Jag var hemma en snöig januarikväll 2010 när ett sms pep till i mobilen. ”Jag vet inte om du minns mig”, började det, ”men jag behöver ringa dig.” Ruud van Nistelrooy. Men snälla nån, vad är det nu? sa jag till Cathy. ”Han stack för fyra år sedan.” Cathys svar: ”Vad kan han vilja? Kanske komma tillbaka till United.”
”Nej, dumheter”, sa jag.
Jag hade ingen aning om vad det kunde röra sig om. Men jag svarade på sms:et: OK. Och då ringde han. Lite kallprat först. Varit lite skadad, i form nu, får ingen speltid bla bla. Så kom det han hade på hjärtat. ”Jag ville be om ursäkt för mitt uppträdande det sista året i United.”
Jag gillar folk som kan be om ursäkt. Jag har alltid beundrat det. I vår tids självupptagna kultur glömmer folk att ordet förlåt finns. Fotbollsspelare lever skyddade av tränaren och klubben, medierna, agenterna, eller kompisar som bara säger hur jäkla bra man är. Det är uppiggande att det finns någon som kan ringa upp långt senare och säga: ”Jag hade fel, och jag beklagar.”
Ruud gav ingen förklaring. Jag borde kanske tagit chansen och sagt: ”Hur kom det sig att det blev så?”
När jag den där vinterkvällen grunnade på varför Ruud hade ringt mig visste jag att två eller tre Premier League-klubbar hade honom under bevakning men kunde inte se att det vore anledning nog att höra av sig till mig. Han behövde inte reparera förhållandet med Manchester United bara för att spela för någon annan engelsk klubb. Kanske var det skuldkänslor. De kan ha gnagt i honom länge. Ruud hade ju under tiden hunnit mogna som människa.
Det första orostecknet i vår relation var att Ruud ideligen börjat snäsa åt Carlos Queiroz om Ronaldo. Det blev några hårda ordväxlingar men inget som inte gick att hantera. Så bytte Ruud måltavla till Gary Neville. Det pallade Gary och vann striden. David Bellion var ytterligare en person som verkade väcka Ruuds ilska. Det var ganska många bråk hela den sista säsongen som van Nistelrooy var med oss, men framför allt skällde han på Ronaldo.
I slutet av föregående säsong, 2004–2005, hade vi gått till final i FA-cupen där vi mötte Arsenal. Det blev en hemsk match för van Nistelrooy. Onsdagen innan hade hans agent Rodger Linse sökt upp David Gill och meddelat att Ruud ville bort. David påpekade att vi hade cupfinalen kommande lördag och att det kanske inte var det lämpligaste ögonblicket att be om flyttlov för vår anfallsetta. David frågade varför han ville bort. Rodger Linse svarade att van Nistelrooy tyckte att laget stagnerat och inte trodde att vi kunde vinna Champions League. Han ansåg att vi inte kunde vinna Champions League med så unga spelare – som Rooney och Ronaldo.
Efter FA-cupfinalen ringde David upp Rodger och bad honom kalla Ruud till ett möte med mig. Vår förhandlingsposition var stark eftersom Real Madrid inte skulle betala 35 miljoner pund för honom. Det var solklart. Och det var också, tror jag, skälet till att Ruud bad om att få lämna. Hade Real Madrid verkligen velat lägga upp 35 miljoner hade han inte behövt trycka på för att bli såld. Han hoppades kunna förhandla fram en summa som United kunde tänka sig gå med på. Dum idé.
Vi hade det där mötet. Hans hållning var att han inte var beredd att vänta på att Ronaldo och Rooney skulle hinna mogna. ”Men de är enormt bra spelare”, sa jag. ”Du borde vara en ledare för de unga. Hjälpa dem.” Ruud fortsatte att säga att han inte hade lust att vänta.
”Jo, vi tänker värva några spelare i sommar så att vi kommer tillbaka till vår vanliga nivå”, sa jag. ”Vi gillar inte att förlora finaler, vi gillar inte att förlora ligatiteln. När man bygger ett lag måste man ha tålamod. Inte bara jag utan spelarna med. Det här kommer att bli ett bra lag.” Han godtog det argumentet och vi skakade hand.
