Det blåste förändringsvindar. Men förändringen var inte här än. Perioden sommaren 2003 till maj 2006 var en av mina minst framgångsrika. Visserligen vann vi FA-cupen 2004 och ligacupen två år senare, men annars var det Arsenal och Chelsea som tog hem ligan under den perioden.
Innan Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney hann bli ryggraden i det lag som vann Champions League 2008 hade vi en skumpig väg till att trimma in erfarna spelare, som i många fall inte gick i land med det vi hade väntat oss av dem. David Beckham hade flyttat till Real Madrid och Verón skulle strax gå över till Chelsea. Barthez ersattes i mål av Tim Howard. Bland de nya ansiktena fanns Kléberson, Eric Djemba-Djemba och David Bellion. Ronaldinho hade också kunnat vara där om han inte tackat nej till vårt bud.
Det går inte att bortse från sanningen om de där åren. Vi jäktade fram och värvade erfarna spelare – som vi trodde skulle leva upp till våra krav från början. Till exempel hade Kléberson vunnit VM med Brasilien och var bara tjugofyra år. Verón var en etablerad spelare med världsrykte. Djemba-Djemba hade spelat på respektabel nivå i Frankrike. Det var enkla eller självklara värvningar, en omständighet som oroade mig. Jag gillar inte enkla värvningar. Jag tycker om att vara tvungen att kämpa för att få en spelare därför att kampen om hans namnteckning betyder att man köper något värdefullt. Jag gillar när motparten gör allt för att behålla sin gubbe. Men spelarna vi köpte under den här tiden var lätta rekryteringar.
Det kändes som om vi värvade varenda målvakt i hela landet. Mark Bosnich var ett typiskt exempel. Köpet av Bosnich berodde på att Peter Schmeichel på hösten av sin sista säsong hade meddelat att han tänkte sluta, vilket tog oss på sängen. Vi fattade förhastade beslut.
Vi träffade Bosnich i januari, trots att vi fått rapporter om hans uppträdande utanför planen. Jag avdelade en scout till att åka och titta på honom under träning. I det sammanhanget gjorde han inget som övertygade mig om att han var den rätte för Manchester United. Därför bytte jag spår och siktade istället på Edwin van der Sar, talade med hans agent och sedan med Martin Edwards. Martin sa: ”Jag är ledsen, Alex, men jag har skakat hand med Bosnich.”
Det var ett hårt slag. Martin hade skakat hand med Mark och tänkte inte svika sitt ord, vilket jag respekterar. Men det var en dålig affär. Bosnich var ett bekymmer. Hans träningsförmåga och allmänna form var för dåliga för våra behov. Vi pressade upp honom en nivå och tyckte att vi lyckades bra med honom. Han var strålande i vår seger över Palmeiras i Interkontinentalcupen och borde ha utsetts till matchens lirare istället för Giggs. Kort därpå, i februari, mötte vi Wimbledon och Bosnich proppade i sig mat: mackor, soppa, kött. Han betade av hela matsedeln, käkade som en häst.
Jag sa: ”Men snälla nån, Mark, vi fick ju bort din övervikt, så varför proppar du i dig allt det där?”
”Jag är vrålhungrig”, sa han.
När vi kom tillbaka till Manchester hörde jag honom ringa in en beställning på kinamat. ”Har du ingen botten?” frågade jag. ”Tänk på vad du gör.” Det gick bara inte att få honom att ändra sig.
Att mista Peter Schmeichel är inget man hämtar sig från i ett nafs. Han var världens bästa målvakt och plötsligt fanns hans närvaro och personlighet inte där längre. Vi borde ha ersatt honom med van der Sar. Edwins agent sa till mig: ”Ni måste lägga på ett kol, för han ligger i samtal med Juventus.” Men vi missade tåget. Jag fick ringa tillbaka till agenten och säga att vi redan hade kommit överens om att plocka in en annan målvakt och att jag måste dra tillbaka min intresseanmälan.
Jag borde ha köpt honom också, inte nöjt mig med en. För det dröjde inte länge förrän vi blev på det klara med Bosnich, och då hade Edwin kunnat spela i stort sett från slutet av Schmeichel-eran till mina sista år i ledningen. Jag hade inte behövt lägga pengar på vare sig Massimo Taibi eller Barthez, som var en bra målvakt men som hade bekymmer hemma i Frankrike.
