Cristiano Ronaldo är den mest begåvade spelare jag tränat. Han överträffar alla andra stora spelare jag har jobbat med i United. Och det har varit många. De enda som kan jämföras med honom är två egna produkter, Paul Scholes och Ryan Giggs, eftersom de så eftertryckligt och i tjugo års tid satt sin prägel på Manchester United. Sådana långa karriärer på konstant hög nivå, den sortens beteendemönster, är mycket sällsynta.
Till sist miste vi vår trollkarl Cristiano men vi såg med stolthet och tacksamhet tillbaka på hans tid hos oss. Under sina sex säsonger, från 2003 till 2009, gjorde han 118 mål på 292 matcher, vann Champions League, tre Premier League-titlar, en FA-cup och två ligacuper. Han gjorde mål i 2008 års Champions League-final mot Chelsea i Moskva och även ett i finalen ett år senare mot Barcelona i Rom.
Däremellan fick vi se en mycket speciell talang slå ut i blom på våra träningsplaner i Carrington och i vårt A-lag, som i mitten av decenniet hade en mager period. Vi hjälpte Ronaldo att bli den spelare han är och han hjälpte oss att återfå den särskilda laddningen och särprägeln hos Manchester United.
Real Madrid betalade 80 miljoner kontant för honom och vill ni veta varför? Det var deras president Florentino Pérez sätt att meddela hela världen: ”Vi är Real Madrid och vi är störst av alla.” Det var ett finurligt drag från deras sida och en signal om att de tänkte göra allt för att attrahera de ryktbaraste fotbollsspelarna.
Pérez företrädare Ramón Calderón hade året före gått ut med att Cristiano en vacker dag skulle bli en Real Madrid-spelare. Jag var helt på det klara med att om de lade upp 80 miljoner så måste vi vika oss. Vi kunde inte hindra hans enträgna längtan tillbaka till den iberiska halvön och efter att få bära samma berömda vita tröja som Di Stéfano och Zidane. Som manager för Ronaldo och andra talanger som kom till Manchester United som tonåringar, kunde man ganska enkelt hålla koll de första åren, för då hade de ännu inte hunnit bli världsidoler utan var fortfarande på väg upp. När de väl blev storstjärnor, som Ronaldo blev, fick man lov att ställa sig den fråga som Carlos Queiroz och jag ideligen ställde oss: Hur länge kommer vi att kunna behålla Cristiano Ronaldo?
Carlos prognos var snudd på exakt. Han sa: ”Alex, får du ut fem år av honom så har du funnit en guldgruva. Hittills har ingen portugisisk spelare som flyttat utomlands vid sjutton blivit kvar så länge som fem år.” Att vi fick ha honom i sex år var med andra ord en bonus. Under den tiden vann vi Champions League en gång och Premier League tre gånger. Det ser jag som ett ganska gott utfall.
När eventualiteten att han skulle lämna oss växte till en sannolikhet gjorde vi ett gentlemens agreement. Jag åkte hem till Carlos i Portugal dit Cristiano också kommit och jag fick veta att Cristiano längtade efter att få gå till Real Madrid. Mitt svar blev: ”Det här året tänker jag inte gå med på det, på grund av hur Calderón hanterat saken. Jag förstår att du hemskt gärna vill till Real Madrid. Men hellre dödar jag dig än säljer dig till den människan nu. Fast om du fortsätter att prestera och inte tjafsar och sedan någon kommer och erbjuder oss en rekordsumma, då släpper vi dig.” Det var samma besked som jag redan hade gett hans agent Jorge Mendes.
Jag lyckades lugna honom. Jag sa att orsaken till att jag vägrade sälja honom just då var Calderón. Jag sa: ”Gör jag det nu förlorar jag all min heder, jag skulle inte ha någonting kvar, och det kvittar om du så blir tvungen att sitta på läktaren. Jag vet visserligen att det inte kommer att hända, men jag måste bara få förklara att jag inte tänker släppa dig i år.”
