Av dem som brukar följa fotbollen betraktades jag troligen som en maniker som sällan ägnade sig åt förströelser bortom Manchester United. Men i takt med att jobbkraven stegrades började jag söka min tillflykt till många olika intressen och hobbyer som kunde hålla hjärnan igång, mina bokhyllor var fullproppade och min källare välfylld med bra viner.
Förutom min kärlek till hästkapplöpning har denna andra tillvaro varit dold från insyn. Det var en värld jag återvände till när dagen haft sin båge på vår träningsanläggning Carrington, eller när matchen var färdigspelad, färdigkommenterad och arkiverad. Under de sista tio åren ungefär tillät jag mig en rad andra intressen som bidrog till att jag kunde sköta United mer effektivt. Jag jobbade lika hårt men använde hjärnmuskulaturen mer varierat. Hemmet var basen för allt det som fascinerar mig, från biografier över diktatorer till dokument rörande mordet på John F Kennedy och registerkort över min vinsamling.
Min politiska övertygelse är i stort sett densamma som jag hade när jag var fackombud vid varven i Govan. Folks åsikter förändras med tiden, med framgångar och förmögenhet, men det jag fick som ung var inte en samling ideologiska uppfattningar utan ett sätt att se på livet, en samling värderingar.
Jag har aldrig varit aktiv i Labour i bemärkelsen en partigängare som går på alla mingel och dyker upp i varenda valkampanj. Men jag har gett mitt stöd åt min lokala parlamentsledamot för Labour. Cathy säger ibland att så fort man ger politiken ett lillfinger kommer de att vilja ha hela handen, hela tiden. Det skapas en förväntning på att man alltid ska vara redo och villig att bidra med sin tid. Att tro på Labourpartiet och på socialistiska principer är en sak men att bli aktiv medlem en annan. Jag hade som manager för Manchester United helt enkelt inte tid att uppfylla de fordringarna. Jag kryssade på valsedeln och visade upp mitt stöd visuellt. Inte kan man tänka sig mig sitta och prata med David Cameron? Snarare tillsammans med en parlamentsledamot för Labour. Det är den sortens stöd jag kan ge.
Jag har alltid hört hemma i partiets vänsterfalang, vilket förklarar min uppskattning för Gordon Browns insatser. Också John Smiths. John Smith hade varit en utmärkt labourpremiärminister. Jag tyckte synd om Neil Kinnock, en bra kille som hade otur. Honom hade jag gärna sett på Downing Street. Han hade den rätta glöden. Jag stod närmare Browns principer men accepterar att Blairs mer populistiska sätt var rätt väg för att bli vald. Han hade rätt i fråga om positioneringen. Dessutom hade han en utstrålning som passade till den och var populär länge, tills Irakinvasionen gjorde att allmänhetens syn på honom kom att förändras.
Min vänskap med Alastair Campbell blev till tack vare den store Jim Rodger, åldermannen bland skotska sportjournalister och nära vän till flera av premiärministrarna från Labour. Han ringde och bad mig ställa upp på en intervju med Alastair, som då jobbade på Daily Mirror. Alastair och jag trivdes ihop, han skickade korta brev med jämna mellanrum och så. Han var bra på att nätverka. Så blev han Tonys pressekreterare och vi blev goda vänner tack vare hans ställning i Labourpartiet. Jag åt middag med Alastair, Tony och Cherie på Midland Hotel i Manchester veckan före valet 1997. Jag sa till Tony: ”Kan du bara hålla kvar regeringen i ett rum och låsa dörren slipper du alla bekymmer. Bekymret med regeringar är att var och en sticker iväg åt sitt håll, har sina egna förtrogna, sina egna mediekontakter. Att kontrollera regeringen kommer att bli det svåraste.”
Det var ett budskap Tony var mottaglig för. Varje maktpost innebär utsatthet. Det enorma ansvaret och den relativa ensamheten det innebär att leda landet kunde jag relatera till. Det hände att jag satt på mitt rum på eftermiddagarna, var klar med mitt dagsverke och längtade efter sällskap. Med jobbet följer en sorts vakuum som ingen vill bryta. Tony var en ung människa på väg mot en sådan post.