Senare insåg vi att van der Sars kvaliteter var jämförbara med Schmeichels. Talangmässigt hade de inte mycket gemensamt. Schmeichel gick i land med räddningar som han egentligen inte borde ha kunnat göra. Emellanåt skedde det mirakel. Herregud, hur gjorde han? frågade jag mig ibland. Han hade en sådan spänst, en sådan kraft och smidighet. I van der Sars fall skulle jag snarare peka på hans fattning, hans lugn, hans bollkänsla, hans organisatoriska förmåga. En annan sorts målvaktsspel men lika ovärderligt. Det påverkade folk omkring honom på ett bra sätt.
Schmeichel däremot stod i ett hatkärleksförhållande till Steve Bruce och Gary Pallister. Han kunde skrika och vråla på dem, och Bruce svarade: ”In i målet med dig, ditt satans tyska luder.” Schmeichel hatade det. ”Jag är inte tysk”, väste han då. Utanför planen var de bästa polare, men på planen var Schmeichel en eldfängd typ.
I omklädningsrummet var van der Sar väldigt tydlig med vad han ville ha av sina medspelare. Han hade en stark röst, en holländsk röst. ”Inget strul nu!” kunde han gasta. Schmeichel lät också laget höra hans röst. Jag hade turen att under de här tre decennierna få ha de två bästa målvakterna. Ett hedersomnämnande går förstås till Peter Shilton och Gianluigi Buffon, men i mina ögon var Schmeichel och van der Sar de bästa under perioden 1990–2010.
Till yrket hör mer än att bara vara burväktare. Det är en fråga om vilken personlighet man tar med sig in i jobbet. Målvakter ska inte bara ägna sig åt att mota bollar utan måste också kunna hantera sina misstag. I Manchester United behöver man ha rejäl karaktär för att klara efterspelet till ett ödesdigert misstag. Jag hade själv scoutat Schmeichel ett antal gånger. Alan Hodgkinson som var ansvarig för målvaktstränarna hade sagt: ”Han är en klippa. Ta honom.”
Till en början var jag tveksam till att plocka in en utländsk målvakt i det engelska spelet. En av Schmeichels tidigaste matcher var mot Wimbledon. ”The Crazy Gang” gick till angrepp mot honom, tacklade, sparkade och armbågade honom. Schmeichel var rasande och skrek på hjälp från domarna: ”Referee, referee!”
Jag såg på från sidlinjen och tänkte: Han har inte en chans. Domaren hade bråttom att lubba tillbaka mot mittlinjen, bort från konfliktområdet. I en annan av sina tidigaste matcher gick Peter ut för att plocka ner ett inlägg vid bortre stolpen och missade med ungefär tre mil. Lee Chapman knoppade in bollen. Han gjorde alltså stora tavlor medan han försökte anpassa sig till spelet här i landet och folk muttrade: ”Vad ska det här föreställa?” Men han hade också en fantastisk fysik, han täckte målet och han var orädd. Hans utkast och utsparkar var fenomenala. Alla de där kvaliteterna kom till hans hjälp den första tiden.
van der Sar fick vara med om stora förändringar i vårt försvar. Schmeichel stod i stort sett varje vecka bakom samma fyrbackslinje: Parker, Bruce, Pallister, Irwin. De spelade mer eller mindre alla matcher. Edwin van der Sar var däremot tvungen att vänja sig vid ständigt nya mittbackar, nya ytterbackar. Det var ett gungfly. Under de omständigheterna ska han ha beröm för hur väl han lyckades organisera försvaret.
Under en tid var Peter Kenyon högste värvningsansvarig. Arsenals Patrick Vieira var en spelare vi gillade starkt. Jag bad Peter kontakta Arsenal och höra sig för om Vieira. Han sa att han gjort det. Nästa dag nämnde jag saken för David Dein och han tittade på mig som om jag var en utomjording. Han hade inte en aning om vad jag pratade om. Någon av dem mörkade korten totalt och jag vet än idag inte vem.
Ideligen blev jag kontaktad av agenter som sa: ”Min kille vill inget hellre än att få spela för Manchester United.” Det ifrågasatte jag aldrig. Men jag visste också att de inte ville något hellre än att spela för Arsenal, Real Madrid, Bayern München eller någon av alla andra elitklubbar. En fotbollsspelare vill förstås komma till en storklubb. Det tjänar agenten också mer på. Det var i det skedet av marknadssonderingar som vi fäste blicken på Verón.