Jag underrättade David Gill om samtalet och han berättade i sin tur om det för Glazers. Jag är säker på att det hela letade sig tillbaka till Real Madrid med. I stunden var vi hemskt rädda för att detaljerna i uppgörelsen skulle läcka ut. Vi förmanade Cristiano att hålla tyst. Visserligen tror jag inte att han skulle ha sagt något till Real Madrid. Hans agent Jorge Mendes var, ska jag understryka, den tveklöst bäste agent jag haft att göra med. Han var ansvarstagande, var extremt mån om sina spelare och mycket schysst mot klubbarna. Jag hade en känsla av att han var orolig för Cristianos eventuella Spanienflytt, av den uppenbara anledningen att Real Madrid helt enkelt skulle kunna sluka honom. Det är skillnad på agenter och agenter. Jag tror att Jorge var rädd att mista honom.
Det jag alltid framhållit om Ronaldo är att även om det gick knackigt för honom i en match så skapade han alltid minst tre målchanser. I match efter match. Det är ett lättkollat faktum. Det finns bildbevis i massor och det går inte att hitta något exempel där han inte lyckades skapa minst tre målchanser i en match. Han hade en ofantlig talang. Jag kan sätta upp varenda egenskap på den listan: träningsvilligheten, styrkan, modet, skickligheten med båda fötterna och även med huvudet.
Under sina tidiga år filmade han en hel del, det går det inte att sticka under stol med. Han hade fått sina första lärdomar i en teatral fotbollskultur. Men kritiken som riktades mot honom tangerade ofta det orättvisa. Och han förändrades. En aspekt som hans kritiker brukade bortse från var hans speed. Det räcker med minsta lilla knuff mot en spelare som rör sig så fort för att han ska riskera att ramla. Den mänskliga balansen är inte så välutvecklad att den hindrar en löpare från att stå på öronen om hans fart är extremt hög. Minsta lilla stöt mot skenbenet eller armen kan störa den balansen. Att man inte tog hänsyn till den faktorn var missvisande och orättvist.
Men visst, jag erkänner att han i början ofta spelade över, och det inslaget i hans repertoar var någonting som Carlos jobbade hårt med. Han tjatade jämt på Cristiano: ”Du blir inte en stor spelare förrän folk utanför klubben erkänner dig som det. Det räcker inte med att vara en stor spelare för oss i Manchester United. När du börjar slå rättajmade passningar och inlägg så kommer motståndarna inte att kunna läsa dig. Det är så en stor spelare framträder.”
Motståndarna visste vad de kunde förvänta sig av honom. De visste att han inte gick att ta bollen av. Tittar man på hans mål i Champions Leaguesemifinalen mot Arsenal märks förvandlingen. Det var en kontring, Ronaldo klackade till Ji-Sung Park och nio sekunder senare låg bollen i maskorna.
Det var förvandlingen från den lille sprätten som jämt måste övertyga alla om hur bra han var. Ja, det var just vad det var, precis samma behov som så många begåvade spelare känner att bevisa hur skickliga de är. Och det kunde ingen sparka ur honom. Det kvittade hur många gånger han blev manglad eller fälld, hela hans person utstrålade ändå: ”Du kommer inte att kunna sparka mig ur matchen. Jag är Ronaldo.” Han hade det fantastiska modet, självförtroendet och förmågan. Han drev sig själv fram till en punkt där både jag och de övriga spelarna i United märkte att alla omkring honom hisnade över hans talang.
På träning var spelarna schyssta mot honom. De hjälpte honom att lära sig. De första gångerna han blev glidtacklad på Carrington tjöt han något fruktansvärt: ”Aahhjj!” Glåporden haglade över honom. Han lärde sig snabbt att inte föra sådant oväsen. Han hade hjälp av sin intelligens. Han var en väldigt klok pojke. Så fort han förstod att de andra spelarna inte tänkte agera lydig publik till hans vrål och amatörskådespelarknep på träningen så lade han av. Med tiden försvann sådant också ur matchsituationerna. Under hans sista säsong hos oss överreagerade han några gånger för att vinna en frispark, men inte mer än någon annan. Mot Bolton 2008 fick han en straff för ingenting. Å andra sidan sökte han den inte. Det var bara en jättetavla från domarens sida. Backen sträckte ut benet för att nå bollen, träffade den också tydligt och Ronaldo ramlade. Det var genant, men inte för Ronaldo utan för huvuddomaren Rob Styles.