I sina memoarer skrev han att han frågat mig vad jag tyckte när det handlade om att ge Gordon Brown sparken, när Tony var premiärminister och Gordon satt i huset bredvid, på Downing Street 11. Som jag minns det nämnde inte Tony Gordon vid namn. Frågan gällde storstjärnor och hur jag hanterade dem. Mitt svar var: ”Det viktigaste i mitt jobb är kontrollen. Så fort någon hotar ens kontroll måste man göra sig av med den.” Visserligen sa han att han hade problem med Gordon men frågade mig inte uttryckligen vad jag tyckte att han borde göra. Eftersom jag inte ville hamna i personfrågor formulerades mitt råd i allmänna ordalag.
Som jag ser det kan man inte alltid välja den lätta vägen, även om det är impopulärt. Är det någon i personalen som bekymrar en så fattar man direkt att man har ett problem. Jag har alltid tyckt att det är dumt att gå till sängs bekymrad när det finns sätt att göra sig kvitt problemet.
Makt är användbar om man vill utnyttja den, men jag menar att det inte funkar på fotbollsspelare, som oftast kommer från arbetarklassen. Kontroll däremot var mitt mål. Min makt kunde jag utnyttja om jag så önskade, och det gjorde jag, men när man får den ställning jag hade i United så följer makten med på köpet. De stora beslut man fattar på sådana poster brukar utomstående betrakta som maktutövning, men i själva verket handlar det om kontroll.
Förutom Labourpolitik och framstående vingårdar hade mina viktigaste intellektuella intressen med USA att göra. Kennedy, inbördeskriget, Vince Lombardi och de stora amerikanska bollsporterna – det var med sådant jag kopplade av från fotbollens krav. New York var för mig ingången till den amerikanska kulturen. Vi köpte en lägenhet där som hela familjen utnyttjade och Manhattan blev den perfekta destinationen för kortsemestrar när spelarna var borta från Carrington på grund av landslagsuppdrag. USA har alltid fängslat och inspirerat mig. Jag hämtade kraft ur Amerikas energi och stora rymd, mångfalden. Jag kom dit första gången 1983, när Aberdeen vunnit Cupvinnarcupen. Jag tog med familjen till Florida, på ett slags standardsemester. Fast redan då var jag fångad av USA och dess historia. Mordet på John F Kennedy i Dallas 1963 påverkade mig starkt när jag hörde nyheten. Med tiden blev jag intresserad av det rättstekniska i mordet, vem som begick det och varför.
Jag minns dagen som skakade världen. Det var en fredagskväll och jag stod och rakade mig vid badrumsspegeln, gjorde mig i ordning för att gå ut och dansa med kompisarna. Min pappa hörde dåligt och han ropade plötsligt: ”Hör jag rätt att John Kennedy har blivit skjuten?”
”Pappa, du är döv, du bara inbillar dig”, ropade jag till svar, torkade mig och tänkte inte mer på det. En halvtimme senare var det på nyheterna igen. Han hade förts till Parklandssjukhuset.
Jag kommer aldrig att glömma att man på Flamingo, dansstället nära Govan, spelade låten som skulle hamna överst på topplistan, ”Would you like to swing on a star?” Stämningen var tryckt. Vi dansade inte utan satt en trappa upp och pratade om mordet.
En ung kille som jag fängslades av Kennedy. Han såg bra ut och det stod en glans om honom. Det gjorde intryck att någon så ung och dynamisk kunde bli president. Han stannade i minnet, som en förebild, men mitt intresse för mordet tog en oväntad vändning när Brian Cartmel bjöd in mig för att hålla ett tal vid en middag i Stoke. Både Stanley Matthews och Stan Mortensen var där, Jimmy Armfield med, och jag minns att jag tänkte: Vad gör jag här med alla de här stora spelarna? De skulle väl mycket hellre lyssna på Stanley Matthews än på mig?
Men under middagen frågade Brian: ”Vad har du för hobby?”
”Sådant har jag inte tid med”, sa jag. Jag var fullständigt uppslukad av United. ”Jag har ett snookerbord hemma, spelar gärna en runda golf och gillar att se på film hemma.”
Han tog fram ett visitkort. ”Min son har en firma i London och får alla nya filmer innan de har premiär. Är det någon film du vill ha behöver du bara ringa honom.”
Kvällen innan hade jag varit och sett ”JFK” på bio i Wilmslow. ”Är du intresserad av det?” frågade Brian. Jag hade redan hunnit skaffa en rätt omfattande samling böcker om mordet. ”Jag satt i den femtonde bilen i kortegen”, sa Brian. Här befinner vi oss i Stoke och så säger den här karln att han varit med i bilkortegen i Dallas.