Laget höll på att förändras. Det är aldrig lätt för en manager att se förändringarna komma rullande på långt håll. Den gamla fyrbackslinjen rasade samman fortast. När sådana plötsliga förändringar slår till inser man att man kanske inte har något i bakfickan att ta fram. Senare gjorde jag det till en rutin att alltid ha mycket längre framförhållning.
Verón var en superb fotbollsspelare av ofantligt hårt virke. Det ska erkännas att jag alltid tyckte att det var svårt att jobba med argentinska spelare. Det berodde en del på deras starka patriotiska känslor. De gick alltid med flaggan lindad omkring sig. Just det hade jag inget större bekymmer med, utan mer att de jag haft som manager inte ansträngde sig att tala engelska. Verón sa inte mer än ”Mister”.
Men vilken bra fotbollsspelare! Hans spelintelligens och motor var förstklassiga. Problemet? Vi lyckades inte hitta rätta positionen åt honom. Satte vi upp honom som innermittfältare slutade det med att han spelade center, eller på kanten till höger eller vänster. Han bara jagade boll. Det blev allt knepigare att få ihop ett mittfält med honom, Scholes och Keane.
Trots att han gav oss ett antal fruktansvärt bra matcher såg jag inte det blivande laget framför mig. Det gick inte att få ihop en stabil startelva, vilket man i vanliga fall vill ha. Beckham hade gått vidare, Ryan blev inte yngre, inte Roy och Paul heller, och vi letade efter något nytt och friskt som skulle ge oss knuffen att utvecklas vidare. Trots att Verón kom med spektakulära insatser så kunde han helt enkelt inte bli en del av laget. Han var en individ. Han var en sådan som om man spelade tvåmål på träning, rött mot gult, så spelade han i båda lagen. Han bara spelade överallt. Han sprang dit han själv ville. Jag hade kunnat ha honom i hundra år och ändå inte bestämma mig för vilken position han skulle ha. Han var ett wild card, en joker. En person gav mig en gång rådet: ”Du kan väl sätta honom på en defensiv position, framför de båda mittbackarna?” Jag svarade: ”Skojar du? Jag kan inte få honom att hålla sig till en bestämd offensiv position, så varför skulle han hålla sig till den?” Tydligen hade han haft just en sådan balansroll i Lazio och varit outstanding. Men han var ingen burfågel utan flög dit han själv ville.
Det fanns stunder när han kunde ta en till himlen. I en försäsongsmatch dribblade han förbi några gubbar utmed linjen och passade sedan till van Nistelrooy som gjorde mål. Han slog en passning till Beckham, en utsida utan benpendling, och den krökte sig runt försvararna. Beckham löpte på den och chippade in bollen. Verón hade stunder när han var sublim. Talangmässigt fanns det inga brister. Han hade två utmärkta fötter, kunde springa, hade strålande bollkontroll, en strålande blick – men det gick bara inte att få in honom i laget. Det var inte den engelska kontexten som var ett hinder. Orädd var han. Han tordes alltid spela.
Det pratades under hans tid hos oss om att Verón var osams med andra spelare men det tror jag inte att han var, delvis därför att han aldrig pratade med någon. I omklädningsrummet var han ensam. Han talade inte engelska. Han var inte osällskaplig utan bara ingen kommunikatör.
Jag kunde komma till jobbet: ”Godmorgon, Seba.”
”Godmorgon, mister.” Och där var det slut. Man fick inte ur honom något mer. Jo, jag minns ett bråk med Roy Keane efter en Champions League-match. Då var det ganska dålig stämning. Men annars så var han ingen splittrande kraft alls.
Vi höll på att försöka ändra på vårt sätt att spela i Europa. Två år efter Champions League-segern 1999 hade vi bortamatcher mot både Anderlecht i Belgien och PSV i Holland och fick stryk. Vi åkte dit på kontringar. Vi hade den traditionella Uniteduppställningen 4–4–2 och förlorade. Jag sa till spelarna och staben att om vi inte kunde hålla i bollen bättre och dominera mittfältet så skulle vi få se mer av den varan eftersom motståndarna hade läst sönder oss. Därför gick vi över till att spela med tre centrala mittfältare. Verón var en del av den utvecklingen.