Under säsongen hade vi köpt Vidic och Evra i transferfönstret i januari. Indirekt kom de två värvningarna att tända den största krutdurk vi hade under den tid Ruud var hos oss. I ligacupen hade jag använt Louis Saha genomgående. När vi tog oss till finalen där sa jag till Ruud: ”Du, det vore orättvist att inte ställa upp med Saha. Jag vet att du gärna spelar finaler. Förhoppningsvis blir det ett inhopp för din del.” Det var det jag sa, inget tvivel om den saken.
Vi kontrollerade matchen mot Wigan och jag såg en perfekt chans för Vidić och Evra att få en smakbit av matchen. Jag hade två byten kvar att göra. Jag vände mig till Ruud och sa: ”Jag tänker ge de här killarna lite speltid.” De skulle få en smakbit, en känsla av att vinna något med Manchester United. ”Ditt –”, sa van Nistelrooy. Det kommer jag aldrig att glömma. Trodde inte mina öron. Carlos Queiroz skällde ut honom. Det blev väldigt spänt på bänken. De andra spelarna sa åt honom: ”Skärp dig.”
Men det var slutet för honom. Jag visste att vi aldrig skulle få tillbaka honom. Han hade bränt sina skepp. Efter den incidenten började han bete sig värre och värre.
Ligan skulle avgöras och vi var tvungna att vinna vår sista match, mot Charlton. På grund av Sahas skador var vi oerhört försiktiga med honom. Ändå tyckte jag inte att jag kunde ta ut Ruud.
Carlos sökte upp Ruud och sa: ”Åk hem, vi tar inte ut dig. Som du betett dig den här veckan, det går bara inte för sig.”
Ronaldos far hade nyligen gått bort. Under veckan hade Ruud gått hårt åt Ronaldo på träningen och sagt: ”Vad ska du göra åt det? Skvallra för lilla pappa?” Han menade Carlos, inte Cristianos far. Han tänkte sig antagligen inte för. Så Ronaldo blev upprörd och ville slåss med van Nistelrooy och Carlos blev upprörd över förolämpningen. Carlos hade tagit hand om Ronaldo, som man hade kunnat vänta. En tränare av portugisiskt ursprung, från samma land. En ung man vars far är döende. Om han inte skulle kunna be Carlos om stöd, vem skulle han då be?
Händelsen var väldigt sorglig rättigenom. Varför Ruud förändrades vet jag inte. Jag är osäker på om det var hans metod för att bli ivägskickad från Old Trafford. Det genererade varken sympatier eller uppskattning i form av respekt från de andra spelarna.
Det var synd för hans statistik var uppseendeväckande. Han var en av vår klubbs största målskyttar. Problemen började dyka upp efter hans andra säsong, när han skulle förhandla om sitt kontrakt, som förutsatt i ursprungsöverenskommelsen. Han ville ha en klausul som tillät honom att gå till Real Madrid specifikt, i den händelse Real erbjöd en viss bestämd summa. En utköpsklausul. Det där grunnade jag på länge. Jag kände på mig att van Nistelrooy inte skulle skriva på utan den eftergiften. Å andra sidan var det detsamma som att överlämna kontrollen åt honom. Vi riskerade att bli av med honom säsongen därpå.
Därför skrev vi in summan 35 miljoner pund, vilket vi trodde skulle avskräcka alla intressenter, till och med Real Madrid. De gick med på det. Jag sa till David Gill: ”Om de kommer tillbaka nästa år och betalar trettiofem miljoner vet vi i alla fall att vi fått dubbelt upp för honom. Kommer de inte så får vi ut de två åren i kontraktet och då kommer han att vara tjugonio och vi kommer att ha haft honom i fyra år. Och kan fortfarande sälja honom.” Förvisso, men i samma stund som Ruud skrev på det kontraktet förvandlas han. Under sin sista säsong blev han en riktigt besvärlig kille. Jag tror inte att han var populär i slutet. Förvandlingen hos honom var dramatisk.
Min bror Martin hade sett honom spela i Heerenveen och sagt: ”Den där killen gillar jag skarpt, han är som klippt och skuren för oss.”