”Hur kom det sig?”
”Jag hade varit journalist på Daily Express. Jag flyttade till San Francisco och jobbade åt Time”, sa han. ”1958 ansökte jag hos Kennedystaben om att få jobba med valet.” Brian hade suttit med på planet när Johnson svor presidenteden.
Denna personliga koppling drog in mig allt djupare i saken. Jag började gå på auktioner. Någon i USA hade läst att jag var intresserad av ämnet och skickade mig obduktionsrapporten. På träningsanläggningen hade jag några foton – ett hade jag köpt på auktion, ett annat hade jag fått som gåva. På auktion köpte jag också Warrenkommissionens rapport med Gerald Fords signatur. Den kostade 3 000 dollar.
När Cathy och jag 1991 återvände till USA för att fira vårt silverbröllop reste vi till Chicago, San Francisco, Hawaii, Las Vegas och vidare till vänner i Texas, och som avslutning till New York. Efter det åkte vi dit så gott som varje år. Mitt boksamlande blev intensivare. Den definitiva Kennedybiografin är nog Robert Dalleks ”An Unfinished Life, John F. Kennedy 1917–1963”. En enastående bok. Dallek hade tillgång till Kennedys läkarjournaler och kunde visa att han var ett vandrande mirakel som hade Addisons sjukdom och leverproblem.
Under sina tre år som president hade han flera större kriser att hantera, bland annat invasionen i Grisbukten, som han fick skulden för, rassegregationen, kalla kriget, Vietnam och Kubakrisen. Den allmänna sjukförsäkringen var ytterligare en het potatis, precis som idag. Massor att stå i. Här en parentes som speglar betydelsen av världens populäraste idrott: Vet ni hur CIA kom på att det var ryssar som sysslade med något på Kuba? Fotbollsplaner. Flygfoton av fotbollsplaner som anlagts av sovjetiska arbetare. Kubanerna spelade inte fotboll. Henry Kissinger var europé i grunden och insåg detta.
Min läsning om Kennedyfamiljen ledde mig vidare till många fantastiska böcker, bland annat David Halberstams ”The Best and the Brightest”. Den fokuserar på orsakerna till att USA gav sig in i Vietnam och på lögnerna som Kennedybröderna fick sig till livs. Till och med Robert McNamara, som var försvarsminister och vän till familjen, vilseledde dem. På ålderns höst bad han Kennedyfamiljen om ursäkt.
Under vår rundresa i USA sommaren 2010 besökte jag Gettysburg och åt lunch på Princetonuniversitetet med James M McPherson, den framstående inbördeskrigshistorikern som skrivit ”Battle Cry of Freedom”. Jag fick även en rundtur i Vita huset. Mitt intresse för amerikanska inbördeskriget väcktes när jag fick en bok om generalerna i kriget. De fanns i stor mängd på båda sidor. Lärare blev befordrade till generaler. Gordon Brown frågade en dag vad jag läste om. ”Amerikanska inbördeskriget”, sa jag. Gordon lovade skicka mig några inspelningar. Snart satt jag och lyssnade igenom trettiofem bandade föreläsningar av Gary Gallagher, som senare arbetade tillsammans med James McPherson kring flottans roll i kriget, en dittills ganska okänd historia.
Och så var det hästarna, en annan stor passion, en annan ventil. Martin Edwards, Uniteds förre ordförande, ringde en gång och sa: ”Du borde ta en dag ledigt.”
”Det behöver jag inte”, svarade jag.
Men i själva verket var jag så illa däran att Cathy sa: ”Du tar kål på dig själv.” På kvällarna efter jobbet satt jag i telefon hemma till klockan nio och jag tänkte på fotboll varenda vaken stund på dagen.
Min första häst köpte jag 1996. När vi firade trettio år som gifta åkte vi till Cheltenham och jag fick för första gången träffa den fantastiske John Mulhern, den irländske hästtränaren, och äta lunch med honom. Efteråt gick det inte att låta bli att fråga Cathy: ”Skulle du ha lust att köpa en häst? Jag tror att det skulle göra mig gott.”
”Vad har du fått för dig nu då?” sa hon. ”Alex, problemet med dig är att du kommer att vilja köpa precis varenda kuse.”