När jag skulle leda laget genom det omställningsskede som varade större delen av den tioårsperioden stötte jag på många spelare som jag beundrade. Jag ansträngde mig till exempel väldigt hårt för att få Paolo Di Canio. Affären var i hamn. Vi hade sagt vad vi var villiga att ge och han hade tackat ja, men han hörde av sig igen och ville ha mer. Vi kunde inte gå med på de nya kraven. Men han var den sortens spelare som Manchester United ska ha, en som drar stor publik och också kan väcka känslor hos den. Sådana spelare hade jag hela tiden i klubben.
Så var det Ronaldinho, en till som gled av kroken. Jag hade affären i hamn för att ta honom till Old Trafford. Carlos var med och kan gå i god för det. Försöket att värva Ronaldinho återspeglar det faktum att United alltid haft nyckelspelare som stuckit ut. Jag var ständigt på jakt efter den sortens begåvningar. Resonemanget gick såhär: ”Vi får tjugofem miljoner för Beckham och vi kan köpa Ronaldinho för nitton. Skärpning, herregud – det är ju en ren vinstaffär.”
På vägen hem från USA-resan mellanlandade vi på ett litet flygfält på Newfoundland. Medan vi väntade på att planet tankades öppnade besättningen kabindörren för att släppa in lite frisk luft och där stod en liten grabb vid staketet, ensam med en Unitedfana. Vi fick inte tillåtelse att gå av planet. Vi fick stå i trappan men inte på marken, så det enda vi kunde göra var att vinka till den där lille Unitedsupportern som stod och tryckte mot ett stängsel mitt ute i ingenstans.
Väl framme i Europa stannade vi till i Portugal. Vi sålde Verón, som hade sagt till Quinton Fortune att han skulle gå till Chelsea. Jag vägrade släppa honom för mindre än 15 miljoner. Chelsea bjöd 9. Jag sa: ”Aldrig i livet han går för nio miljoner.” Men när vi var i Portugal sa Kenyon: ”Jag har gått med på budet – femton miljoner.” Så blev det dags för matchen mot Sporting Lissabon och Ronaldo mot John O’Shea. Jag hör fortfarande hur jag ropar till John: ”Tätt på honom!”
”Jag hinner inte”, blev det klagande svaret.
En månad senare ringde David Gill och sa: ”Har du hört på maken, Kenyon ska dra till Chelsea.” David tog över och var fantastisk – en stor förbättring. Peter Kenyon försökte i mina ögon ta på sig för mycket och lyckades därför inte leverera i fråga om de viktigaste uppgifterna. Kompetensen man behöver hos en vd är förmågan att avsluta ärenden.
När David Gill satte sig i vd-stolen skulle jag tro att han var osäker på vad som förväntades av honom. David var revisor till yrket. Jag gav honom ett råd: ”Ta lärdom av Peter Kenyon och ta inte på dig för mycket. Delegera.” Han var utan tvivel den bäste vd jag någonsin haft att göra med. Toppklass. Rak som en fura. Väldigt tillgänglig. Behöll fötterna på jorden och var insatt i själva fotbollen. Förstod sig till och med på den. Martin Edwards var också väl insatt i spelet men med David blev det aldrig några komplikationer. Han kunde visserligen komma med besked man inte ville höra men drog sig inte för att lämna dem ändå. Det är det enda sättet.
Även om Martin stödde mig när det behövdes som mest hade jag alltid för låg lön tills David tog över. Det finns inget surrogat för uppskattning på jobbet. Att få höra att man gör ett bra jobb är i sig alla tiders, men erkänslan måste få ett pekuniärt uttryck också.
Förändringar i ägarstrukturen är oerhört svåra att förhålla sig till för en klubbledning. Vid ett ägarskifte förändras hela ramen. Gillar de en? Vill de ha en ny manager, en ny vd? Glazers ankomst blev Davids tuffaste period. Medieintresset var intensivt. Frågan om skuldsättningen var ständigt på tapeten. Men Davids yrkeserfarenhet som revisor gav honom en fördel där.
