Roy Keane var en spelare präglad av energi och våldsamt mod, och han hade en skarp näsa för spelet och dess strategier. Han var under tiden som vi jobbade ihop spelaren med störst inflytande i omklädningsrummet. Genom Roy slapp jag mycket av jobbet med att få omklädningsrummet att ligga på en jämn och hög motivationsnivå. Den sortens hjälp från en spelare ska en manager aldrig underskatta.
Men när Roy till sist lämnade United i november 2005 var vår relation i spillror. Jag har tydliga åsikter om den händelsekedja som ledde till att han gick över till Celtic. Men först bör jag förklara varför han var en sådan drivande kraft i klubben.
Om Roy Keane anade att man inte drog sitt strå till stacken så tvekade han inte att säga det, inte en sekund. Många spelare utsattes för hans vrede efter att ha begått ett sådant brott och det gick inte att komma undan för honom. Jag tyckte aldrig att det var en negativ sida hos honom. Under alla mina år har det varit de starka personligheterna som har format lagets agerande på planen. Bryan Robson, Steve Bruce, Eric Cantona: spelare som drivit igenom managerns och klubbens vilja.
Under min tid som spelare brukade tränaren sällan ställa en spelare till svars under de adrenalinstinna minuterna direkt efter att matchen hade blåsts av. De första pikarna kom vanligtvis från de andra spelarna, ofta i badet. Eller så ställdes man till svars redan medan karet fylldes på: ”Fan, du brände den där chansen, ditt …”
Som spelare klagade jag alltid på målvakter och backar för att de släppt in baklängesmål. Därför visste jag att om jag brände en chans i andra änden av planen så fick jag igen det med råge från lagkamrater med mindre glamorösa uppdrag som fått skäll vid andra tillfällen. Det var det riskabla med att inte knipa käft. Idag brukar tränarna alltid komma med sina påpekanden direkt efter matchen. Vill de komma med en analys, kritik eller beröm så finns ett utrymme för tränar-input direkt efter slutsignalen då man kan bli hörd, mellan tio minuter och en kvart efter matchen.
Det blev ofta mycket spänt och dramatiskt när Roy försökte tvinga på laget sin vilja. En gång kom jag in i omklädningsrummet och Roy och Ruud van Nistelrooy var i fullt slagsmål. De andra spelarna var tvungna att sära på dem. van Nistelrooy tordes i alla fall säga ifrån till Roy. Det var det inte alla som gjorde. Han var en skrämmande, vildsint typ. När han blev arg gick han till attack, klämde till folk.
Jag menar – och Carlos Queiroz håller med mig här – att Roy Keanes beteende förändrades när han förstod att han inte längre var samme gamle Roy Keane. Den saken är vi övertygade om. Vi utgick från att somliga av hans styrkor försvunnit på grund av skador och stigande ålder och försökte därför skriva om hans arbetsbeskrivning, för hans skull lika mycket som för vår.
Vi försökte förändra hans roll genom att avstyra att han täckte upp hela planen och deltog i anfallen. Så fort en lagkamrat hade bollen brukade Roy vilja ha den av honom. Det var en utomordentlig egenskap. Vi hade som dogm i United att när vi hade bollen skulle det vara rörelse i laget och alla skulle ge understöd. Roy hade hunnit nå en ålder när han borde ha slutat med det, men han kunde inte acceptera de nya omständigheterna.
Jag tror att han insåg sanningen i det vi sa, men att godta det skulle ha sårat hans stolthet. Han var en spelare som stod och föll med sina egna lidelser. Säsongen innan vi hamnade på definitiv kollisionskurs började han visa svaghetstecken, som att inte orka hem och försvara. Han var inte samma spelare längre – men hur hade han kunnat vara det efter alla höft- och korsbandsoperationer och efter att ha stått i frontlinjen under så lång tid vid så många blodiga fältslag?
Energin som Roy lade ner i matcherna var enorm, men när man har passerat de trettio är det svårt att fatta vad det är man gör fel. Det går inte att förändra den läggning som har lett en till så stora framgångar. Det stod allt klarare för oss att vi inte längre hade att göra med samme Roy Keane.
Vår lösning var att säga åt honom att hålla sig inom en avgränsad zon på mittfältet. Därifrån kunde han styra spelet. Jag tror att han innerst inne förstod det bättre än någon annan, men han kunde bara inte förmå sig själv att överge sin gamla nyckelroll.