Trots alla som påstår att de hade kunnat värva honom (Real Madrid och Arsenal påstår det) så hade vi starka band till Sporting Lissabon, hans portugisiska klubb. Vi hade ett tränarutbyte med dem. När Carlos anslöt till United 2002 sa han till mig: ”Det finns en ung kille i Sporting som vi måste hålla ögonen på.”
”Vem då?” frågade jag, eftersom jag visste att det fanns två eller tre.
”Ronaldo”, sa han. Vi visste allt om honom. Fram till dess hade Cristiano alltid spelat center. Carlos sa att vi måste ta tag i saken för den här killen var så speciell. Därför skickade vi dit Jim Ryan för att bevaka Sportings träningar, som ett inslag i uppgörelsen klubbarna emellan. Jim kom hem och rapporterade: ”Wow, jag har sett en lirare. Jag tror han är yttermittfältare men i ungdomslagen har han spelat anfallare. Finge jag bestämma ska vi smida medan järnet är varmt. För den dag han fyller sjutton kommer någon att chansa.”
Vid ett samtal med Sporting nämnde vi därför namnet på underbarnet. Svaret blev att de ville behålla honom i ytterligare två år. Jag föreslog en överenskommelse, att Sporting skulle behålla honom tills vi plockade över honom till England. Fast i det skedet hade vi varken talat med agenten eller spelaren själv. Det var en ren diskussion klubbarna emellan.
Samma sommar gick Carlos över till Real Madrid och vi åkte på turné i USA. Peter Kenyon sa upp sig, Juan Sebastián Verón flyttade. Det ingick i samarbetet mellan klubbarna att vi skulle möta Sporting på deras nya arena, som hade byggts till EM 2004.
Vi åkte dit. John O’Shea var högerback. Folk påstår än idag att det var Gary Neville som spelade på denna föga avundsvärda position. Men det var John O’Shea. Den första passningen som Ronaldo mötte fick mig att vråla: ”För fanken, John, ligg tätt på honom!”
John slog ut med händerna. Han såg redan förvirrad och plågad ut. Spelarna på reservbänken satt och sa: ”Det var som fan, chefen, vilken lirare.”
Jag sa: ”Det är lugnt. Jag har koll på honom.” Som om vi för länge sedan hade skrivit på papperen. Jag sa åt Albert, vår materialare: ”Spring upp till hedersläktaren och säg åt Kenyon att komma ner i halvtid.” Till Kenyon sa jag: ”Vi åker inte från den här arenan förrän vi fått den där grabbens namnteckning.”
”Är han så bra?” sa Peter.
”John O’Shea har sprängande huvudvärk!” sa jag. ”Se till att han skriver på.”
Kenyon pratade med klubbdirektörerna och bad om lov att få tala med Cristiano. De varskodde oss om att Real Madrid redan hade lagt ett bud på 8 miljoner pund.
”Bjud nio då”, sa jag.
I ett litet rum på arenan satt Ronaldo med sin agent och vi talade om för honom hur gärna vi såg att han skrev på för Manchester United. Inför Jorge Mendes sa jag: ”Du kommer inte att få spela varje vecka, det säger jag redan nu, men du kommer att ingå i A-lagstruppen. Det är det inget snack om. Du är bara sjutton, det kommer att ta lite tid innan du smälter in. Vi ska ta hand om dig.”
Vi hyrde ett privatplan åt honom, hans mamma och hans syster. Jorge Mendes och hans advokat skulle komma en dag senare. Vi måste raskt få affären i hamn. Att agera snabbt var A och O. Jag hade själv varit talangscout i Glasgow och till dem jag hade anställda för det jobbet brukade jag alltid säga: ”Det måste kännas härligt att upptäcka en kille som man direkt vet kommer att bli något stort.”