Men det blev en ventil för mig. Istället för att försjunka på mitt arbetsrum eller ägna tiden åt oändliga telefonsamtal kunde jag låta tankarna vandra till turfen. Det var ett välkommet avbrott från den tuffa fotbollsbranschen – och det var därför jag kastade mig in i det, för att kunna komma undan från min arbetsnarkomani. Att få vinna två av de mest ansedda kapplöpningarna, Grade 1-klassen, med With A Friend var en höjdpunkt. Det ena var Lexus Chase, det andra Aintree Bowl. Dagen före Aintree-loppet hade vi förlorat mot Bayern München i Champions League. Ena stunden deppade jag djupt. Nästa dag var jag med att vinna detta viktiga lopp i Liverpool.
Min första häst hette Queensland Star och var döpt efter ett fartyg som min far jobbade på och hade varit med att bygga. Tränare har berättat för mig om ägare som aldrig haft en vinnare. Jag har ägt mellan sextio och sjuttio hästar och har idag andelar i ett trettiotal. Jag är mycket förtjust i Highclere-syndikatet. Harry Herbert som förestår gruppen är en stor personlighet och en utmärkt försäljare. Man får veta exakt vad som händer med hästarna, det kommer information varje dag.
Rock of Gibraltar var en underbar häst, den första på norra halvklotet som vann sju Group 1-lopp i rad och därmed slog Mill Reefs rekord. Han tävlade i mina färger enligt ett avtal jag hade med den irländska Coolmore-gruppen. Som jag uppfattade det ägde jag hästen till hälften, men enligt dem hade jag bara rätt till hälften av prispengarna. Men det hela fick sin lösning. Vi kom till förlikning om att båda parter hade missuppfattat saken.
Det fanns en uppenbar risk för konflikt mellan mina intressen i kapplöpningsvärlden och klubbens ägare, men när en person reste sig på årsmötet och krävde min avgång kändes det märkligt. Jag måste säga att jag inte vid något tillfälle låtit mig distraheras från mina plikter som manager för Manchester United. Jag har min egen advokat i den förträfflige Les Dalgarno och han skötte processen åt mig. Det påverkade inte min kärlek till kapplöpningssporten negativt och jag står idag på god fot med John Magnier, Coolmores ledande kraft.
Hästarna lärde mig att stänga av, precis som bokläsningen och vinsamlandet. Den sidan av mitt liv tog sin egentliga början 1997, när jag gick in i väggen och insåg att jag måste göra något annat för att förflytta tankarna från fotbollen. Att lära mig om vin hjälpte. Jag började köpa av Frank Cohen, framstående samlare av modern konst och granne till mig. När Frank var på en längre utlandsvistelse började jag köpa på egen hand.
Jag skulle inte kalla mig själv expert men inte heller någon gröngöling. Jag vet vilka årgångar och vilka viner som är bäst. Jag kan prova ett vin och analysera dess egenskaper.
Mina studier förde mig till Bordeaux och Champagne, men det mesta av mina kunskaper har jag tillägnat mig genom läsning och samtal med vinhandlare och experter över luncher och middagar. Det har varit spännande. Jag har dinerat med vinskribenten och tv-presentatören Oz Clarke och vinhandlaren John Armit. Corney & Barrows vinbarer dukade upp fantastiska måltider. De två kunde föra samtal om druvsorter och årgångar som övergick min nivå men jag satt helt trollbunden. Jag borde kanske ha lärt mig mer om druvor. De var var ju grunden. Men jag lyckades ändå tillägna mig de kunskaper jag behövde.
På hösten 2000 fick jag frågan om pensionering och hörde mig själv helt spontant svara: ”Att dra sig tillbaka kan yngre människor ägna sig åt, för de har annat att syssla med.” Är man sjuttio och sysslolös bryter systemet snabbt ihop. Man måste ha något att göra istället när man går i pension. Bums, dagen därpå, inte efter en tremånaderssemester.
När man är ung är det nödvändigt att jobba fjorton timmar om dagen, därför att man måste etablera sig och det enda sättet att göra det är att jobba häcken av sig. Därigenom skapar man sin arbetsmoral. Har man barn smittar den av sig på dem. Min mor och far förde vidare frukten av sitt arbete till mig och så har jag också gjort med mina barn och så vidare. När man är ung har man förmågan att skapa den stabilitet man kommer att behöva senare i livet. När man blir äldre måste man hushålla med krafterna. Hålla sig i form. Folk borde hålla sig i form. Äta rätt. Jag har aldrig varit någon sjusovare men jag kunde få ihop fem–sex timmar, vilket räckte för mig. En del vaknar och ligger kvar i sängen. Det har jag aldrig kunnat. Jag vaknar och hoppar upp. Beredd att ge mig av någonstans. Inte ligger jag där och ödslar bort min tid.