Min vision för klubben var en plats där unga talanger kunde utvecklas. För att nå det målet måste vi bibehålla den grund vi hade med Giggs, Scholes och Neville. Och Roy Keane. Vi hade en tillräckligt stark stomme för att kunna kosta på oss att köpa in potential. Edwin van der Sar var ytterligare en spelare i stommen. Han var en av mina bästa värvningar någonsin.
Jakten på en ny Bryan Robson hade fört oss till Keane. Eric Djemba-Djemba såg ut att vara en ny högklassig innermittfältare. Jag åkte till Frankrike och såg honom spela och han gjorde riktigt bra ifrån sig. Han hade spelförståelse, hejdade anfall innan de ens kommit igång och var till salu för 4 miljoner euro. I den matchen fanns också Rennes målvakt att studera: Petr Čech, som då var arton eller nitton. Jag sa till mig själv att han var för ung för oss.
Det hände att om man gick miste om en spelare så fick man en annan med likvärdiga kvaliteter. Vi gick till exempel miste om Paul Gascoigne men värvade Paul Ince. Vi övertalade inte Alan Shearer att skriva på utan värvade Eric Cantona.
Bollen är alltid i luften. Man har en rad namn på listan och flyttar upp dem i takt med att de högre upp försvinner. Den sammanhållande tanken var att utveckla den spelare vi till slut kom över. Cantona var nästan tjugofem när han kom till oss, men normalt siktade vi på yngre spelare än så. Rooney och Ronaldo var fortfarande tonåringar när de kom. Efter 2006 ansträngde vi oss ännu hårdare för att undvika att åter ramla i fällan av att ha ett lag där alla åldras samtidigt. Vi tog tag i saken igen. Det som skedde med Andy Cole, Dwight Yorke och Teddy Sheringham var antingen att prestationerna blev sämre eller åren allt fler. Under de omständigheterna ökar kraven på scoutingorganisationen. Man flåsar talangjägarna i nacken. Ideligen får de höra: ”Kom igen, vad har du fått syn på därute?”
Värvningen av Kléberson skedde när han hade glänst i Brasiliens landslag vid VM 2002. När han skrev på för oss spelade han fortfarande i hemlandet. Men han är ett exempel på farorna med att ha för bråttom med ett spelarköp. Det vi var ute efter var någon som med tiden kunde ta över efter Keane, vilket förklarar varför Vieira kom in i bilden. Han hade varit idealisk. Han var van vid spelet i England, var en respektingivande gestalt, en ledare. Ett tecken på att en spelare är stor är att motståndarfansen ropar nidramsor om honom. Motståndarklackarna ropade alltid nidramsor om Patrick Vieira. Det visar hur mycket de fruktade honom. Alan Shearer var en liknande figur. Ständigt utsatt för häcklande körer från motståndarsupportrarna.
Kléberson var en begåvad spelare. Men han ger fog för mitt tjat om vikten av noggrann granskning av bakgrund och personlighet. Vi fick honom för lätt. Det oroade mig. När killen kom fick vi reda på att han var gift med en sextonåring. Själv var han tjugotre. Hon tog med sig hela sin familj. Under försäsongsträningslägret i Vale do Lobo i Portugal var det meningen att bara spelarna skulle äta frukost före träningen. Kléberson tog med sin svärfar. Han verkade inte ha något att säga till om i det sammanhanget. Jättefin kille men saknade självförtroendet för att lära sig engelska.
När det var match visade han fram en fantastisk fysik och stor skicklighet men klarade inte att göra sig gällande. Kanske skilde sig sättet han hade använts i landslaget mot hur vi ville använda honom. I landslaget låg han framför backlinjen för att ge utrymme åt Roberto Carlos och Cafú att storma fram på kanterna.
När det uppstår stor brådska att lösa problem så begår man misstag. Vi var som bäst när vi utgick från en plan som sträckte sig flera år framåt, granskade spelare, sammanställde detaljerade analyser. Vi visste allt om Cristiano Ronaldo innan vi värvade honom. Vi försökte få Rooney när han var fjorton och återigen när han var sexton. Sedan lyckades vi när han var sjutton. Rooney kunde man planera för. Han var ett uppenbart mål för oss. Det var Manchester United-scouting när den är som bäst. Sådana som Verón och Kléberson var improvisationsnummer. Inga panikköp, men framhastade.