Det var den långa bakgrunden till det gräl som slutade med att han lämnade klubben och skrev på för Celtic. Han trodde att han var Peter Pan. Ingen är det. Ryan Giggs är det närmaste man kommer denna ålderslösa sagofigur, men Ryan har heller aldrig haft några allvarliga skador. Roy hade en del riktigt svåra. Hans höftproblem var det som vållade de största försämringarna i hans annars robusta fysik.
Den första sprickan i vår relation kom under försäsongen 2005 när vi låg på träningsläger i Portugal. Det var Carlos Queiroz idé och han hade ordnat det hela på Vale do Lobo, en helt underbar anläggning. Sanslöst ställe. Träningsplaner, ett gym, små hus att bo i, perfekt för spelarna.
Jag kom dit efter min sommarsemester i Frankrike. Hela staben och spelarna myste i sina små hus. Men dåliga nyheter väntade mig. Carlos hade ett helsike med Roy.
Jag undrade vad problemet var. Carlos förklarade att Roy ansåg att husen på Vale do Lobo inte uppfyllde erforderlig standard och vägrade bo i sitt. Enligt Carlos hade Roy gjort tummen ner för det första huset han visats på grund av att ett av rummen saknade luftkonditionering. Det andra huset uppvisade liknande brister. Det tredje, som jag själv fick se, var ett fantastiskt hus. Roy vägrade att acceptera det. Han ville bo i nästa by, Quinta do Lago, med sin familj.
Första kvällen ordnade vi grillfest på hotellets uteplats. Upplägget var jättefint. Roy kom fram till mig och sa att han måste få tala med mig.
”Inte nu, Roy. Vi tar det imorgon”, sa jag.
Efter träningen tog jag honom åt sidan. ”Roy, hur är det fatt?” började jag. ”Jag har kollat husen, inget fel på dem.”
Roy fick ett utbrott och listade en lång rad klagomål, däribland luftkonditioneringen. Så började han klaga på Carlos. Varför hade vi träninglägret här? Och så vidare. Enbart negativa saker. Det gjorde vår relation ansträngd. Jag tyckte att han drog sig undan där, på det lägret. Jag blev besviken. Carlos hade jobbat häcken av sig för att göra lägret så bra som möjligt för alla.
När det var över bestämde jag mig för att kalla in Roy till kontoret och se till att han bad Carlos om ursäkt. Det vägrade han blankt.
En gång tidigare när vi bråkat hade Roy sagt till mig: ”Du har förändrats.”
Jag svarade: ”Det har jag säkert gjort, Roy, därför att idag är inte igår. Vi lever i en annan värld nu. Vi har spelare från tjugo olika länder i truppen. Och du säger att jag har förändrats? Det hoppas jag verkligen att jag har. Jag hade aldrig överlevt om jag inte hade förändrats.”
Han sa: ”Du är inte samme man.”
Det blev en rejält gräl. Ett jättebråk. Jag sa att han gått för långt. ”Du är lagkapten. Du visade inget ansvar mot de andra spelarna. Det var inte direkt något kyffe vi bad dig bo i. Det var fina hus. Väldigt fina.”
Den sura stämningen oss emellan försvann inte. Det var egentligen där som vår relation började gå åt skogen. Sedan var det historien med intervjun på MUTV, klubbens egen tv-kanal, när Roy hängde ut några yngre spelare i vår trupp och påstod att de skulle ha svikit sin plikt. Intervjuerna i MUTV gick efter ett rullande schema och den här gången var det Gary Nevilles tur. På måndagen efter att vi mött Middlesbrough på lördagen hörde jag inte så noga på när en av presscheferna informerade mig om att Roy hade bytt med Gary. Det framstod inte som särskilt viktigt.
Men så fick jag höra att Roy skällt som tusan på de andra spelarna för insatserna i lördagsmatchen. När jag kom hem vid fyra på eftermiddagen får jag ett samtal: ”Du måste se det här.”
I intervjun kallade Roy Kieran Richardson för en ”lat försvarare”, ifrågasatte varför ”man i Skottland berömmer Darren Fletcher” och sa apropå Rio Ferdinand: ”Bara för att han har hundratjugotusen pund i veckan och spelar bra i tjugo minuter mot Tottenham så tror han att han är en storstjärna.”
