid att jag var där att det inte fanns någon tanke på vad nästa kapitel skulle innehålla. Det var en stor blunder. Det insåg jag redan i oktober 2000. Vid det laget längtade jag efter att säsongen skulle vara över. Jag njöt inte längre. Jag svor över mig själv: ”Dumt av mig. Varför sa jag inget?” Insatserna på planen höll inte samma nivå. Jag började grunna på min egen framtid. Vart skulle jag ta vägen, vad skulle jag syssla med? Jag visste att jag skulle sakna det totalt uppslukande som det innebar att vara Unitedmanager.
Säsongen 2001–2002 blev ett glanslöst år för oss. Vi kom trea i ligan och nådde semifinal i Champions League där vi förlorade mot Bayer Leverkusen. Men inga titlar under mitt första år efter min helomvändning. Och detta efter en svit på tre raka ligatitlar.
Under sommaren hade vi lagt stora pengar på Ruud van Nistelrooy och Juan Sebastián Verón. Laurent Blanc anslöt också, efter att jag sålt Jaap Stam – ett misstag som jag erkänt många gånger sedan dess. Kring Blanc resonerade jag, som jag sa när det begav sig, som så att vi behövde en spelare som kunde tala med och organisera de yngre spelarna. Av säsongens första fas minns man mest att Roy Keane kastade bollen på Alan Shearer (och blev utvisad) när vi förlorade med 4–3 mot Newcastle samt vår otroliga 5–3-seger mot Tottenham, den 29 september 2001, när Spurs gjorde mål genom Dean Richards, Les Ferdinand och Christian Ziege innan vi gjorde en av tidernas upphämtningar.
Jag har det som i färskt minne. När spelarna lufsade in i omklädningsrummet i halvtid och låg under med 0–3 var de inställda på att få en utskällning. Men istället satte jag mig ner och sa: ”Ja, nu ska jag tala om vad vi ska göra. Vi ska göra första målet i andra halvlek, så ser vi vad som händer. Vi går ut för fullt direkt och vi gör första målet.”
Teddy Sheringham var lagkapten i Tottenham. När lagen kom ut i spelargången igen såg jag honom stanna upp och säga till sina lagkamrater: ”Låt dem bara inte göra ett tidigt mål.” Det kommer jag aldrig att glömma. Vi gjorde mål redan i första minuten.
Man såg hur luften gick ur Spurs samtidigt som vi blåste upp oss. Det var fyrtiofyra minuter kvar av halvleken. Vi fortsatte och gjorde fyra till. Helt otroligt. Tottenhams ställning inom sporten skänkte denna seger större glans än vad en femmålsupphämtning mot till exempel Wimbledon hade gjort. Att besegra en stor fotbollsklubb på det sättet får historiska följder. Vårt omklädningsrum efter matchen var ett rätt underbart ställe att vara på: spelarna satt och skakade på huvudena och kunde knappt tro att det de hade gjort var sant.
Teddys varning till sitt lag den dagen var talande för hur bra vi var på att skrämma motståndarna genom att reducera eller kvittera i exakt rätt ögonblick. Det fanns en föreställning (som vi gärna underblåste) om att det var en provokation att göra mål på oss, något som skulle leda till gruvlig hämnd. Det fanns knappt ett enda lag som spelade avslappnat mot oss. Alla väntade hela tiden på vedergällningen.
Jag brukade knacka på mitt armbandsur under matcherna för att sätta skräck i motståndarlaget, inte för att mana på mitt eget. Ska jag sammanfatta hur det var att leda Manchester United skulle jag spola fram till sista kvarten. Ibland var det rent kusligt, som om bollen sögs in i maskorna. Inte sällan verkade spelarna känna på sig att den skulle komma att sugas in dit. De visste att de skulle göra mål. Det hände inte alltid men laget tappade aldrig tron på att det skulle hända. Det är något som är mycket värdefullt.
Risker har jag alltid tagit. Min plan var ständigt: Ingen panik förrän sista kvarten, behåll tålamodet fram till de sista femton minuterna, och sedan pang.
