Rio Ferdinands åtta månader långa avstängning blev en chock som trängde rakt in i det innersta av Manchester United och den gör mig upprörd än idag. Det handlar inte dopningskontroller i sig utan om hur just detta fall utvecklade sig från den dag då Rio skulle ha gjort en rutinkontroll på vår träningsanläggning.
Den 23 september 2003 kom ett team dopningstestare från idrottsmyndigheten UK Sport till Carrington för att ta prov på fyra av våra spelare, vars namn lottades fram. Det som började som en helt vanlig träningsdag kom att få enorma följder för Rio, hans familj, Manchester United och engelska landslaget. Rio var en av dem som lottades fram, men han åkte från Carrington utan att ha lämnat något prov och när vi till slut fick tag i honom hade teamet från UK Sport redan gett sig av för dagen. Han lämnade provet nästa dag, den 24 september, men fick veta att han brutit mot regeln om ”strikt ansvar” för dopningskontroller och skulle bli anmäld.
Det slutade med att Rio stängdes av 20 januari–2 september 2004 och fick 50 000 pund i böter. Förutom alla matcher med United som han missade betydde detta också att han inte kunde delta i det årets Europamästerskap i fotboll i Portugal. När förbundet strök honom ur truppen som skulle spela mot Turkiet i oktober 2003 var det nära att leda till strejk i det övriga landslaget.
Den ödesdigra förmiddagen i september satt dopningskontrollanterna och drack te och utförde enligt min uppfattning inte sitt jobb. De gjorde inga försök att leta upp Rio. Som jag ser det borde dopningskontrollanterna ha gått ut till träningsplanen och väntat tills spelaren var klar och sedan följt honom till omklädningsrummet. Ungefär vid samma tid kom ett kontrollteam till Wrexham FC och min son Darren och två andra spelare testades. Kontrollanterna väntade vid sidan av planen, följde sedan med spelarna till omklädningsrummen och fick det obligatoriska urinprovet. Varför skedde inte det med Rio på Carrington?
Vi hade via vår läkare Mike Stone fått veta att kontrollanterna befann sig på anläggningen. Mike hade druckit te med dem medan beskedet gick ut till de framlottade spelarna. Rio fick beskedet, det ifrågasätter ingen, men med tanke på hur avspänt han tar på saker och ting är det ingen överraskning att han aldrig träffade på dessa personer som inte syntes till någonstans.
Han är ingen som dopar sig. Rio Ferdinand är ingen som använder dopningsmedel eller droger. Det skulle vi ha känt till. Sådant syns på ögonen. Och han missade aldrig en träning. Folk som drogar kommer och går. De blir slarviga. Rio skulle aldrig kunna bli en sådan därför att hans ansvarskänsla och uppfattning om vem han är inom idrotten är alldeles för stor. Rio är en intelligent människa, men sorglös. Han gjorde ett misstag, men det gjorde även dopningskontrollanterna. De vidtog inte de åtgärder som hade kunnat undvika krisen som uppstod. De borde ha varit ute vid träningsplanen och väntat på honom.
Jag insåg att det hade begåtts ett allvarligt brott mot antidopningsreglerna men jag hade fortfarande svårt att förstå varför Rio måste bestraffas så enormt hårt. Man lutar åt att behandla sina spelare som man behandlar sina egna barn och inte tro att de är skyldiga till någon anklagelse som kommer från någon utanför familjen.
Vår chefsjurist Maurice Watkins var ganska säker på att vårt överklagande skulle gå igenom eftersom kontrollanterna aldrig hade tagit med Rio för att göra provet. Enligt min uppfattning användes ofta Manchester United för att statuera exempel. Eric Cantona var det första större fallet när han 1995 dömdes till två veckors fängelse och avstängning i nio månader för hans karatespark mot en åskådare (fängelsedomen omvandlades senare till hundratjugo timmars samhällstjänst). År 2008 bestraffade förbundet Patrice Evra för en ordväxling med en planskötare på Stamford Bridge. Patrice fick fyra matchers avstängning för att – när alla andra redan hade åkt hem – ha käftat med en planskötare. Många tror att särskilda hänsyn tas till Manchester United. Men oftast gällde det motsatta.