Med en sådan lysande recension måste jag sno mig. Vi for dit igen för att ta en titt på honom men fick veta att han redan hade skrivit på för PSV Eindhoven en månad tidigare. Det blev jag inte klok på. Men det lät som ett färdigt avtal. Vi höll ett öga på honom i alla fall och gjorde vår framstöt år 2000.
När jag var på kortsemester i Spanien under ett landslagsuppehåll fick jag dåliga nyheter, ett meddelande om att Ruud inte blivit godkänd i läkarundersökningen. Vi var säkra på att ha upptäckt en korsbandsskada. PSV ifrågasatte detta och hävdade att det enda deras tester visade var en smärre ledbandsskada som inte var något hinder för att han blev medicinskt godkänd för en övergång. Men Mike Stone vägrade skriva under. Därför skickade vi tillbaka honom till PSV, som satte honom i träning och filmade passen, för vår skull. På träningen gav Ruuds knä fullständigt vika. Bilderna letade sig fram till tv och man kunde se honom skrika av smärta. Vad skulle vi göra?
”Har man rätt folk kan man nuförtiden bli återställd från en sådan skada på några månader”, sa jag till Martin Edwards.
Dr Richard Steadman i Colorado var rätt man och van Nistelrooy var borta i nästan ett år. Han kom tillbaka alldeles i slutet av säsongen och vi skrev kontrakt med honom 2001, när jag varit och sett honom spela mot Ajax. Rörligheten var inte hämmad och tempot var oförminskat. Han var inte världens snabbaste anfallare utan levde mer på sin snabbtänkthet i straffområdet.
Jag hade också hälsat på hemma hos honom under rehabiliteringen och sagt att vi fortfarande tänkte ta honom till Old Trafford oavsett skadan. Det var ett viktigt budskap för honom, för jag tror inte att han vid den punkten i sin karriär hade världens bästa självförtroende. Han var en kille från landet.
Han var en gammeldags center av italienskt snitt. Glöm det där med glidtacklingar och löpningar ut mot kanterna. Tidigt 1960-tal hade Juventus en center vid namn Pietro Anastasi som knappt deltog i matcherna förrän han avgjorde dem med en målorgie.
Den var sådana centrar som dominerade den epokens fotboll. Man lät dem göra sitt jobb i straffområdet. Det var ur den mallen van Nistelrooy kom. Chanserna var man tvungen att skapa åt honom. Men han var en oklanderlig avslutare och ibland en äkta måltjuv.
Ja, ärligt talat var han en av de mest själviska avslutare jag sett. Han var besatt av sin egen målstatistik. Den fixeringen gav honom en mordisk skärpa. Han var helt ointresserad av speluppbyggnaden eller hur många meter han sprungit i matcherna, hur många ruscher han gjort. Det enda han var intresserad av var hur många mål Ruud van Nistelrooy gjort. Han var strålande på att skjuta i steget. Han rusade upp bredvid försvararen och avslutade snabbt och pricksäkert.
Tittar man på mina bästa målgörare som en grupp (Andy Cole, Eric Cantona, van Nistelrooy, Rooney), så var Ruud den mest produktive. Men den bäste naturlige avslutaren var Solskjær. Visserligen gjorde van Nistelrooy några mycket snygga mål men de flesta var ospektakulära, från målområdet. Andy Cole gjorde också en del vackra mål men de flesta var från nära håll, insnubblade, styrda med smalbenet, in-med-bollen-i-nätmål. Solskjærs avslut kunde däremot vara majestätiska. Hans tankebanor förstärkte hans tekniska kunnande. Han var analytisk till sin läggning. När han väl fick avslutsläge hade han redan alla beräkningar klara. Han hade mentala bilder överallt. Ändå spelade han inte alltid därför att han inte var världens aggressivaste anfallare. Den sidan utvecklade han senare, men i unga år var han en smäcker yngling som saknade tyngden att bryta genom.
Både när han satt på bänken under matcherna och när vi tränade tog han anteckningar, jämt. Så när han väl kom ut på planen hade han hunnit analysera var motståndarna befann sig, vilka positioner de tog. Han hade alla bilder klara i huvudet. Matchen låg framför honom som ett schema och han visste hur han skulle springa och när.