En gång när vi mötte Wimbledon i FA-cupen gick Peter Schmeichel upp i anfallet för att försöka trycka in ett mål medan Denis Irwin stannade kvar vid mittlinjen för att bevaka deras toppforward. Schmeichel stannade kvar däruppe i flera minuter medan Wimbledon rensade iväg bollen upp mot sin ende, långe anfallare. Varje gång snodde lille Denis bollen för honom och skickade tillbaka den in i straffområdet. Storartad underhållning. Schmeichel var väldigt stark i kroppen. Han och Barthez gillade att spela ute. Särskilt Barthez var en duktig utespelare, även om han trodde att han var bättre än han var. När vi var på turné i Thailand tjatade han konstant på mig om att få spela i anfallet och i andra halvlek gav jag efter. De andra spelarna slog ideliga löpbollar ut mot hörnflaggan och Barthez fick vända tillbaka med tungan hängande utanför efter att ha jagat efter bollen. Han var helt utpumpad.
Det lag fanns inte som klev in på Old Trafford och trodde att de skulle kunna förmå United att vika ner sig. Det fanns ingen som var trygg i förvissningen om att vi skulle kunna bryta samman. Ledde motståndarna med uddamålet visste deras tränare att han stod inför en sista kvart där vi skulle skruva upp trycket till max. Den rädslan var en ständigt påtaglig faktor. Genom att skjuta för att döda och proppa straffområdet med folk ställde vi frågan: Står ni emot trycket? Vi jobbade själva frenetiskt men framför allt satte vi det försvarande lagets styrka på prov. Och det visste de. Minsta lilla brist blev till en spricka. Det funkade inte jämt. Men när det gjorde det fick man uppleva den glädje som en senkommen erövring skänker. Det gjorde att det alltid var värt att spela högt. Att vi själva blev besegrade på sluttampen i vår jakt efter kvittering eller seger var sällsynt. En gång förlorade vi mot Liverpool när Luke Chadwick jobbade hem ensam och blev utvisad. Alla andra var uppe i straffområdet. Mot oss brukade alla lag ha så många spelare med i försvaret att det var svårt för dem att kontra.
I halvtid mot Spurs såg vi ut att vara rökta. Men som jag sa när den säsongen var över: ”I krislägen är det klokast att bara försöka lugna folk.” Vi gjorde fem mål och vann, de två sista gjorde Verón och David Beckham. Men vid det laget hade vi målvaktsbekymmer. I oktober stod Fabien Barthez för några tabbar. Först förlorade vi hemma med 1–2 mot Bolton och sedan med 1–3 mot Liverpool i en match där Fabien gick ut för att boxa och slog hål i luften. I bortamatchen mot Arsenal den 25 november gav vår franske keeper bort bollen till Thierry Henry som gjorde mål, varpå han gjorde en feltajmad utrusning och där var Henry igen: 3–1.
December 2001 startade precis lika illa. Vi förlorade hemma mot Chelsea, vår femte förlust i ligan på tio matcher. Men sedan ljusnade det. Ole Gunnar Solskjær och van Nistelrooy hittade ett bra samarbete (Andy Cole gick till Blackburn i januari) och vi gick upp i ligaledning tidigt 2002. I 2–1-segern mot just Blackburn gjorde van Nistelrooy mål för tionde matchen i följd och i slutet av januari ledde vi tabellen med fyra poäng.
Så kom mitt besked i februari 2002: Jag skulle inte alls dra mig tillbaka.
Så snart den frågan var ur världen blev formen dramatiskt mycket bättre. Vi vann tretton av femton matcher. Jag ville inget hellre än att gå till final i Champions League, särskilt som den skulle spelas i Glasgow. Jag var så säker på att vi skulle gå dit att jag låtit boka hotell. Jag försökte tona ner saken men var helt besatt av att få leda laget i en final på Hampden Park.
I semifinalen mot Bayer Leverkusen hade vi i returmötet tre bollar som räddades på mållinjen och blev utslagna med sammanlagt 3–3 och färre gjorda bortamål. Michael Ballack och Oliver Neuville stod för Leverkusens mål på Old Trafford. I laget fanns också en ung Dimitar Berbatov, som senare skulle komma till oss från Tottenham.
Men jag hade i alla fall kvar jobbet. På nyårsdagen firade familjen min födelsedag på Alderley Edge Hotel – hela familjen. Det var första gången på länge som vi var tillsammans allihop. Mark, som bodde i London, var med tillsammans med Darren, Jason och Cathy. Hela det sammansvurna gänget runt samma bord.
När spelarna fick beskedet att jag skulle bli kvar ställde jag in mig på att få skopvis av syrliga kommentarer. Ett besked av sådan dignitet ger man inte utan att betala ett högt pris i form av tråkningar.
Den som var vassast på att retas var Ryan Giggs. ”Nej, det får inte vara sant”, sa Ryan. ”Jag som just har skrivit nytt kontrakt.”