Djemba-Djemba var en kanonkille han också, men fick kritik i medierna för att han inte var en stjärnvärvning. Journalisterna ville alltid ha de stora namnen och avfärdade spelare som inte var lika erkända. De älskade Verón, i början. De var ljumma inför Kléberson och Djemba-Djemba. David Bellion var ung och vi trodde att vi skulle kunna utveckla honom. Han var blixtsnabb, charmerande, kristen, men också mycket blyg. Han kom från Sunderland och hade kommit in som avbytare mot oss. Rev upp stora hål i försvaret. Vi höll oss framme när hans kontrakt löpte ut. Hade vi gjort en bättre koll av hans bakgrund så hade vi förstått att han var misstrogen. Vi sålde honom till Nice för 1 miljon euro och därifrån gick han vidare till Bordeaux, vilket gav oss ytterligare ersättningar. Värvningen av Bellion var inget som går att klassa som ett försök att lägga hörnstenen till ett nytt lag. Han var ett komplement som var till salu för ett bra pris.
Vändpunkten i hela det här kapitlet var Ronaldos och Rooneys namnteckningar. Där fick vi de stjärnvärvningar vi behövde, matchvinnare, nyckelspelare, i enlighet med vår tradition. Patrice Evra och Nemanja Vidić i januari 2006 var två andra supervärvningar. Den första punkten i vår mapp om Vidić var hans mod, hans beslutsamhet. Han hade bra närkampsspel och var stark på huvudet. Vi var ute efter en typisk engelsk mittback. Vidić hade inte spelat sedan säsongslutet i Moskva, i november. I hans första match för oss, mot Blackburn, flåsade han snart av utmattning. Han behövde en försäsong. Det var kontentan av saken.
Som vänsterback, Denis Irwins gamla position, hade vi en kort period Heinze men fortsatte sedan med Evra, som hade använts som ytterback i Monaco, bland annat i Champions League-finalen mot Porto 2004.
Att leta ytterbackar är som att skåda efter en sällsynt fågel. När vi såg Evra första gången spelade han ytterback men hade speeden och var tillräckligt ung för att gå in som mittback i vårt system. Hans anfallsstyrka kände vi väl till. Han var snabb, hade strålande teknik och en stark personlighet. Mycket stark. Heinze var en annan femma. Skoningslös, skulle kunna sparka ner sin farmor. Men en vinnarskalle som få och kunde också fungera som defensiv mittfältare. I båda fallen var vi lyckosamma.
Som alla Unitedsupportrar säkert minns gjorde Evra debut i derbyt på Eastlands och var helt katastrofal. Man såg hur han tänkte: Vad gör jag här? Med tiden smälte han in och utvecklades. Heinze å andra sidan hade drag av legosoldat och det kändes som om han ständigt skannade av synfältet efter nästa arbetsgivare. Efter ett år ville han vidare. Vi skulle möta Villareal och låg förlagda på en fin anläggning utanför Valencia när hans agent sökte upp mig och sa att Heinze ville bort.
Efter det blev det aldrig likadant igen. Dagen därpå skadade han korsbandet. Vi gjorde allt för att gå honom till mötes. Han fick lov att genomgå rehabiliteringen i Spanien. Han var där i sex månader och kom tillbaka för en enda match. Men i slutet av december kröp det fram att han ville bort, ville ha nya villkor, nytt kontrakt. När han återhämtat sig helt från skadan hade han och hans agent ett möte med David Gill och vi var överens om att det var bättre att gå skilda vägar. Vi gick med på att släppa honom för 9 miljoner. De tog genast med sig budet till Liverpool, som sa att de tänkte ta honom.
Heinze fick veta, i klarspråk, att historiskt sett säljer Manchester United aldrig spelare till Liverpool och vice versa. Då försökte hans rådgivare göra rättssak av det, vilket ledde till ett möte i London där Premier Leagueledningen tog vårt parti.
I denna process kontaktades David Gill av Crystal Palaces ordförande, som berättade att någon som företrädde Heinze hade bett dem köpa honom så att de i sin tur kunde sälja honom till Liverpool. Detta använde vi som bevis. Utslaget var i vår favör och så småningom gjorde vi oss av med honom till Real Madrid. Det här är killar som flyttar runt. Heinze hade varit i två spanska klubbar tidigare innan han gick till PSG, varifrån han sedan kom till oss.