Jag såg en film en kväll som hette ”White Fang” och bygger på Jack Londons roman om guldruschen i Klondike. Det måste vara likadant för en talangscout. Man står och tittar på en match tidigt en lördag och får syn på en George Best, en Ryan Giggs eller en Bobby Charlton. Det var den känslan jag hade den där dagen i Lissabon. En uppenbarelse.
Jag har inom fotbollen aldrig upplevt en starkare upphetsning och förväntan. Den näst starkaste var Paul Gascoigne, av en annan orsak. Newcastle hade slagits för att slippa nedflyttning och Gascoigne hade varit skadad. Vi skulle möta dem på St James’ Park en annandag påsk. Centralt på mittfältet hade jag Norman Whiteside och Remi Moses. Inga korgossar direkt. Ingen duo man ställde sig och dansade framför. Något av det första Gascoigne gör är att tunnla Moses precis framför vår bänk, för att sedan klappa honom på huvudet. Jag flög upp från bänken och skrek: ”Se till att den där …”
Whiteside och Moses försökte meddela Gascoigne att han just begått ett allvarligt misstag. Han behövde uppfostras lite. Men Gascoigne bara skuttade omkring runt dem.
Samma sommar gjorde vi vårt bästa för att värva honom. Men Newcastle sålde till Tottenham istället. När man har varit med om det, att se en sådan talang mitt framför ögonen, vet man att det är just sådana ögonblick man i managerjobbet längtar efter varje dag och varje timme. Och den känslan, av att ha upptäckt något, fick mig att vilja ha Gascoignes underskrift samma dag.
I fallet Ronaldo lyckades Kenyon ro affären i land. Jag hade på känn att Sporting var nöjda över att ha sluppit sälja honom till en spansk klubb. Det hela blev klart ganska snabbt, med diverse tilläggsklausuler som fick totalsumman att stiga till omkring 12 miljoner pund. Det enda förbehållet var att Sporting skulle ha första tjing om vi någon gång skulle sälja honom. Några dagar innan han skrev på för Real Madrid var vi tvungna att meddela Sporting att de kunde få tillbaka honom men att det kostade 80 miljoner pund. Föga överraskande kom ingen girering.
När Cristiano skulle börja sin nya tillvaro i Cheshire följde hans mamma och syster med. Det var bra. Hans mamma var väldigt beskyddande, som man kunde vänta sig, och hon var en bra kvinna, utan later och manér, som talade rakt på sak. Hon var mycket moderlig. Jag förklarade för Ronaldo att Lyn och Barry Moorhouse skulle ta hand om det som behövdes till hemmet, bankärenden och sådant. Vi ordnade bostäder åt dem i närheten av Alderley Edge och de fann sig snabbt tillrätta.
Resan från USA och till mötet med Sporting Lissabon gick med ett plan som tillhörde Dallas Cowboys och som vi hade hyrt över sommaren. Hela vägen hem babblade Ferdinand, Giggs, Scholes och Neville entusiastiskt om Ronaldo: ”Se till att värva honom, gör det bara.”
Han kom med andra ord till vår träningsanläggning medveten om att våra spelare kände till honom väl och anade hur bra han var. Jag tror att det var till hjälp.
Hans första framträdande var mot Bolton hemma den 16 augusti 2003. Han kom in från bänken och Boltons försvar visste inte vart de skulle vända sig. Högerbacken tacklade ner honom direkt, mitt på planen, och snodde bollen men Cristiano reste sig omedelbart och vinkade på en ny passning. Med en gång. Han är inte rädd i alla fall, tänkte jag.
I nästa moment blev han nerdragen och domaren blåste straff. Den bommade van Nistelrooy. Lite senare stormade Ronaldo fram på vänsterkanten och slog ett fenomenalt inlägg. Det möttes av Scholes som passade till van Nistelrooy, skottet räddades av målvakten men Giggs petade in returen: 2–0. Publiken i den änden av arenan reagerade som om Messias hade tagit gestalt inför deras ögon. Old Trafford-publiken är snabb på att skapa hjältar. Ser de någon som får dem att lyfta baken från stolen så tar de honom till sitt hjärta med en gång. Hos Manchester United-fansen fick Ronaldo det kraftigaste genomslaget sedan Eric Cantona. Cantonas idolstatus kunde han aldrig matcha, därför att Eric hade sin enorma trotsiga utstrålning, men talangen var solklar från första stund.