Presschefen hade ringt till David Gill med en gång. Intervjun lades på is i avvaktan på ett beslut från mig. ”Kom upp med bandet till mitt rum imorgon bitti så jag får titta”, sa jag.
Herrejesus. Det var helt sanslöst. Han gjorde slarvsylta av varenda en. Darren Fletcher fick sina fiskar varma. Alan Smith. van der Sar. Roy slaktade dem allihop.
Vi hade ingen match den veckan och jag skulle åka till Dubai och besöka vår fotbollsskola. Samma morgon ringde Gary Neville från omklädningsrummet och bad mig komma ner. Jag gick dit och antog att Roy hade bett om ursäkt. Jag slog mig ner på min stol. Så meddelade Gary att spelarna inte var nöjda med träningspasset. Jag trodde inte mina öron. ”Vad sa du?” sa jag. Roy hade stort inflytande i omklädningsrummet och jag tror att han hade använt det för att försöka vända situationen till sin fördel. Alltså, Carlos Queiroz var en strålande ledare, en strålande fotbollstränare. Visst kunde han bli lite tjatig med vissa övningar, men det är så man skapar fotbollsspelare: genom att nöta tills det sitter.
Jag lade inte band på mina känslor. ”Så ni har tvingat ner mig hit för att klaga på träningen? Försök inte, ni två … Vem tar ni mig för?” Och så gick jag därifrån.
Lite senare kom Roy och knackade på. Jag sa: ”Jag vet vad som har hänt.” Så tog jag upp intervjun. ”Det du säger i den där intervjun är en skandal, det är inte klokt. Att kritisera dina lagkamrater. Och till på köpet vilja att det blir offentligt.”
Roy föreslog då att vi skulle visa bandet för spelarna och låta dem avgöra. Jag gick med på det och hela laget kom upp för att titta. David Gill var i huset men tackade nej när jag bad honom komma till visningen. Han tyckte att det var bäst att jag skötte det själv. Men Carlos och hela staben var med.
Roy frågade spelarna om de hade något att säga om det de just hade sett.
Ja, sa Edwin van der Sar. Han sa att Roy hade gått för långt när han kritiserade sina lagkamrater. Då attackerade Roy Edwin. Vem trodde han att han var, vad visste Edwin om Manchester United? Till van Nistelrooys heder ska sägas att han tog van der Sar i försvar och då gav sig Roy på Ruud. Så fortsatte han med Carlos. Och sparade det bästa till mig.
”Du blandade in ditt privatliv i klubben när du grälade med Magnier”, sa han.
Då började en del av spelarna att lämna rummet. Scholes, van Nistelrooy, Fortune.
Den hårdaste kroppsdelen hos Roy är hans tunga. Han har den råaste tunga man kan föreställa sig. Med den tungan kan han smula sönder världens mest självsäkra människa på två röda sekunder. Det jag märkte den dagen när jag grälade med honom var att hans ögon blev allt smalare, tills det nästan bara syntes ett par små svarta pärlor. Det var skrämmande att se. Och då är jag ändå från Glasgow.
När Roy gått sin väg var Carlos rätt upprörd. Han sa att han aldrig någonsin varit med om något liknande. Han kallade det för det värsta tänkbara spektakel som kunde hända en fotbollsklubb. ”Han kan inte vara kvar, Carlos”, sa jag. ”Nej, verkligen inte”, sa han. ”Spola honom.”
Jag var borta till onsdagen därpå men ringde David Gill från Dubai och sa: ”Vi måste bli kvitt Roy.” Hans reaktion, på basis av det jag hade berättat, var att det inte fanns något val. Han sa att han måste tala med Glazers. De godkände saken. Jag och David Gill kom överens om att klubben skulle lösa Roy från hans kontrakt och ordna en avtackningsmatch. Ingen skulle kunna säga att vi behandlat Roy orättvist.
När jag var tillbaka från Dubai fick jag veta av David att Glazers skulle komma på fredagen och att han hade kontaktat Michael Kennedy för att be om ett möte. Så satt vi med Michael och Roy och förklarade vårt beslut i minsta detalj.
Roy har senare sagt offentligt att han var besviken att jag inte avslutade hans karriär i Manchester United på egen hand. Men efter det ursprungliga grälet var jag klar med honom. Aldrig i livet att jag ville ryka ihop med honom igen eller ens ha någonting med honom att göra.
Jag gick ut på träningsplanen och berättade det hela för spelarna, till allmän chock.