Alan Smith var ytterligare ett tillskott under den här perioden, i maj 2004 för 7 miljoner. Leeds hade ekonomiska bekymmer och David Gill fick på omvägar höra att vi kunde få Alan för runt 7 miljoner. Jag hade alltid gillat Alan. Han var det jag kallar en attitydspelare, med bra karaktär. Han kunde spela på några olika positioner: högermittfältare, central mittfältare, center. Han var en Mark Hughes-typ, ingen större målspruta men nyttig för laget. Vi sålde honom senare till Newcastle för 6 miljoner. Alan gjorde ett godkänt jobb för oss, toppat med några kanoninsatser. Benbrottet han råkade ut för mot Liverpool i 2006 var något av det mest fasansfulla jag sett. Jag ska aldrig glömma när jag rusade fram till honom där han låg på Liverpools behandlingsbord – Liverpools läkare uppträdde exemplariskt, vill jag inskjuta – och fick en spruta för att hejda eventuellt trauma.
Foten pekade åt alla möjliga håll. Bobby Charlton som var med mig ryggade tillbaka. Och han var med om flygkatastrofen i München. Alan å sin sida var oberörd. Han låg där utan att visa en min. Det var en fruktansvärd olycka. Alans reaktion sa mig att somliga har högre smärttröskel än andra. Själv har jag sprutskräck. En gång på den tiden jag drev pubar i Glasgow och skulle byta fat tidigt en söndagsmorgon, drog jag ut en sprint för att släppa ut luft och i samma stund hoppade en råtta ner på min axel. Jag spratt till och sprinten trängde in genom kinden. Man kan ännu se var jag fick en hudtransplantation. Jag tog bilen till sjukhuset och tordes inte röra vid kinden. Sjuksköterskan drog ut sprinten och jag svimmade genast när de stack mig med sprutan. Syster sa: ”Det här är alltså Rangers store centerforward och han svimmar.” Jag trodde jag skulle dö. Alan hade drabbats av en av de värsta skador jag sett och han rörde inte en min. Sådan var han, Alan: en ruskigt modig kille.
Han var också en duktig och ärlig yrkesman. Det han saknade var den riktiga spetskvalitet man behöver för att glänsa i de största klubbarna. När vi fick ett bud från Newcastle fick vi lov att släppa honom.
Under hans sista tid hos oss fungerade han som defensiv mittfältare. Han var bra i närkampsspelet men läste inte spelet på det sätt som krävs av en äkta balansspelare. Han var en mittfältare som kunde tackla, var bollen än befann sig. Under sin tid som center hade mittbackarna mycket att stå i när Alan härjade. Men hela processen med att ersätta Roy Keane fordrade att vi hittade en spelare som kunde behärska det centrala mittfältet, som Owen Hargreaves gjorde ett tag. Den typen var inte Alan, men han var en duktig, ärlig spelare som älskade att spela för oss. Det tog tid innan jag lyckades förklara för honom att jag inte kunde garantera honom speltid. Laget hade gått vidare.
Louis Saha var ytterligare en större värvning, från Fulham i januari 2004, men envetna skador gick emot honom och oss. Vi såg honom några gånger när han spelade i Metz men scoutrapporterna antydde inget om att han skulle kunna vara eftertraktad av de största klubbarna. Han dök upp i Fulham och varje gång vi mötte dem straffade han oss. I ett bortamöte på Craven Cottage i FA-cupen gjorde han bort Wes Brown vid mittlinjen, störtade framåt, passade snett inåt bakåt och så var det mål för Fulham. Från den gången höll vi honom under ständig uppsikt och i januari var vi redo att slå till.
Att göra affärer med Mohammed al-Fayed, Fulhams dåvarande ägare, var komplicerat. Vi fick till slut höra att man kommit överens om ett belopp: ”Det här är det bästa ni får.” Det låg mittemellan: 12 miljoner pund.