Målet som Ronaldo gjorde i Champions League-semifinalen mot Arsenal 2009 bekräftade hans storhet som kontringsspelare. I ett huj gick bollen från Park till Rooney till Ronaldo. Jag hade alltid påpekat för honom: ”När du närmar dig mål ska du förlänga steget.” Förlänger man steget sjunker hastigheten och tajmingen skärps. I maxfart har man sämre kroppskoordination men saktar man ner får hjärnan bättre chans att hänga med. Det var vad han gjorde. Det är bara att studera.
På våren före FA-cupfinalen 2004 i Cardiff, där vi besegrade Millwall med 3–0, frågade mig Walter Smith, som anslutit som assisterande manager i mars, om våra spelares respektive talangnivå.
”Ronaldo då?” sa han. ”Är han verkligen sådär bra?”
Jag sa: ”O ja, helt otrolig. Till och med i luften. Han är fenomenal med skallen.”
Lite senare undrade Walter försiktigt: ”Nu har du sagt flera gånger att Ronaldo är fenomenal med skallen. Jag ser att han nickar på träning men aldrig i matcherna.”
Samma lördag mötte vi Birmingham och Ronaldo gjorde mål med en kanonnick. Jag såg på Walter. ”Äh, det var inget”, sa han.
Jag hade sett Millwall besegra Sunderland i semifinalen och sagt till min stab: ”Den där Tim Cahill är inte att leka med ska ni veta.” Bra spänst för att vara så kort. Ingen suverän bollbehandling men ett konstant irritationsmoment. Giftig som tusan. Just då kunde man få honom för en miljon pund. I ett bra lag hade han kunnat göra massvis av mål. Dennis Wise var extremt ettrig i den matchen. Men genom åren har det funnits massvis av fult spelande, småvuxna spelare som han, den där sorten som får en att tänka: ”Jävlar, om jag ändå spelade själv fortfarande.” Det finns nog många som sagt det om Dennis Wise. På min tid hade han inte överlevt. Det är jag bergis på.
Är man bara smart nog i den moderna fotbollen kan man komma undan med att vara underlägsen fysiskt. Wise var duktig på att få in foten och komma bråkdelen av en sekund för sent. Han var bra på det spelet. I modern fotboll är det svårt att hitta spelare som är genuint fula, sådana som går in för att skada. Nu spelade det knappast någon roll eftersom Ronaldo den dagen krossade Millwall.
Det enda politiska drama vi upplevde med Ronaldo var förstås det under VM 2006, när han blinkade till den portugisiska bänken efter att Wayne Rooney hade stampat på Ricardo Carvalho. Det väckte för en kort stund frågan om de båda skulle bli så hätska fiender att de aldrig mer skulle kunna spela ihop. Den som räddade situationen åt Ronaldo var Rooney, som gjorde en storartad sak. Jag var på semester och sms:ade Rooney och bad honom ringa mig. Han föreslog då att de båda skulle ge en gemensam intervju för att vederlägga att de var ovänner.