Jag har alltid tyckt att mina bästa stunder som manager har varit när jag fattade snabba beslut som byggde på obestridliga fakta, på övertygelse. Det stod helt klart för mig vad jag måste göra för att få stopp på krisen. Hade jag vacklat skulle det ha förstärkt Roys grepp om omklädningsrummet, stärkt honom i sin övertygelse om att han haft rätt, gett honom mer tid att övertyga alla om att han handlat riktigt. Men han handlade oriktigt. Det han gjorde var fel.
Det fanns så mycket att se tillbaka på, så mycket att bearbeta när Roy Keane blev en före detta Manchester United-spelare. Högt på listan ligger VM 2002 när Roy flög hem efter att ha rykt ihop med Mick McCarthy, Irlands förbundskapten.
Min bror Martin hade bjudit mig på en resa som sextioårspresent. Vi satt och åt middag och jag hade inte tagit med mig mobilen. Men det hade Martin och när vi var på väg därifrån ringde det. Det var Michael Kennedy som sa att han försökt få tag på mig. Han förklarade att det varit ett jättegräl i Saipan där det irländska landslaget laddade upp inför VM. ”Du måste prata med honom. Du är den enda människa han skulle lyssna på”, sa Michael. Jag blev ställd. Jag kunde inte förstå vad det var Michael var så upprörd över. Så berättade han om Roys gräl med Mick McCarthy. Numret jag fick av Michael funkade inte så jag bad att Roy skulle ringa upp mig istället.
Jag fick Keane på tråden. ”Roy, vad i hela friden tänker du med?” Roy luftade all sin ilska mot McCarthy. Jag sa: ”Lugna ner dig. Jag ska ge dig ett råd: Du kan inte låta dina barn gå till skolan varje dag med det här som fond i deras tillvaro. Tänk på din familj. Det kommer att bli fruktansvärt. Glöm VM-finalen – det är det här alla kommer att skriva om sommaren igenom.”
Han visste att jag hade rätt. Jag sa åt honom att gå tillbaka till McCarthy och tala med honom i enrum, reda ut saken och säga till sin tränare att han tänkte spela. Roy höll med. Men när han kom tillbaka hade Mick redan hunnit hålla en presskonferens om vad som hade hänt. För Roy fanns ingen väg tillbaka.
Jag försvarade Roy in i det sista därför att han tillhörde Manchester United, med de höga krav som vi hade. Att komma till en anläggning som inte håller måttet, utan utrustning, det är tillräckliga skäl för att bli arg och som lagkapten beklaga sig. Men frågan i livet är: Till vilken gräns duger det att klaga?
Förhållandena i Korea må ha varit dåliga men Roy borde inte ha låtit sin ilska nå sådana proportioner. Men sådan var Roy. Han var ytterligheternas man.
Jag skyddade alltid mina spelare och Roy var inget undantag. Det var mitt jobb. Därför kan jag inte nu be om ursäkt för alla gånger jag gav dem mitt stöd fast det fanns goda skäl att göra tvärtom. Det fanns tillfällen när jag tänkte: Men hur sjutton tänkte du egentligen? Cathy ställde mig den frågan många gånger. Men jag kunde inte ta avstånd från mina spelare. Jag var tvungen att hitta andra lösningar än att hudflänga dem i medierna. Ibland var jag förstås tvungen att bötfälla eller bestraffa dem, men sådant hölls strikt innanför omklädningsrummets väggar. Annars skulle jag känt att jag svek den enda principen som varit konstant i mitt managerskap: att försvara. Nej, inte att försvara utan att skydda dem mot utomståendes kritik.
I den moderna fotbollen övergår kändisstatusen en managers makt. På min tid var det ingen som så mycket som viskade ett ord om managern. Det skulle vara detsamma som att skriva sin egen dödsdom. Under de senaste åren har jag ideligen fått höra talas om spelare som använder sin makt mot managern – och att spelaren får allmänhetens stöd i detta, ja rentav från klubben. Gnälla kommer spelare alltid att göra för den som vill lyssna, däremot inte en manager, därför att hans ansvar är större.
Jag fick intrycket att Roy insåg att han nalkades slutet av sin spelarkarriär och började tro att han var manager. Han tog på sig manageruppgifter och det tillhör förstås inte managerns uppgifter att sitta och såga lagkamraterna i Manchester Uniteds egen tv-kanal.