Efter en massa juridiskt hattande höll förbundets disciplinnämnd sammanträde om Rio på Boltons Reebok Stadium i december 2003, ett möte som pågick i arton timmar. Det var åttiosex dagar efter det uteblivna provet. Jag var en av dem som vittnade i Rios favör. Men tremannanämnden fann Rio skyldig till regelbrott. Vår chefsjurist Maurice Watkins kallade domen ”rå och utan motstycke” och David Gill sa att Rio hade utsetts till ”syndabock”. Talesmannen för spelarfacket, Gordon Taylor, kallade domen ”drakonisk”.
Jag ringde genast upp Rios mamma eftersom hon var i upplösningstillstånd. Visserligen var vi förkrossade över att ha tappat en viktig spelare men det är modern som får bära den stora bördan vid ett sådant straff. Janice grät i luren när jag underströk att våra höga tankar om Rio inte påverkades av det som hade skett under de gångna fyra månaderna. Vi visste att han var oskyldig, vi visste att han varit vårdslös och vi visste att han hade fått ett alldeles för hårt straff.
I det skedet övervägde vi ett överklagande men det stod klart att vi inte hade en chans att få igenom det. Jag kan fortfarande inte begripa att ett uteblivet prov ska betraktas lika allvarligt som ett positivt prov. Erkänner man att man dopar sig får man chans till upprättelse. Vi hävdade att spelaren talade sanning men systemet antog att han inte gjorde det. Vi tyckte inte heller om att det verkade läcka uppgifter från förbundet till pressen. Som vi såg det bröt FA mot sekretessen.
Jag sa till nämnden där i Bolton att Rio skulle vara med i laget som skulle möta Tottenham samma helg, oavsett deras utslag. Han spelade bredvid Mikaël Silvestre i 2–1-segern på White Hart Lane. I sin sista match på åtta månader spelade Rio från start när vi förlorade med 0–1 mot Wolverhampton den 17 januari 2004 men gick av skadad tidigt i andra halvlek. Wes Brown kom in i hans ställe. Kenny Miller gjorde matchens enda mål.
Det var knäckande att ha förlorat honom för så lång tid. Vår relation började på ett sätt långt innan jag gjorde honom till den dyraste värvningen i engelsk fotboll. Jag var väldigt god vän med Mel Machin som ringde mig från Bournemouth 1997 och sa att han hade en kille på lån från West Ham.
”Köp honom”, sa Mel.
”Vad heter han?”
”Rio Ferdinand.”
Jag kände igen namnet från de engelska ungdomslandslagen. Mel var mycket bestämd. Mel stod förstås väldigt nära Harry Redknapp som just då var manager i West Ham där Rio fått sin fostran, så jag var säker på att hans omdöme vilade på solid grund. Jag tog upp frågan om denne unge lånespelare i Bournemouth med Martin Edwards. Vi hade spanat på honom i Bournemouth och noterat hans företräden: smidig, bra balans, förstatouch på bollen som en anfallare. Sedan kollade vi upp hans bakgrund. Martin ringde West Hams ordförande Terry Brown som sa: ”Hit med en miljon plus David Beckham.” Med andra ord var han inte till salu.
Vid den här tiden var Jaap Stam och Ronny Johnsen bofasta i vårt mittförsvar och Wes Brown var en ny lovande mittback. Det slutade med att Rio gick till Leeds för 18 miljoner pund. I sin första match för våra Yorkshirerivaler spelade han i en trebackslinje mot Leicester City och blev helt överkörd. Jag såg den matchen och kände mig lättad, något jag skrattar åt idag. Vilken tur att vi inte köpte honom. Han var helt vilsen på planen. Men det är överflödigt att tillägga att han utvecklades sällsynt väl.
Mittbackarna var grunden i mina Manchester United-trupper. Alltid mittbackarna. Jag var ute efter stabilitet och jämnhet. Ta Steve Bruce och Gary Pallister till exempel: innan jag hittade det paret hade vi inte en suck. Paul McGrath var ständigt skadad, Kevin Moran hade jämt djupa jack i huvudet. När jag kom till United som manager påminde han mest om en gammal svajig boxare. Jag var på en match i Norge och träffade där på Ron Yeats som då var chefsscout för Liverpool.
”Förra veckan såg jag din gamle spelare i Blackburn”, sa Ron när vi tog ett glas.