Dagen därpå lade jag fram idén för Mick Phelan, som tyckte att det skulle kunna se lite regisserat och konstlat ut. Jag var tvungen att hålla med. Men det var Rooneys storsinthet som gjorde intryck på Ronaldo, som hade trott att det skulle bli omöjligt för honom att komma tillbaka till Manchester. Han kände det som om han bränt sina skepp och att han skulle bli kölhalad i pressen. Rooney ringde honom några gånger för att lugna honom. Det var inte första gången som två lagkamrater i United hamnat i bråk på den internationella arenan. Jag ska ta med er tillbaka till Skottland–England 1965, Nobby Stiles första match för sitt land. Denis Law står uppställd i den skotska truppen och Nobby går fram till honom och säger: ”Må bäste man vinna, Denis.” Denis var Nobbys idol så han bleknar när han hör svaret: ”Stick och dö, din engelska jävla …”
Jo, Ronaldo rusade fram till domaren för att försöka bidra till att Rooney hamnade i onåd, vilket inte är ovanligt i modern fotboll. Men Ronaldo hade bara en enda sak i tankarna – att vinna matchen åt sitt land. Han tänkte inte ett ögonblick på att han skulle spela i Manchester United nästa säsong. Det var en VM-match. Men han ångrade sig. När vi hälsade på honom var det tydligt att han hade insett följderna. Blinkningen hade misstolkats. Hans förbundskapten hade ropat åt honom att hålla sig undan bråk, så blinkningen var inte ett sätt att till bänken förmedla belåtenhet över hans roll i Rooneys utvisning. Jag trodde honom när han sa att blinkningen inte alls betydde: ”Fixat, jag fick honom utvisad.”
Vi träffades på en lantegendom i Portugal och lunchade. Jorge Mendes var med. Att Rooney hade ringt Ronaldo hade bidragit till att han ändrat sig och kommit till ro. Jag sa till Cristiano: ”Du är en av de modigaste spelarna som kommit till Manchester United. Men att försvinna sin väg är inget bevis på mod.” Jag tog upp hur det varit för Beckham 1998: ”Det var precis likadant. Utanför pubarna i London hängde folk dockor föreställande Beckham. Han betraktades som djävulen själv. Men han tordes stå emot det.”
Beckhams första match efter den incidenten var mot West Ham – det absolut värsta stället att komma till efter det som hänt med det engelska landslaget – och han var strålande. ”Du måste orka genom det”, sa jag till Ronaldo. Nästa bortamatch i London var mot Charlton en onsdagskväll. Jag satt inledningsvis på hedersläktaren och hörde en hemmakille vråla fruktansvärda smädelser: ”Ditt portugisiska as” var ett av de hövligare epiteten. Fem minuter före halvtidsvilan fick Ronaldo bollen, dansade runt med fyra motståndare och drämde upp bollen i ribbans undersida. Hemmakillen reste sig inte från stolen igen. Luften gick ur honom. Han kanske tänkte att hans skrän hade sporrat Ronaldo.
Ronaldo mådde fint, fick en bra start på säsongen och gick ihop med Rooney utan större problem. Sådana där unga killar kommer alltid att råka i luven på varandra. Rooney skulle ha blivit utvisad i alla fall men samtidigt hade Ronaldo inte direkt varit hjälpsam. Jag var väldigt lättad över att incidenten var överspelad och att vi lyckades behålla honom i det lag som sedan tog hem Champions League 2008 genom att vinna finalen i Moskva.
Sommaren 2012 var jag tillsammans med Peter Schmeichel och Sam Allardyce med i en tv-utfrågning ledd av BBC:s Dan Walker. Någon i publiken frågade: ”Vem är bäst, Ronaldo eller Messi?”
Mitt svar blev: ”Ronaldo har bättre fysik än Messi, han är bättre i luften, han är tvåfotad och han är snabbare. Messi får något magiskt över sig när bollen vidrör hans fötter. Det är som om den landar på en dunbädd. Han mer eller mindre upphäver tyngdlagen.”
Schmeichel trodde att Ronaldo skulle kunna spela i ett sämre lag men inte Messi. Det var en befogad iakttagelse. Men Messi skulle ändå skapa storslagna saker med bollen vid fötterna. Det Peter menade var att Messi var så beroende av framspelningarna från Xavi och Iniesta. Ronaldo är på många sätt likadan, man måste ständigt ge honom bollen. Jag har fått frågan ett otal gånger men tycker att det är omöjligt att säga vem av dem som är bäst eftersom det skulle kännas fel att ranka någon av dem som tvåa.
Nästan lika viktigt för mig som Ronaldos suveräna insatser i vår klubbtröja var att vi förblev vänner också efter hans flytt till Madrid. Vår relation överlevde skilsmässan: ett lyckligt slut i en bransch av flyktiga förhållanden.