Vi stoppade intervjun och räddade därigenom Roy från att förlora allas respekt i omklädningsrummet. Men tonfallet vid mötet på mitt rum hade blivit så giftigt att det innebar slutet för honom.
Var det någonting jag aldrig kunde tillåta mig var det att förlora kontrollen, därför att kontroll var det enda som fungerade. Precis som i fallet David Beckham visste jag att i samma stund som en fotbollsspelare försöker styra klubben betyder det undergången för oss alla. Äkta spelare gillar sådant. De gillar att managern är brysk. Eller kan vara brysk.
De gillar att managern är en man. Det betalar sig. För då kommer spelaren att tänka: 1. Kan han göra oss till vinnare? 2. Kan han göra mig till en bättre fotbollsspelare? 3. Är han lojal mot oss? Det är centrala frågor för en spelare. Om svaret på alla tre är ja kommer de att acceptera att man går över lik. Jag var ibland på ett fruktansvärt humör efter match och mina utbrott var jag aldrig stolt över. Det hände att jag åkte hem nästan stel av fruktan för följderna. Kanske spelarna inte skulle prata med mig nästa gång jag kom till träningsanläggningen. Kanske skulle de vara rasande eller ha sammansvurit sig mot mig. Men på måndagen var det alltid de som var mest skraja eftersom de sett mig tappa humöret och inte var särskilt sugna på att uppleva det igen.
Roy är en intelligent kille. Jag såg honom läsa en del intressanta böcker. Han är duktig på att samtala och trevlig att umgås med förutsatt att han är på gott humör. Fysioterapeuten kunde komma in och fråga: ”Vad är Roy på för humör idag?” eftersom det påverkade hela stämningen i omklädningsrummet. Det var den sortens inflytande han hade på vårt dagliga liv.
Hans humörsvängningar gjorde att han kunde vara förtjusande ena stunden och hätsk i nästa. Omsvängningen kom på ett ögonblick.
På ett djupare plan var hans flytt det bästa som kunde hända eftersom många spelare var rädda för honom i omklädningsrummet och just de spelarna vann i styrka när han var borta. John O’Shea och Darren Fletcher drog helt klart nytta av det. När vi åkte till Frankrike och mötte Lille i Paris i november 2005 blev spelarna utbuade under uppvärmningen, delvis som en följd av det Roy hade sagt i MUTV-intervjun. Flest glåpord fick Fletcher och O’Shea ta emot.
Jag tyckte att omklädningsrummet blev mer avspänt när Roy hade stuckit. Rummet var lättat. Nu slapp de lyssna till den spärreld som några av dem tagit för given. Eftersom hans spelstyrka var i avtagande blev tomrummet han lämnade efter sig inte lika stort som det skulle ha varit något år tidigare. Jag såg honom spela i ett Glasgowderby, Celtic–Rangers, och före avspark sa jag till Carlos: ”Idag kommer att han att dominera.”
Den matchen kom Roy aldrig in i. Han spelade en passiv roll. Den dynamiske, stenhårde, krävande Roy Keane var inte där. Han stormtrivdes på Celtic Park. Jag pratade med honom och han hade bara lovord över för träningarna, anläggningen, Prozone-utrustningen. Saker och ting lade sig mellan oss. Några månader senare när jag satt på mitt rum och diskuterade saker kring laget med Carlos knackade någon i staben på och sa att Roy ville titta in och säga hej. Jag blev paff.
”Jag ville bara be om ursäkt för mitt uppträdande”, sa han. Så fortsatte han med att beskriva hur det var i Celtic och hur bra det gick för honom där. Men eftersom jag hade sett honom i det där derbyt förstod jag att han inte skulle bli kvar mycket längre.
Det var förändringar i görningen redan innan Roy försvann, men de hade ännu inte kommit i dagen. Det finns en bestående sanning om Manchester United: vi kunde alltid få fram nya spelare, nya namn, och vi hade ett nytt lager på gång när Roy packade och for. Fletcher var mognare och mer erfaren, jag köpte in Ji-Sung Park, Jonny Evans stod inför sitt genombrott.
Det är sällan som A-lagsspelare får syn på föryngringen som sker runt dem, därför att de inte ser bortanför sig själva. De har ingen aning om vad som pågår några pinnhål ner på stegen. Giggs, Scholes och Neville var undantag. Kanske Rio och Wes Brown. Men andra var helt okunniga. De betraktar som sitt jobb att spela fotboll. Men jag kunde se hur grunden utvecklades. Det var ingen framstående period för oss om man ska räkna titlar. Men som ledare i omställningstider måste man acceptera svackor och räkna med att en omvandling tar mer än ett år.