”Hur gick det för honom?” undrade jag.
”Var tvungen att byta efter en kvart. Jack i huvudet.”
”Ingen skräll direkt”, sa jag.
Hos oss visade det sig dock att Graeme Hogg inte klarade våra krav. Så jag sa som jag alltid sa till styrelsen: ”Vi behöver mittbackar som kan spela vecka efter vecka. Så att vi får stabilitet och jämnhet och kontinuitet.” Vilket ledde oss till Bruce och Pallister som spelade en evighet och aldrig tycktes kunna bli skadade. Jag minns en fredag innan vi skulle möta Liverpool och Bruce stapplade runt på vår dåvarande träningsanläggning The Cliff, tog sig åt baklåret och sa: ”Ta inte ut laget än.” Han hade skadat sig i matchen helgen före. Jag ville alltid ta ut laget på fredagen så att vi kunde träna fasta situationer och sådant. ”Vad pratar du om?” säger jag.
”Jag kommer att bli bra”, säger Steve.
”Var inte dum”, säger jag.
Då tar han fart och löper två varv runt planen. ”Det är ingen fara med mig”, säger han. Det är ju bara Ian Rush och John Aldridge i Liverpool han ska möta. Samtidigt kan han inte låta bli att ta sig åt baklåret. Steve Bruce spelade hela den matchen. Han och Pally var fantastiska. Med Stam fick vi samma hårdhet och tillförlitlighet. Titta också på samarbetet mellan Ferdinand och Vidić. Ypperliga, gedigna, nästan omöjliga att forcera. Studerar man Manchester United-lagen från hela den epoken ser man att mittbackarna hade en framträdande roll.
Köpet av Ferdinand i juli 2002 var en bekräftelse på min i sten huggna lagbyggaridé om styrka i mitten. Vi lade upp en rejäl slant, men delar man en sådan övergångssumma för en mittback med de tio tolv år han spelar så framstår det som rena fyndpriset. Man kan bränna mycket pengar på spelare som helt enkelt inte är tillräckligt bra. Bättre då att lägga mer på en enskild spelare av obestridlig klass.
Vi betalade 3,75 miljoner pund för Roy Keane, vilket var en rekordsumma då, men vi fick tolv år från Roy. Under min tid i United sålde jag många spelare som folk kanske inte känner till så väl, unga reservspelare och andra. På en båtresa runt västra Skottland vid slutet av min sista säsong räknade jag ut att jag under min tid i Manchester United spenderat i genomsnitt mindre än 5 miljoner pund per säsong.
Så fort Rio var på plats sa jag till honom: ”Du är en stor, vårdslös luns.”
Han sa: ”Det är inget jag rår för.”
”Men det är något du måste rå på, för det kommer att kosta dig baklängesmål och jag kommer att vara på dig som en blodhund”, sa jag.
Och vårdslös var han. Han kunde glida fram i tvåans eller treans växel och så plötsligt sticka iväg som en sportbil. Jag hade aldrig sett en 189 centimeter lång kille ha en sådan fantastisk tempoväxling. Med tiden blev hans koncentration bättre och hans egna förväntningar på sig själv växte, samtidigt med det ökande ansvar som han var villig att ta i laget och i klubben. Han blev en komplett fotbollsspelare.
När man köper en ung spelare får man inte hela paketet på leveransdagen. Det är mycket jobb kvar. Om Rio slog av på takten i en match var det för det mesta mot de mindre lagen som han inte såg som något större hot. Ju viktigare match desto mer gillade han det.
När Gary Neville började bli skadebenägen och Vidić och Evra börjat hitta sina platser blev Rio och Edwin van der Sar mot slutet av det decenniet det defensiva navet. En gång placerade jag Rio som innermittfältare, det var 2006 mot Blackburn, och han blev utvisad. Robbie Savage blev offer för satsningen som skickade ut Rio i omklädningsrummet.
Det kan låta överraskande för somliga men Gary Pallister var en lika bra fotbollsspelare som Rio. Egendomligt nog var han dessutom snabbare, fast han gillade inte att springa. Pally var arbetsskygg, och det säger jag med värme. Han sa alltid att ju mindre han gjorde desto bättre mådde han. Han var världens lataste på träning. Jag tjatade på honom jämt. Redan första kvarten vacklade han ut ur straffområdet efter ett motståndaranfall och kippade efter andan. Jag brukade säga det till Brian Kidd: ”Kolla på Pally, han kolar när som helst.” Jag erkänner att jag plågade honom jämt och ständigt.