Man har fått sin sömn – det är därför man vaknar. Jag brukade gå upp vid sex, kvart över kanske, och vara på träningsanläggningen klockan sju. Jag bodde bara en kvart bort. Det var min rutin. Den förändrades aldrig.
Jag kommer från en krigsgeneration som sa: Du föddes, du är du. Man var trygg. Man hade biblioteket och simhallen och fotbollen. Ens föräldrar jobbade jämt så antingen tittade ens mormor eller farmor förbi och såg efter att det var bra med en eller så blev man tillräckligt gammal att ta hand om sig själv. Så skapades de grundläggande mönstren. Min mor sa: ”Här står köttpajen, här är pluggen, du behöver bara sätta på dem halv fem.” Allt var klart att laga. Så tände jag brasan innan de kom från jobbet. Min pappa brukade komma hem kvart i sex till ett dukat bord – det var min uppgift – och sedan tog jag ut askan. Det var hushållsplikterna när jag kom hem från skolan. Framåt sju på kvällen gjorde vi läxorna, min bror och jag.
Det var en enkel ordning som sprang ur en brist på moderna bekvämligheter. Idag har vi skörare människor. De har aldrig varit på ett varv, aldrig i en gruva. Det är få som sett fysiskt arbete. Vi har en generation fäder, däribland mina egna söner, som är mer med sina barn än jag var med dem.
De har fler familjetillställningar än jag haft. Picknickar med barnen. Jag har aldrig ordnat en picknick i hela mitt liv. Jag sa: ”Spring ut och lek, pojkar.” Det låg en skolgård intill vårt hus i Aberdeen och pojkarna var därute jämt med sina kompisar. Vi hade ingen videobandspelare förrän 1980. Bilden var kornig och hemsk. Utvecklingen har fört med sig cd- och dvd-skivor och barnbarn som sätter ihop fantasy football-lag på datorn hemma.
Jag gjorde för lite tillsammans med mina pojkar. Inte Cathy, min fru, för hon var en storartad mamma. Hon sa jämt: ”Sedan när de fyller sexton kommer de att bli pappas pojkar”, vilket var sant. Ju äldre de blev, desto närmare kom vi varandra och de tre bröderna höll väldigt tätt samman, vilket gladde mig mycket, och Cathy sa: ”Vad var det jag sa?”
”Men det var du som skapte dem”, sa jag. ”Skulle jag säga så mycket som ett ont ord om dig till de där tre gossarna så slår de ihjäl mig. Du är fortfarande herre på täppan.”
Det finns inga genvägar till framgång i den här världen. Nyckeln heter hårt slit. Malcolm Gladwells bok ”Framgångsfaktorn som skapar vinnare” hade lika gärna kunnat heta Slit. Hårt Slit. Exemplen i den går tillbaka till Carnegie och Rockefeller. Det är en historia om Rockefeller som jag älskar. Hans familj var trogna kyrkobesökare. En dag när kollekthåven gick runt och alla i församlingen lade en dollar var sa hans son: ”Pappa, vore det inte bättre om vi gav femtio dollar för hela året?”
”Jo”, sa pappan, ”men då skulle vi gå tre dollar back, min son. Räntan.”
Han lärde också sin butler att göra i ordning en brasa som brann en timme längre, hur man byggde upp den för att det skulle bli så. Och han var miljardär.
Rockefellers hårda arbete gjorde honom sparsam. Han slösade inte. Det finns något av det i mig också. Än idag äter jag upp det mina barnbarn lämnar kvar på tallriken. Det var likadant med mina tre söner. ”Lämna inte kvar något på tallriken”, var ett mantra. Men om jag skulle försöka närma mig Marks eller Jasons eller Darrens mat idag skulle de förmodligen hugga handen av mig!
Det finns inget som slår hårt arbete.