Granskar man egenskaperna hos alla centrar vi hade – är de tvåfotade, bra i luften, har de spänst, speed, styrka – är nog Saha en av de allra bästa. Han var konstant farlig. Men så kom skadorna. Louis, som bodde bara femtio meter från mig och var en underbar kille, måste vara hundrafemtio procent fit for fight för att kunna spela. Det var plågsamt för oss. Och det var inte att han var borta i några veckor, för det mesta rörde det sig om månader. Anledningen till att vi sålde honom var att jag aldrig kunde planera runt honom, hur begåvad han än var, att jag aldrig kunde säga: ”Det är mitt lag för de kommande två tre åren.” Saha var inte äldre än att han kunde betraktas på det viset, som en hörnpelare, men ovissheten som kom av hans ständiga skadeuppehåll gjorde det omöjligt att se så långt in i framtiden.
Det tärde så mycket på honom att han funderade på att lägga av helt. ”Du är fortfarande ung, ge inte upp på grund av en skada, du ska bara jobba på att komma tillbaka, för det här kan inte vara för evigt”, sa jag till honom.
Han hade hemska skuldkänslor. Han tyckte att han svek oss. Ibland skickade han mig urskuldande sms med den innebörden. Jag försökte säga till honom att han hade haft otur och att man träffar på otursförföljda spelare hela fotbollshistorien igenom. Viv Anderson var en sådan. När vi granskade Vivs statistik i Arsenal såg vi att att han bara missat fyra matcher på fyra år. Varje gång på grund av avstängning. Så kom han till oss och var aldrig skadefri. Han fick gå gratis till Sheffield Wednesday, spelade där i tre år och missade knappt en match. Det där retade jag honom för så fort vi råkades: ”Jag tror att du helt enkelt inte ville spela för oss.” Han är en stor Unitedsupporter och längtade verkligen efter att få visa framfötterna hos oss, men hindrades av ständiga knäbekymmer.
Louis visste att hans skador nötte på hans form och det var det som var upprinnelsen till skuldkänslorna. Carlos satte ihop ett tvåveckorsprogram åt honom så att han skulle bli fullt spelklar. Det var personligt utformat och han följde det på egen hand. Det förklarade vi för honom och han tog till sig det med hull och hår och kastade sig bokstavligen in i övningarna. Han flög fram. På fredagen, dagen före match, linkar Saha av planen och säger att han har fått en känning i baksidan av låret. Den sortens fysiska skörhet skulle vi aldrig kunna besegra och därför nådde vi en överenskommelse med Everton 2008.
Everton kopierade vårt upplägg och försökte pusha Louis till en nivå där han hade självförtroende att spela. Det kan ha bidragit att han slapp trycket som finns i Manchester United. Man han var en fantastisk center. Jag tycker att den franska landslagsledningen var tokig som inte tog ut honom till VM 2010.
En sak som alltid återkom i våra diskussioner om yngre spelare – apropå att kunna hantera kraven från Old Trafford-publiken och mediernas brist på tålamod – var temperament. Skulle den eller den spelaren växa eller krympa i Unitedtröjan? När det gällde spelare som vi utbildat själva och tagit upp i A-laget från ungdoms- och reservlagen kunde vi dem utan och innan.
Man kan inte låta personligheten sitta kvar i omklädningsrummet. Den måste följa med ut därifrån, genom spelargången och ut på planen.
Säsongen 2003–2004 slutade vi trea i ligan efter ”oslagbara” Arsenal, men vi avslutade med att besegra Millwall med 3–0 i FA-cupfinalen i Cardiff. Ronaldo var storslagen i den matchen, gjorde första målet på nick innan van Nistelrooy gjorde de övriga två, varav ett från straffpunkten.
Det var ett år som hade skuggats av Jimmy Davis död. Jimmy var bara tjugoett och en intelligent, gladlynt kille. Han hade bra framtidsutsikter också. Han hade kunnat bli något inom fotbollen. Vi hade lånat ut honom till Watford. På väg till en ungdomsmatch på vår anläggning en lördag förmiddag fick jag veta att Watfords ligamatch hade blivit uppskjuten. Inga fler detaljer än så. Men när jag kom fram till ungdomsmatchen berättade man för mig att Jimmy omkommit i en bilolycka.
Han var en liten slitvarg och väldigt omtyckt. Vi var många från klubben som kom till begravningen. Vid ett bröllop två år senare fick jag en obehaglig déjà vu-känsla. Medan det togs gruppbilder utomhus kom prästen fram till mig och sa: ”Skulle du vilja se Jimmys grav?” Det var först då jag kopplade och det högg till i mig. Det var så oerhört sorgligt. Manchester United kommer alltid att minnas honom.