En gång skulle jag plocka upp honom hemma och åka till en klubbmiddag. Jag kom in i huset och där stod en tvåliters Coca-Cola på bordet framför brasan tillsammans med en stor påse blandat godis. Jag sa till hans fru Mary: ”Vad är detta?”
”Jag har sagt till honom hur många gånger som helst, chefen”, sa Mary, ”men han lyssnar inte.”
Det hörs fotsteg i trappan och ner kommer Pally, som ser mig stå och glo på alla sötsakerna på bordet. ”Varför köper du allt det där, Mary?” säger han till sin fru. Men jag snäser: ”Din store, late och-så-vidare, det här blir det böter för.”
Gary var ingen Adonis men han var en riktigt bra spelare med ett vänligt sätt. En hemskt rar kille. Precis som Rio kunde han passa och han var snabb när han ville. Under hans sista säsong hos oss spräckte han ögonbrynet en gång och vrålade att det var första gången han blödde han i hela sitt liv. Det passade inte ihop med hans image. Pally trodde att han var Cary Grant.
Jag var inte medvetet ute efter en mittback som kunde föra upp bollen i planen eller slå en öppnande passning som Franz Beckenbauer. Tempo och en förmåga att läsa spelet är ofrånkomliga egenskaper i modern toppfotboll. Rio hade båda dessa, vilket var anledningen till att jag värvade honom. Inte nog med att han kunde försvara, han kunde få med sig bollen framåt också. Så fastän försvaret är A och O för mig var det glädjande att veta att min nye mittback också kunde sätta igång anfall, vilket blev normen senare, hos Barcelona och andra lag.
Ska man vara uppriktig måste man säga att Rios karriär då och då tog vändningar vi inte var lika glada över. Jag sa till honom att jag hade fått nog av att läsa i tidningen att han varit på middagar och releasepartyn. ”Vet du hur det funkar i fotboll? Man syns. Det som händer på planen avslöjar allt om en”, sa jag. Börjar det gå utför så går det fort. I en liten klubb kan man komma undan med det, men i Manchester United har man 76 000 ögonpar på sig och så många kan man aldrig lura. Jag sa åt Rio att om ett enda av alla hans sidointressen skulle försämra hans insatser som spelare så skulle han inte bli kvar hos oss särskilt länge till, eftersom jag då inte skulle ta ut honom i laget.
Men han reagerade på mina varningar på rätt sätt. Vi gjorde upp ett system där hans agent var tvungen att meddela oss allt han höll på med, vilket gav oss bättre kontroll. En gång skulle han åka till USA med ett skivbolag, ett film- och tv-bolag plus en tidning för att intervjua P Diddy. ”Skärp dig, Rio”, sa jag när jag fick höra att han skulle träffa denne stjärna på den amerikanska hiphopscenen. ”Kommer han att göra dig till en bättre mittback?”
Rio var inte ensam om att söka sig till andra områden. Allt berodde på kändisskapet hos dagens fotbollsspelare. En del försöker bygga vidare på det. Beckham gjorde det och Rio följde efter. Davids framgångar i det avseendet är fantastiska.
Inte allt Rio gjorde motiverades av kändisskapet. Det han gjorde för UNICEF i Afrika var strålande. Man kan aldrig avfärda den betydelse som Rio Ferdinand kan ha på ett fattigt svart barn i Afrika. Vårt budskap var bara att han som kändis måste komma ihåg vad det var som gjort honom framgångsrik. Inte alla kommer ihåg det. Somliga kan inte ens.
Vi tänkte också att Rio förberedde sig för en tillvaro efter fotbollen, vilket inte var orimligt. Jag gjorde det jag med när jag gick mina tränarutbildningar. Det tog fyra år. Det var också en förberedelse för den andra halvan av mitt liv, efter den som spelare, fast det innebar inte några möten med P Diddy. Det kommer ett ögonblick när en spelare frågar sig vad han ska göra efteråt, eftersom det blir ett sådant tomrum när man slutar. Ena stunden spelar man Champions League-final, FA-cupfinal, vinner ligan, sedan plötsligt ingenting. Hur man hanterar det är en utmaning som alla fotbollsspelare ställs inför. Att vara känd är inget skydd mot den känslomässiga omställningen. Den andra halvan är inte lika spännande, så hur ska man fylla den? Hur ersätter man kicken av att sitta i omklädningsrummet tio minuter före avspark i en match som avgör vem som vinner Premier League?