Slit och stress orsakar naturligtvis osynliga påfrestningar på kroppen. Det gör även åldern. En blandning av dessa faktorer gjorde att jag fick hjärtproblem. En morgon när jag stod på löpbandet såg jag pulsmätaren rusa iväg från 90 till 160. Jag ropade på en av fystränarna, Mike Clegg, och klagade: ”Det måste vara något fel på bandet.”
Vi prövade ett annat. Samma utslag. ”Du måste till läkaren”, sa Mike. ”Det där ser inte bra ut.”
Läkaren remitterade mig till Derek Rowlands som vårdat Graeme Souness. Det var hjärtflimmer. Rådet var att prova elchocker för att kontrollera hjärtrytmen. En vecka senare var den nere på det normala igen. Men vi förlorade vår nästa match och hjärtfrekvensen rusade på nytt. Jag skyller på våra spelare. En seger hade kunnat hålla mig inom normalvärdet. Behandlingen sades fungera i femtio till sextio procent av fallen men nu insåg jag att det behövdes mer. Rådet var att sätta in en pacemaker och ta en magnecyl om dagen.
Operationen i mars 2004 tog en halvtimme. Jag såg alltsammans på en skärm. Jag kommer aldrig att glömma blodstrålarna. Hösten 2010 byttes apparaten. De håller i åtta år. Den andra gången sov jag genom ingreppet. Varje gång jag var hos hjärtspecialisten fick jag höra att jag kunde fortsätta med allt jag tycker om: träna, arbeta, dricka vin.
Jag ska erkänna att tillbudet gjorde mig rädd. Året innan hade jag genomgått en hälsoundersökning och då konstaterat en hjärtfrekvens på 48. Vår materialförvaltare Albert Morgan sa: ”Jag som alltid trott att du inget hjärta hade.” Jag var i utmärkt fysisk form. Ändå behövde jag tolv månader senare pacemaker. Det jag förstod av detta är att åldern kräver sin tribut. Det är något vi alla är underkastade. Man tror att man är oförstörbar. Det trodde jag. Man vet att man en vacker dag kommer att få livets dörr i ansiktet men till dess betraktar man sig som odödlig. Plötsligt ryckte Gud i tyglarna.
När jag var ung rusade jag fram och tillbaka utmed sidlinjen och sparkade på varenda boll, kastade mig in i varenda liten nyans av spelet. Med stigande ålder blev jag vekare. I slutet var det som om jag mer iakttog händelserna än blev uppslukad av dramatiken, även om vissa matcher fortfarande hade förmågan att fånga in mig. Med jämna mellanrum brukade jag visa prov på att jag fortfarande var vid liv. Det budskapet riktades till domare, mina spelare, motståndarna.
Angående hälsan skulle jag generellt säga: Ringer varningsklockan ska du lyssna. Lyssna på läkarna. Gör kontrollerna. Håll ett öga på vikten och vad du äter.
Jag är glad att kunna säga att en så enkel sak som att läsa är ett underbart sätt att koppla av från jobbets och livets förtretligheter. Kommer man in i mitt bibliotek ser man där böcker om presidenter, premiärministrar, Nelson Mandela, Rockefeller, talekonsten, Nixon och Kissinger, Brown, Blair, Mountbatten, Churchill, Clinton, Sydafrika och skotsk historia. Gordon Browns bok om den skotske socialistpolitikern James Maxton finns där. Och så alla volymerna om Kennedy.
Så har jag en särskild avdelning för despoterna. Det som intresserade mig i det är hur långt människor kan gå. Simon Sebag Montefiores bok om den unge Stalin, diktatorerna – Hitler och Lenin, Laurence Rees bok om andra världskriget; Antony Beevors ”Stalingrad” och ”Berlin, slutstriden”.
Vill jag ha något lättsammare kan jag plocka fram Edmund Hillary eller David Niven. Sedan är det tillbaka till den mörka sidan igen, böcker om brott, tvillinggangstrarna Kray och den amerikanska maffian.
Jag var så uppslukad av idrotten i arbetet att jag sällan läste böcker i ämnet. Men det finns några hörnstenar i hyllorna. När jag läste ”When Pride Still Mattered”, David Maraniss biografi över Vince Lombardi, den store lagledaren för Green Bay Packers, tänkte jag: Det är ju mig han skriver om, jag är på pricken lik Lombardi. Perfektionismen. Jag kände verkligen igen mig i ett av de bästa Lombardicitaten: ”Vi förlorade inte matchen, det var bara tiden som rann ut för oss.”