Jag hade aldrig kunnat be om att få tre fyra år på mig för att slutföra omställningen, för så mycket tid får man inte i Manchester United, och därför försöker man skynda på det hela och ibland göra det djärva: sätta in unga spelare, pröva dem. Sådant var jag aldrig rädd för. Det var aldrig bara en plikt utan det ingick i det jobb jag älskade. Det är den människa jag är. Jag gjorde det i St Mirren och i Aberdeen och i Manchester United. Och när de där skedena kom försökte vi alltid sätta vår tillit till de yngre spelarna.
När det kommer till vilka vi siktade på att värva så var Carlos mycket förtjust i Anderson. På en och samma dag åkte David Gill till Sporting Lissabon och fick Nanis namnteckning, för att sedan köra upp till Porto och köpa Anderson. De två kostade en slant, men det var ett bevis för vad vi som klubb ansåg om unga talanger. Vi hade en bra defensiv kärna med Ferdinand, Vidić och Evra. Därbak hade vi en gedigen enhet. Rooney blev allt bättre. Vi släppte Louis Saha därför att han var väldigt skadebenägen. Vi hade Henrik Larsson ett kort tag och han var en uppenbarelse.
Efter ett första åternärmande försämrades relationen med Roy igen. Jag läste ett uttalande i tidningarna som gick ut på att han hade sköljt ut Manchester United ur sitt liv. Han påstod att vi allihop redan hade glömt honom. Hur skulle någon kunna glömma det han gjort för klubben? Tidningarna såg honom alltid som en skuggmanager eftersom han var en sådan vinnarskalle och pådrivare. Jag fick ständigt frågan: ”Tror du att Roy Keane kommer att bli manager?” När han blev det visade det sig att han behövde öppna plånboken för att uppnå resultat. Han var ständigt på jakt efter spelare att värva. Jag tyckte inte att Roy verkade vara tålmodig nog att bygga ett lag.
Säsongen 2011–2012 hamnade vi i konflikt igen när Roy var starkt kritisk till våra unga spelare i förlusten mot Basel, som slog ut oss ur Champions League, och jag svarade genom att kalla honom för ”tv-kritiker”. Tittar man noga på bilderna från hans sista dagar i både Sunderland och Ipswich ser man hur skägget blir allt vitare och ögonen allt svartare. En och annan imponeras säkert av hans yttranden i tv och tänker: ”Han törs i alla fall kritisera Alex Ferguson.” I samma stund som han blev tv-kritiker visste jag att han skulle sikta in sig på United.
Och det här med att skylla på de unga spelarna? Sådana anklagelser hade han aldrig riktat mot Wayne Rooney, för det skulle Rooney aldrig tolererat. De äldre spelarna skulle ha sagt ifrån. Dem han gav sig på var Fletcher och O’Shea och som en följd av det blev de utbuade av våra fans när vi mötte Lille i Paris. Hans två perioder som manager bevisade en sak: han behöver pengar. I Sunderland spenderade han och gick bet. I Ipswich spenderade han mycket pengar och fick inte ut mycket av det.
I en intervju med David Walsh på Sunday Times påstod han att jag bara tänkte på mig själv och använde John Magnier-Rock of Gibraltarhistorien som ett exempel. Sanslöst. Den där dagen vi rök ihop på mitt rum såg jag hans vrede. Hur ögonen svartnade. Den dagen tjatade han också om John Magnier. Jag förstod mig aldrig på varför han var så fixerad vid Rock of Gibraltar-affären.
Det ingick i vår ömsesidiga uppgörelse den ödesdigra fredagen att ingen av parterna någonsin skulle prata om vår konflikt. Den överenskommelsen skulle jag ha respekterat, om det inte varit för att Roy bröt den först. När Roy tränade Sunderland anklagade han United för att ha förolämpat och ljugit för honom i samband med hans flytt. Klubben övervägde rättsliga åtgärder. Roy sa att han inte tänkte ta tillbaka påståendena. Min känsla var att han sökte få till stånd en rättegång för att kunna imponera på supportrarna. För dem var han fortfarande en hjälte. Därför rådde jag David Gill att dra tillbaka stämningen. Jag menar att vi höll på vår värdighet.