I slutet av min tid hade Rio börjat få problem med ryggen. Vi tog målet som Craig Bellamy i Manchester City gjorde på oss i derbyt 2009 som exempel på hur Rios insats påverkades av problemet. Två år tidigare skulle han ha tryckt undan Bellamy och snott bollen av honom. Ett annat var målet som Fernando Torres gjorde för Liverpool, när Torres sprang ifrån honom och vann närkampen i straffområdet nedanför The Kop-läktaren.
Vi gick igenom detta på dvd med honom. Rio klev upp för att ställa Torres offside och skulle ett år tidigare ha reparerat misstaget genom att bryta. Men den här gången fick han kämpa för att hinna ikapp, Torres satte ut axeln och bombade upp bollen i första krysset. Sådant borde man inte klara av mot Rio. Det betydde att ryggskadan gjorde ont men också att den påverkade hans balans menligt.
Rio brukade segla fram. Han behövde aldrig anstränga sig för att springa. Efter det långa skadeuppehållet som gjorde att han missade det mesta av vinterträningen kom han tillbaka fenomenalt i träning och var lysande mot City i andra semifinalmatchen 2010 på Old Trafford, efter nästan tre månader utan spel.
I den senare delen av hans karriär var jag tvungen att säga åt honom att byta spelstil för att kompensera för sin ålder och hur den påverkar oss alla. Åren kommer ikapp en. Jag sa både offentligt och privat att han måste droppa en eller ett par meter längre bak för att ge sig själv chansen mot anfallarna. Fem år tidigare hade det varit helt överflödigt för med sin förmåga till tempoväxling snodde han bollen av anfallaren precis i det ögonblick denne trodde att saken var biff. Det klarade inte Rio längre. Han var tvungen att vara på brottsplatsen innan brottet ägde rum.
Han köpte min analys. Han blev inte förolämpad. Jag bara förklarade förändringarna som hans kropp genomgått. Och han fick en jättebra säsong 2011–2012, som bara fläckades, i hans egna ögon, av att han inte blev uttagen i den engelska EM-truppen. När Roy Hodgson frågade mig om jag trodde att Rio skulle kunna samarbeta med John Terry svarade jag: ”Fråga honom själv, fråga Rio hur deras relation är.” För jag kunde faktiskt inte ge ett ordentligt svar.
En annan smärre incident var när han 2012–2013 vägrade att sätta på sig ”Kick It Out”-tröjan, när jag trodde att vi samfällt gått med på att stödja kampanjen. Det var en kommunikationsmiss. När Rio hade bestämt sig för att bojkotta Kick It Out borde han ha kommit till mig eftersom han visste att det ingick i allas jobb att ha på sig tröjan. Jag visste att han var indragen i en dispyt som gällde hans bror Anton och John Terry, men jag trodde inte att det skulle få sådana följder. Terry bestraffades som bekant av förbundet för att ha använt rasistiskt språkbruk mot Anton i en match på Loftus Road mellan Queens Park Rangers och Chelsea.
Jag var på mitt kontor när Mark Halsey kom in och meddelade att Rio inte tänkte ha på sig Kick It Out-tröjan. Jag letade rätt på vår materialare Albert och instruerade honom att han skulle säga åt Rio att ha på sig tröjan.
Jag fick veta att Rio vägrat.
När jag tog upp saken med honom sa han ingenting, men efter matchen förklarade han att han tyckte att spelarfacket PFA inte gjorde tillräckligt för att bekämpa rasismen. Själv ansåg jag att han genom att vägra bära tröjan inte gav sitt stöd åt den antirasistiska kampen. Om han var arg på PFA borde han ta upp det med dem direkt. Jag menade att det var splittrande att vägra bära tröjan.
När det gäller rasism är min ståndpunkt den att jag inte kan begripa hur en person kan hata en annan bara på grund av vederbörandes hudfärg.