Ole var en vänlig själ som aldrig försökte vara mopsig mot mig. Det fanns ingen risk för att Ole skulle sparka in dörren till mitt arbetsrum och kräva en plats i förstauppställningen. Vi visste att han var nöjd med sin roll och det var till hjälp, för hade vi svårt att besluta kring de andra tre anfallarna, vem av dem vi skulle stryka, så var den fjärde nöjd med att spela en biroll. Vi hade med andra ord bara tre griniga forwards att tänka på: Yorke, Cole och Sheringham.
I början trodde jag att Ruud hade fler strängar på sin lyra än han hade. Jag förväntade mig att få se mer av slitgörat som Manchester Unitedspelare måste göra. Det fanns tillfällen när han drog sitt strå till stacken, gick in för att göra det, men det var inte hans naturliga läggning att vara den sortens hårdjobbande spelare. Han hade ingen järnfysik. Testerna gav aldrig några häpnadsväckande resultat. Ändå visste man att om man serverade honom bollen så kunde han förpassa den in i maskorna.
Under de föregående åren hade vi förlorat Cantona och Teddy Sheringham hade stuckit, Ole hade problem med knäna, Yorke hade tappat lite fokus och Andy var fortfarande i fin form. Andy kunde man alltid lita på, men jag visste att när jag tog in van Nistelrooy så skulle jag få problem med Cole, därför att han ansåg att han var världens bästa center. Jag säger det med värme, därför att det är en användbar inställning, men han blev stött när jag började para ihop honom med Ruud.
Det hade funnits missämja i Andys relation till Cantona också. Den enda kollega han funkade med var Yorke. Deras säsong 1998–1999 var outstanding. Både deras samarbete på planen och deras vänskap var strålande. De kände inte varandra när Yorke kom till klubben men de bara fann varandra. På träningarna löpte de tillsammans, likaså alla parövningar. De fungerade enormt bra ihop. Jag tror att de tillsammans gjorde femtiotre mål.
Att bli parhäst med van Nistelrooy skulle inte fungera för Andy och därför sålde jag honom till Blackburn Rovers. Han var över trettio då och vi tyckte att vi fått ut några bra år av honom. Vi värvade honom 1995, fick sju år av honom och 6,5 miljoner pund av Blackburn. När han kom från Newcastle hade han kostat 7 miljoner plus Keith Gillespie, som var värd högst en miljon. Vi fick med andra ord tillbaka nästan alla pengar efter sju produktiva år. Inte illa.
En annan anfallare som fick känna på problemet med Ruuds enstörighet var Forlán, en storartad spelare. Ruud ville vara stjärnmålgöraren. Det var hans läggning. Diego Forlán registrerade han inte ens på sin radar och placerade man dem tillsammans på planen uppstod noll kemi. Diego var bättre med en samarbetspartner. Men han gjorde några obetalbara mål. Två på Anfield, ett mål med matchens sista spark mot Chelsea. Han var en bra spelare och ett proffs ut i fingerspetsarna.
Den andra komplikationen i hans fall var att hans syster som bodde på Mallorca var rörelsehindrad och det föll på hans lott att ta hand om henne. Men han gillade stället, log alltid. Talade fem språk. En frisk fläkt som människa. Vi släppte honom för 2 miljoner pund, vilket jag tyckte var för billigt. Med hans lön var det ingen klubb som ville lägga upp mer. I nästa veva gick han för 15 miljoner pund. Han svävade över marken. Han var liten men hade stark överkropp. Hård. Han var så bra på tennis att han skulle kunnat bli proffs och bli tvungen att välja mellan det och fotbollen. Det visste jag när han skrev på för oss. När vi hade vår årliga tennisturnering under försäsongslägret försökte jag få någon att slå vad mot mig att Diego skulle förlora.
Jag sa till Gary Neville som agerade bookmaker: ”Vilka är oddsen på Diego?”
”Hur så? Hur så?” sa Gary förskräckt. ”Kan han spela?”
”Inte vet jag”, sa jag. ”Du får väl fråga honom.”
Men Gary hade redan genomskådat mig. Det gick inte att satsa pengar på Diego. Han krossade alla. Strimlade dem.
”Tror du vi är dumma eller?” sa Neville.
Jag sa: ”Nej, men det var värt ett försök. Jag hade hoppats att du skulle säga tio mot ett!”